Funderar lite över hur mycket författare och andra kulturpersonligheter, musiker, skådisar etc får höra att det dom gör är bra. Med braksuccéer bakom sig kan man ju tänka sig att det är något som de får höra så många gånger att de blir blasé.
Särskilt en sån som Erica Jong tänker jag som förändrat kvinnors liv i över 30 år. Men när jag efter att hon signerat två av mina böcker sa till henne något i stil med ”thank you, you’ve been a great inspiration” så såg hon så liten och förvånad och uppriktigt glad ut och tackade så hjärtligt att jag blev helt ställd. Jag menar, talar inte folk om detta för henne en gång i timman. Särskilt på ett sånt ställe som Bokmässan?
För några veckor sen fick jag min bok signerad av Elizabeth Gilbert. En annan kvinna som verkligen förändrade mitt liv, på sätt och vis.
Jag sa till henne: ”Thank you, I’ve red both your books and they changed my life”.
”Oh really?”, sa Elizabeth Gilbert och såg helt förskräckt ut och jag svarade snabbt, ”well, they changed my way of thinking and I want to thank you for that”. Och Elizabeth Gilbert sprack upp i ett stort leende och svarade ”Oh, thank YOU” och jag gick därifrån med en varm känsla i magen.
Där sitter hon på en PR-turné och gör inget än att prata om sina succé-böcker och hur uppskattad hon är och hur hon blivit kallad guru för kvinnor över hela världen.
Det fanns något gemensamt över de bådas reaktioner som nu har fått mig att bestämma att jag alltid ska tala om för människor om jag tycker att de gör något som jag tycker är bra. Jag tror kanske inte att det är så vanligt som man tror. Det är en sak att bli hyllad på topplistor, i intervjusammanhang, på scen med distans från läsarna eller lyssnarna men de där ögonblicken då någon tittar en i ögonen och uttrycker sitt gillande kanske är ovanligt. Har ni några erfarenheter av det här? Eller är det så att dom bara spelar teater för att göra oss glada!
