Breakfast Book Club träffar Audrey Niffenegger

Audrey Niffenegger Foto: Petra Jankov Picha

I våras besökte Audrey Niffenegger Sverige för att marknadsföra sin nya bok Her fearful symmetry, eller på svenska Själens osaliga längtan, uppföljaren till den fantastiska succén Tidsresenärens hustru som har översatts till hur många språk som helst, filmatiserats med mera. Vi fick en chans att träffa henne en solig morgon på hennes hotell där vårt samtal kom att handla om varför det övernaturliga blivit hennes plattform för skrivande och vilken betydelse en plats kan ha för historien.

Själens osaliga längtan (som är en usel titel på svenska faktiskt Her fearful symmetry är bättre), handlar om tvillingarna Julia och Valentina som ärver sin mors tvillingsysters lägenhet i London och flyttar dit på ett år från USA. De är identiska tvillingar men totalt diametralt symetriska ansikten. Efter ett tag upptäcker de att mammans syster inte har lämnat lägenheten utan hennes ande finns kvar. De börjar utforska andevärlden vilket leder till oanade konsekvenser.

Hur ska vi övertyga våra bokklubbsmedlemmar att läsa hennes bok frågar jag henne. På första frukostträffen svarade majoriteten att de bara gillar realistiska böcker och Själens osaliga längtan leker med det övernaturliga.
– I mina böcker är mina spöken lika realistisk som vanliga människor. Du måste skapa karaktärer som är möjliga och som vi tror på och det gör man genom att ge dem riktiga mänskliga egenskaper. Att använda spöken och övernaturliga inslag gör att man kan tänka och fundera över världen på ett annat sätt.

Varför döden?
– Vi vet inte något om den. Människor med näradöden-uppelvelser kommer tillbaka och säger att det var så fantastiskt. Jag ville inte stanna där. För mig är det fascinerande för att vi inte har någon kunskap om vad som händer efter döden. Döden är oåterkallelig.

Audrey Niffenegger fortsätter med att berätta om hur den amerikanska kulturen har en sån begränsad relation med det förflutna, trots att det mesta i film- och populärkulturväg från USA handlar dom döden på sätt och vis med alla tv-deckare, skjutande och dödande i filmer etc.

Highgate Cemetary Foto: Petra Jankov Picha

Hur stor betydelse har det att boken utspelar sig just vid Highgate Cemetary i London?
– I början tänkte jag att det kunde ha blivit vilken kyrkogård som helst. Jag funderade på att använda mig av Graceland i Chicago (inte att förväxla med Elvis Presleys hem) men jag hade redan varit på Highgate och visste att den bara var öppen vissa tider för allmänheten och att den styrdes av gäng vänner och jag ville att en av karaktärerna i boken skulle vara guide där.

Audrey Niffenegger praktiserade och följde människorna bakom Highgate Cemetary som research inför boken och guidade också själv på kyrkogården.
– T ex hade jag inte kunnat förlägga handlingen i Paris. Jag talar inte franska och varje gång känner jag mig som en idiot där.

Andra delar av boken utspelar sig i Chicago liksom även Tidsresenärens hustru gör. Vad betyder Chicago för henne?
– Chicago är ordning och reda. Stadens motto är ”The city that works”. Det här blir en konstrast till det extraordinära som utspelar sig i mina böcker.

Och samtidigt även i andra böcker och filmer som Revolutionary road och Good Will Hunting?
– Jo, Chicago får ofta den rollen av att vara det normala. På kusterna i USA händer det spännande saker, det görs filmer, saker exploderar, bohemer lever i New York, Regeringen finns där men i mitten får vi bara saker gjorda och är ordningsamma. Många polisserier utspelar sig också ofta i Chicago.

Och boken då?
Jo, den är svår att släppa ifrån sig och även för en ovan läsare av övernaturligheter som jag är så fastar jag direkt och sträckläser i princip hela. Att den utspelar sig vid Highgate Cemetary är bara en bonus för en gravespotter som jag. Har nämligen varit där och sett den fantastiska kyrkogården med egna ögon. Det går inte att avslöja för mycket av handlingen utan att också avslöja spoilers så läs den

Grattis Bella!


Idag, den trettonde september fyller Twilight-Bella år. GRATTIS får jag väl säga först och främst. Sen: med tanke på hur stor serien är (både böckerna och filmerna) och hur enormt mycket runt-om-kring-prylar som säljs, borde bokhandlarna vara överlyckliga för detta ypperliga tillfälle att kränga mer. Vanity Fairs Juli Weiner  kollade upp hur mycket de amerikanska bokhandlarna firar fröken Swans bemärkelsedag egentligen.

Jag känner mig lättad efter resultatet. I ärlighetens namn.

Bönbok för en vän av Joan Didion


Jag är, som jag skrivit innan, ett stort fan av Joan Didion. Jag gillar hennes sätt att se på saker och jag älskar hur hon beskriver dem. Tyvärr måste  jag erkänna att hennes styrka inte kommer fram i hennes skönlitterära verk alls på samma sätt som i de journalistiska eller självbiografiska. Bönbok för en vän (A Book of Common Prayer 1977), på svenska utgiven på Bokförlaget Atlas, har samma svagheter och styrkor som jag tyckte att Lagt kort (Play it as it lays 1970) hade när jag läste den. Historien håller inte riktigt, men känslo-person- och miljöbeskrivningarna är fantastiska. I Bönbok för en vän möts två kvinnor  i  staden Boca Grande i landet med samma namn beläget i Centralamerika. Den ena är vår berättare, den andra blir hennes vän. Båda bär på tyngande hemligheter  och genom ett 70-tal med tveksamt politiskt styre och personliga tragedier  speglas Grace och Charlottes olika erfarenheter och personligheter. Jag njuter bitvis av strålande beskrivningar av Charlottes desperata kamp för att sånär behålla hedern. Bilder av en rädd och ensam människas inre liv. Men så kommer passager som jag helst vill bläddra förbi för att de inte ger historien någonting. Eller är det kanske så att det är historien i sig som inte är någonting förutom person och relationsbeskrivningarna? Hur som helst blir jag gång på gång uttråkad och längtar till nästa stycke då vi får följa ett stickspår i någons minne eller känna pulsen av ett samtal vi inte kan förutse riktning på.

Som helhet är Bönbok till en vän OK, men inte mer. Är man sugen på Didion skulle jag rekommendera någon av de många essäsamlingarna eller Ett år av magiskt tänkande (The year of magical thinking 2005).

Eller förresten, läs både och!

Ett nordiskt sätt att dö

De är många och de är lika, de svenska deckarna som tar över världen. Journalisten Ed Siegel funderar kring detta, och är i sviterna av tristess och besvikelse på vippen att överge  det svenska mordet för  det isländska.

Här är artikeln.