Håller svenskan på att dö?

Har varit på språksymposium idag om det svenska språket. Frågan som ställdes var ”Håller svenskan på att dö?” och så tog man upp anglofieringen och faran i att talspråket tar över i bloggar och twitter och webb-kommentarer. Som upplagt för språknörderi och elitism men dagens seminarium på JMK är mycket frisinnat och framåttänkande och hela panelen är nästan rörande enig om att svenska språket inte håller på att dö utan är mer levande än någonsin.

Man brukar ibland tala om att svenska språket är ordfattigt men språkvårdaren Catharina Grünbaum hävdar bestämt motsatsen. Hon säger att svenskan ligger på 20e plats bland de språkrikaste i världen. Det mäter man bland annat genom att mäta hur mycket svenska förekommer på nätet, i utgivning av tidningar, media och böcker. Man mäter bland annat omfånget på Wikipedia där svenskan är det 11e största språket. Det finns fem-sextusen språk i världen säger Catharina Grünbaum och 98% av världens språk är alltså mindre än svenskan.

För att ytterligare förtydliga detta så berättar hon också om en undersökning som gjorts där man mätt och jämfört språkomfånget hos Shakespeare och Strindberg. Shakespeare rör sig med ca 29 066 ord medan Strindbergs språkomfång är 119 288 ord.

Och nya ord tillkommer till svenskan hela tiden. Catharina Grünbaum menar att så fort man försvenskat och böjt ett utrikiskt ord så blir det svenskt. T ex ett ord som burka, som i dagligt tal blir ”burkan” eller ”burkorna”.

Hon välkomnar också ord som mejl, sajt etc och menar att det berikar språket.
– Det är inte farligt att lära sig många ord. Det finns inget dåligt med att kunna många synonymer och kunna välja mellan att använda e-post eller mejl, säger hon.

Kerstin Wixe, är kulturjournalist och ironiserar lite i sin presentation över att hon jobbar på ett ”Public Serviceföretag i allmänhetens tjänst”. Hon anknyter och bekräftar Strindbergs omfångsrika språk genom att berätta en anekdot om hur hon efter att ha jobbat med ett Strindberg-projekt i ett par månader och inte läst något annat än Strindbergs litteratur sedan var tvungen att avprogrammeras. Hon kunde inte läsa romaner från nutiden just för att Strindbergs språkbruk var så rikt jämfört med dagens romanspråk och det hon läste från idag kändes så fattigt. Det tog henne mer än ett halvår att komma ur det.

Medverkade i symposiet gjorde också chefredaktören för Språktidningen Patrik Hadenius, chefen för Språkrådet Lena Ekberg och bloggaren och copywritern Emi Gunér.

Hela symposiet kan ses i efterhand på JMKs bambuser-sida.

Den amerikanska flickan

Det känns konstigt att recensera en bok som inte allt för länge sedan blev recenserad i alla medier under ganska lång tid. Lite tjatigt om ni förstår. Så jag tänkte bara egentligen ge mina tankar lite spontant såhär på fredagsmorgonen (er eftermiddag).

Jag älskade den från första stund. Språket är mitt älsklings från och med nu och jag har njutit av varje mening. Fagerholm visar så otroligt skickligt människorna i sin basala natur och samtidigt ger hon små språkliga utmaningar för att läsaren inte ska bli blasé eller känna sig alltför trygg. Talspråk och poesi perfekt komponerat. Och historien. Jag funderade på det igår, hur befriande det är när man inte har en susning alls om hur nästa steg ska tas, eller vart. Jag såg filmen Fishtank för några veckor sedan, som trots enorma olikheter ändå faktiskt har vissa likheter. Och där dramaturgin inte alls följer en klassisk, som vi utan oro kan vaggas in i. Här måste vi vara på helspänn för vad som ska komma, vem som är vem och varför. Karaktärerna älskar jag varenda en, men så klart är min kärlek starkast för Sandra och Doris, dessa uppfinnare och kreativa hjältar. Och i dem speglas hela världens alla samlade tankar och idéer från en bassäng utan vatten i den dyigare delen av skogen. Båda med sina historier och minnen, och båda så enträget nyfikna på de vuxna och världen de alla vill visa dom, utifrån sina platser där de befinner sig, från staden vid havet eller Stripteasescenen. Båda likvärdiga. Åland är en annan historia, om än lika viktig.

Jag har i ärlighetens namn lite svårt att tänka tillbaka på alla, får nästan ont i magen av saknad redan. Vilket ju i sig måste vara ett ohyggligt bra betyg, för det var länge sedan jag läste en så hjärt- och hjärngripande roman. Och med det får denna tankesession vara över.

Tranströmer, lågoddsaren

Ladbrokes tippar poet som nästa Nobelpristagare. Genom analyser av världen, politik, ekonomiska läget och senaste årens pristagare är det ingen mindre än Tomas Tranströmer som har lägst odds med 5/1.

”We think poetry’s star is shining and it deserves the recognition – the poet’s time has come,” said David Williams at Ladbrokes.

Jag brukar aldrig ge mig på att spana vem som blir Nobelprisvinnare, och jag ska nog låta även detta årets prisutgång få ha sin gilla gång, utan mina spekulationer.

Bokfrukost – vi pratade Radhusdisco igen

Så var det dags för de stockholmare som inte befann sig i Göteborg på bokmässan att prata om Morgan Larssons Radhusdisco som varit september månads frukostbok.

Det är verkligen ett fantastiskt sätt att starta dagen på. Vetekatten har dessutom börjat med sin härliga frukostbuffé igen.

Vi var fyra tappra frukosterare som vände ut och in på Morris och hans barndom. Det här gänget var lite hårdare i sin kritik av boken. Var det för författaren inte var närvarande? De flesta tyckte att boken saknade driv och handling och att en röd tråd eller konflikt hade lyft boken ett snäpp.

Alla tyckte dock att personskildringarna var fina, nostalgitripparna underbara och att Morgan Larsson verkligen kan konsten att berätta en historia men att boken kanske mest blev en radda anekdoter staplade på varandra och att  det saknades lite djup.

Undertecknad håller med om drivet och en väntan på att ”det ska hända något”, vilket jag också sa på frukostträffen förra veckan och Morgan Larsson svarade att det var medvetet. Att skeendena i Morris huvud, ur ett barns perspektiv, var viktigare än själva handlingen. Men jag håller inte med om djupet. Jag tyckte det fanns flera ställen i boken där underliggande skeenden och toner beskrivs oerhört väl och situationer och händelser som träffade mig djupt med hög igenkänningsfaktor och det handlar inte om movieboxar eller filmisar, utan upplevelser och känslor bara ett barn kan ha när man för första gången är med om någonting.

Bilder från morgonens träffen finns här till höger.

Nästa gång vi träffas diskuterar vi Audrey Niffeneggers uppföljare till den framgångsrika Tidsresenärens hustru. Den nya boken heter Själens osaliga längtan. Läs mer här om träffen som äger rum 29 oktober. Glöm inte att osa.