Det kan verka som en liten sak, att Paul Duncans och Bengt Wanselius stora Bergmansamling ( Taschens och bokförlaget Max Ström) nu finns för alla spansktalande att läsa. Men det är det inte. Det är till och med något väldigt stort. La Nacion hade i helgen en kulturbilaga till största delen hyllande just Bergman och det faktum att hans efterlämnade brev, anteckningar och intervjuer nu översatts även till spanska. För argentinarna är Bergman speciell, som att landets stora filmintresse faktiskt har gjort Bergman till den han är. Till exempel var filmfestivalen i Mar del Plata den första festivalen utanför Norden som prisade en Bergmanfilm, genom att 1959 ge Smultronstället Grand Prix International. Alla typer av dämoner och demoner får plats här i Buenos Aires, världens andra psykologtätaste stad (efter New York) och kanske är det just den neurotiska öppenheten och nyfikenheten på livets mysterier som gör att boken tros bli succé även innan den ens börjat säljas.
Bokcirkel på Facebook: Dödgrävarens dotter
Bokcirklarnas drottning Karin bjöd ikväll in till bokcirkel direkt på Facebook. Jag hade tänkt att delta men vi hade kvällsplaner så jag försöker hänga på i efterhand istället. Karin har lovat att diskussionerna kring bokcirkelboken ska fortgå hela september.
Och bokcirkelboken är ingen mindre än en av mina favoriter; Joyce Carol Oates Dödgrävarens dotter. Jag älskade varje sekund av boken och tycker historien om Rebecka Schwart är fullkomligt fantastisk.
Det är ett bra tempo hela tiden. Något som Oates inte alltid lyckas med. Berättelsen är verkligen en feministisk hyllning till en otroligt stark kvinna. Och slutet. Brevväxlingen är genial. Jag fullkomligt älskar slutet!
Gargoylen – engangerande men långsamt på samma gång
En man vaknar upp på en rehabiliteringsklinik för svårt brännskadade. Han, är en före detta porrproducent och skådis som saknar namn i boken. Han har hamnat där då hans bil exploderat och han själv stått i lågor efter att ha kört utför ett stup när han var påtänd. Det är en lång resa av rehabilitering som ligger framför berättarjaget i boken, men han är fast övertygad om att bara försöka bli så pass frisk att han kan lämna sjukhuset och direkt ta sitt liv. Han vill inte leva i sin nya kropp med transplanterad hud och flera kroppsdelar som saknas.
Då dyker det upp en kvinna vid namn Marianne Engel upp. Hon påstår att hon att de båda känner varandra sen tidigare och att hon själv levt i över 700 år och att de hade en relation tillsammans i tidigare liv. Hon är skulptör och tillverkar gargoyl, ett slags fantastifoster, inte helt olik det som vår brännskadade huvudperson blivit. Hon tar med honom hem, berättar om deras liv tillsammans, lagar honom fantastiska måltider, berättar kärlekshistorier och läser även Dante. Så småningom ger hon honom livsgnistan tillbaka men då visar det sig att hon endast har 28 gargoyler kvar att tillverka innan hon måste dö.
Genom hela boken tvingas vår brännskadade huvudperson att ta väldigt mycket droger och ibland lockas man att tro att han hallucinerar alltihopa och att det som händer inte händer på riktigt. Men berättelsen är stark och biter sig fast och det man starkast slås av från första början är att författaren Andrew Davidson har ett otroligt målande och beskrivande språk. Det känns som man finns på plats i hans sjuksal eller i den brinnande bilen. Beskrivningen av hur hans kropp brinner upp är bland det mest engagerande jag har läst. Samtidigt tycker jag inte att han håller tempot rakt igenom boken. Ibland blir det långtråkigt och långsamt. Som om de målande språket lite tar över berättelsen.
Gargoylen har blivit en riktig braksuccé utomlands och särskilt i Kanada där författaren är verksam. Han erbjöds en miljon dollar för sitt manus men tackade nej. Kaxigt.
Det är Andrew Davidsons första bok och vi får säkerligen se mer av honom. Boken släpptes på svenska i slutet av april i år men har ännu inte tagit sig in för att klättra på topplistorna. Det ska bli intressant att se hur den funkar på den svenska marknaden.
I blomman, i solen
När jag gick på högstadiet blev jag stormbetagen i Erik Johan Stagnelius. I smyg så klart eftersom det var en helt orimlig sak att bli på den tiden. Men ni vet hur det är, hjärtat bultar alldeles för snabbt och magen känner på tok för mycket, hjärnan är inte med alls och kroppen är bara något vidrigt man tvingas släpa runt på. Jag tyckte i alla fall att Stagnelius poesi var det vackraste jag hade hört. Jag förstod honom precis. På samma sätt som jag förstod när David Gahan sjöng Martin Gores texter, för att inte tala om när Gore sjöng dem själv. De talade till mig. Och ja, ni vet fortfarande hur det är. Tonårsångesten.
Jag kunde de första verserna i Amanda utantill och tittade sorgset ut genom fönstret när Offa, killen jag var kär i, gick förbi klassrummet. Tänkte på Stagnelius och var ändå på något sätt glad över att vi var två ensamma och olyckliga själar i världen. Den ena visserligen död sedan flera hundra år. Men ändå.
I blomman, i solen
Amanda jag ser.
Kring jorden, kring polen
hon Strålar, hon ler.
i rosornas anda,
i vårvindens pust,
i druvornas must
jag känner Amanda.
Jag blev påmind om just den där känslan när jag i vintras hörde om ljudantologien Dikt 1598-1939 . Stina Ekblad och Jan Dolata ligger bakom idén och den släpptes i november förra året på Svante Weyler bokförlag.
Det är en stor samling personligt utvalda dikter, där skådespelare valt och läst varsin älsklingsdikt eller två. Jag har inte fått tag i samlingen, men kommer absolut att köpa den när jag kommer tillbaka till Sverige. Och jag vet dessutom att det finns ett antal Stagneliuspoem med, vilket triggar lite extra såklart.
Bra så här i era hösttider tänker jag.