Från A till Ö: N som i Nattvakten

Jag plockar bland mina böcker. De hyllorna som jag sorterat in under kategorin ”läsa innan jag dör”. Om jag med nuvarande lästakt skulle läsa dem torde jag leva livet tills jag är 103 ungefär. Alltså rensar jag enligt en sinnrikt system. I denna avdelning hittade jag Främlingen i huset av Sarah Waters och efter att ha läst min egen bloggy från 2007 om hennes Nattvakten åkte boken högst upp i läshögen. Men först vill jag reprisera och inspirera med Nattvakten.

”London 1947. Kriget är över. Helen och Viv är två arbetskamrater som jobbar på en byrå där man hjälper människor att hitta en ny partner.

Folk kom hit för att försöka hitta nya personer att älska, men ofta – det tyckte hon i alla fall – ville de egentligen bara tala om de älskade som de hade förlorat

Privat har de inget umgänge. Helen lever tillsammans med Julia. Viv har ett trassligt förhållande med den gifte Reggie. I London finns också Key som arbetade som ambulansförare under kriget, men nu, efteråt, är hon över och obehövd. Kring dessa fyra kretsar berättelsen och det är ingen fredslycka som präglar dem. Visst är det skönt att kriget är över, men freden kräver sitt pris.

Andra delen i romanen tar läsaren tre år tillbaka i tiden. Frågor ges förklaringar, personer växer ännu mera. När den sista delen kommer och ytterligare tre år tillbaka i tiden – 1941 – skildras, förstår jag att krigets baksida verkligen också kan vara en framsida för de här fyra kvinnorna.

Så det här är alltså den människa du har blivit, sa Kay till sig själv, en människa som alla klockor har stannat för

Romanen är tjock och berättande. Ändå inte babblig och onödigt mångordig som alltid är min fasa. Det var behagligt att vara i berättelsen. Upplägget med den omvända kronologin är i sin enkelhet allt.

Det här är den första roman av Waters jag läst. Jag har lyssnat till henne flera gånger i olika sammanhang, men aldrig lockats av nyskrivna romaner som utspelar sig på 1800-talet som t ex Kyssa sammet. Men världskrigstid tycker jag om. I romaner.”

Hur gick läsningen med Främlingen i huset då undrar du? Femtio sidor blev det, sen la jag den åt sidan utan att något intresse uppbådats. Tyckte om karaktärerna, men det där mystiska, möjligen transcdendetiska, elementet Främlingen, njae.

Det här en promenad i lästa böckers förråd som jag gör just nu.

Now is not the time to panic av Kevin Wilson

En livfull och fängslande roman som vi läste i en av mina bokcirklar. Hade ingen aning om vare sig författare eller bok tidigare, det är ju det som är grejen med bokcirklar, någon annan väljer vad man ska läsa och många gånger blir det jackpot som det blev här.

En dag kommer slutligen det telefonsamtal som författaren Frankie väntat på och fruktat för.  En 20 år gammal ungdomssynd och välbevarad hemlighet är på väg att avslöjas. Frankie var 16 år den sommaren och allt började med att hennes tre äldre trillingbröder stal en kopieringsmaskin. Det andra som hände var att hon blev vän Zeke, en annan ensam tonåring som var på besök i den lilla stad i Tennessee där Frankie bodde. Under en lugn hemmakväll sätter de igång ett konstprojekt och skapar en affisch krönt med deras blod och med texten: 

The edge is a shanty town filled with goldseekers
We are fugitives, and the law I skinny with hunger for us

De kopierar affischen och sätter upp den lite överallt i staden. Sakta men säkert kommer ryktesspridningen i gång, vad betyder de gåtfulla orden och vem ligger bakom affischens budskap? Konspirationsteorierna frodas och åratal senare stöter man ännu på formuleringen på muggar och T-shirts, och på den tröja som Frankie bär när hon tar emot telefonsamtalet.

Finns som ljudbok på Storytel. Ska också lägga till att boken inte är en young adult men funkar utmärkt för den åldersgruppen.

Mot paradiset av Hanya Yanagihara

En medryckande men komplicerad roman i tre delar. Utspelas i New York i trakterna runt Washington Square Park åren 1893, 1993 och 2093. Jag blev snabbt uppslukad av första delen där Manhattan är en slags frizon för HBTQ personer på amerikanska kontinenten. Kändes nästan löjligt uppfriskande med en historisk berättelse där all sorts kärlek är tillåten. Andra delen utspelas 1993 på Hawaii och tar upp ursprungsbefolkningens dilemman i ett annat USA än det vi känner. Den sista delen utspelas i slutet av vårt sekel med vibbar av 50-talets science fiction romaner, där befolkningen i New York lever i ett totalitärt samhälle plågat av upprepande pandemier. 

Om jag ska tvingas sammanfatta denna tegelsten skulle jag beskriva den som en blandning av HBTQ-roman, släktkrönika och dystopi. Den liknar inte Yanagiharas förra fantastiska roman Ett litet liv utan är kanske mer av en idé-roman? Jag vet faktiskt inte mer än att jag tycker att man ska läsa de tre delarna som tre olika romaner i en serie. (Tänker att det kanske är synd att Mot Paradiset inte är en feelgood eller en deckare för då hade den definitivt blivit en serie.) Jag tyckte bäst om del 1, älskade den unge aristokratiske mannen och skildringen av hans djupa förälskelse. Läs gärna den hörrni!

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2022, översättning av Niclas Nilsson.

Bokfrukost om Den svarta månens år

Häromdagen var det bokfrukost för Den svarta månens år av Ellen Mattson. Vi brukar ha delade meningar om böckerna vi läser, men den här gången var det extra mycket polarisering. Team Ja eller Team Nej.

Roman-mannen, som ju är vårens tema, heter David och har blivit entledigad från sin tjänst på universitetet. Han är inte ledsen för det. För det första är han trött på jobbet. För det andra kan han nu ägna sig åt sin forskning om översättningar av Illiaden. Men så halkar han på en isfläck och huvudet får en rejäl smäll. Vad händer sen? Allting förändras. En bok försvinner och måste hittas. Slumpvisa möten uppstår där personer verkar veta saker om David som han själv inte känner till. Han tvingas ut till främmande platser, pushad av den inre driften att hitta boken. Vi kan inte sätta fingret på hur mycket han fantiserar och drömmer om allt i sin omskakade hjärna. Händelserna blir mer allt mer orimliga och absurda för att nå ett fantastiskt crescendo och sedan ta slut. Alltså slut.

Vi diskuterar om hur vi hade uppfattat den här romanen om det vore en kvinnlig huvudperson, allt annat lika. Vi är nog (tyvärr) övertygade om att vi sett på personen annorlunda. Någon menar att man skulle tyckt mer synd om en kvinnlig huvudperson, eller betraktat henne som ett offer. Det är en intressant fråga och kan ställas till många berättelser.

Team Ja tycker att det är kafka-ish med det mardrömslika och absurda. Så intressant att läsa om äldre universitetsmän. Team Nej tycker att det är rörigt och obegripligt och att slutet har mer att önska. Vi är däremot helt eniga om det fantastiska språket. Konkret och drömlikt om vartannat.