Inlägg

Publicerat

Flickorna och mörkret av Camilla Grebe

Jag tycker väldigt mycket om Camilla Grebes kriminalromaner inte minst det stråk av sorg som alltid genomsyrar berättelserna. De är förstås också medryckande, skickligt konstruerade och rappt skrivna men en roman som handlar om ond bråd död får ett större djup om förtvivlan får ta plats.  

Någonstans på landsbygden i Hälsinglands skogar ligger platsen Mörkret och här hittas liket av en okänd tonårsflicka. Den femtonåriga Myra är lättad över att den mördade flickan inte är hennes försvunna syster och hastigt bestämmer hon sig för att försöka ta reda på vad som hänt genom att göra samma resa söderut som hennes syster gjorde innan hon försvann. Myra är en brådmogen ungdom med trassliga hemförhållanden men hon är streetsmart och slagfärdig vilket både är en fördel och förbannelse när hon tar sig fram. 

Under tiden söker polisen efter spår och identitet avseende den okända flickan och utredningen ställs på sin spets då en av Myras vänner försvinner spårlöst. Berättelsen kommer mig väldigt nära, läser i ett sträck med hjärtat i halsgropen. Slutet är mörkt och väldigt skickligt berättat.

Flickorna och mörkret är den sjunde boken i serien med samma namn och är utgiven på Wahlström & Widstrand 2024.

Publicerat

Ett samtal om Om uträkning av omfång 4

Fjärde delen av Om uträkning av omfång har vi nu läst och ska prata om. När vi skriver det här är det dags för nummer 5 (av 7) och jag tror att man i Danmark, alltså där Solvej Balle bor och verkar, har hunnit ge ut lika många . Det är Tara Selter som är huvudperson. Eller kanske ännu hellre tiden. För tiden har hakat upp sig och dagen 18 november upprepar sig om och om igen. Obs att vi spojlar tidigare böcker här.

Ann-Sofie: Jag funderade efter treans slut där en räcka personer klev in i bilden att det skulle bli väldigt mycket stormöten och kollektivboendets tjafs. Lite rätt fick jag. Men så intressant med alla dessa människor som är fångade i den 18 november och hur de löser det. Men frågan som de och vi ställer oss är förstås vem som är fångad i tiden, egentligen. Lyckades du hålla reda på de olika personerna? Är det någon du särskilt fastnat för?

Maggan: Kunde definitivt inte hålla reda på alla personer. Tror att det också var författarens mening? Fastnade lite för Olga som bakade och gick promenader. Tara gillade henne också tror jag. Sedan gillade jag kärleksparet Sonia och ? minns inte vad han hette. Får mycket 70-talsvibbar när jag läser om stormötena, fast novemberfångarnas diskussioner är mer intressanta än de som fördes på 70-talet i Sverige tänker jag ganska fördomsfullt.

Ann-Sofie: Haha, ja! Apropå stormöten är det en genialisk idé att lägga sina spörsmål i en kopp och sedan får man dra en lapp och se vad man ska prata om. För pratar, de gör de. Om stora viktiga frågor. Det tar tid att läsa den här bok 4, precis som de andra för att man får stanna upp och fundera en hel del.

Maggan: Det tar definitivt tid och jag funderade mycket över att diskussionerna som fördes i huset var så intellektuella , det var samma sorts människor, välutbildade, i samma ålder, friska och analytiskt tänkande som fastnat i novemberdagen. Satt och irriterade mig på detta, men då kom ett möte där man funderade över just detta faktum. Att det i novemberfångenskapen saknas gamla, sjuka eller våldsamma människor. Alla är också flerspråkiga vilket är praktiskt i sammanhanget.

Ann-Sofie. Ja, det verkar något snävt och elitistiskt med tidsurspårningens urval av människor. Jag undrar vilken betydelse detta kommer att få. Om det får det. Men, du slutet. Slutet! Det har vi sagt varenda gång vi diskuterat. Hur SB så genialiskt får en att närmast svimma av hänförelse och förväntan inför nästa bok.

Maggan: Jo, som vanligt är slutet väldigt bra, instämmer med dig. Tänker att vi läser en blivande klassiker i realtid. Det bådar gott inför avslutet av serien, blir ett smart slut tror jag,

Om uträkning av omfång 4. Solvej Balle. Utgiven på svenska 2023 hos Wahlström & Widstrand, i (som vanligt) helt otrolig översättning av Ninni Holmqvist. Omslagsformgivare är Sara R. Acedo

Publicerat

Barn-bokklubbar

Det har varit två klubbar under sommaren och hösten. I den ena läste vi Brorsans kompis Robban på varsitt håll och sammanstrålade för diskussion. I den andra, Olivers superstora universum, var det högläsning och samtal under tiden. Båda sorterna är lika härliga!

Inte kunde vi ana att Brorsans kompis Robban skulle bli nominerad till Augustpriset. Och det var nog tur, för så fort en bok blir prisad och omtalad för mycket är det som att det växer ett hinder för mig att läsa. Men vi läste på och njöt av de härliga bilderna av Joanna Hellgren.

Bokklubbarna tyckte den var okej, ”en sån bok man läser i skolan”. Vad betyder det? Jag försökte utreda det hela. Jo, när det liksom har ett budskap. Något i en relation som inte fungerar och som man kan diskutera och lära sig något av. Som att säga ifrån, som Jim gör till sin kompis. Ja men, undrade jag, är inte sådana böcker bra då? Jo det kan de vara, men hur det än är så är det roligare med böcker som har äventyr och där det händer saker menade de unga bokklubbarna. Här var det för händelsefattigt,” ingen stämning liksom”. Tja, jag tyckte kanske mer om den än övriga bokklubbare.

Den andra boken, Olivers superstora universum, var en kombination av naturvetenskap (rymden), relationer och humor. Otroligt rolig bitvis och mycket kul att högläsa. Så kul det är att skratta ihop när man läser. Huvudpersonen Oliver bestämmer sig för att göra en bok om rymden och tar god hjälp av en ny kompis. Samt en forskare i området som inte är särskilt glad över Olivers otroligt detaljerade frågor i tid och otid. Dramatiskt uppbyggd med cliffhangers efter varje kapitel. Också här finns en hel del att fundera kring när det gäller kompisar och vänskap. Många roliga, och rymdpedagogiska, bilder!

Så heja bokklubbar av alla sorter!

Brorsans kompis Robban av Maja Hjertzell och Joanna Hellgren. Olivers superstora universum av Jorge Cham.

Publicerat

Bokfrukost om Teatern av Jenny Andreasson

En roman som baseras på en period i regissören Jenny Andreassons liv då hon trött och utarbetad fick uppdraget att sätta upp Hamlet på Dramatens stora scen. Hon borde nog tackat nej, men som vi på bokklubben sa, vem fasen tackar nej till Hamlet på Sveriges nationalscen?

Teatern är en arbetsplatsskildring men den är inte helt applicerbar på något av våra yrken. Ingen av oss har ett konstnärligt yrke och konkurrens javisst ibland och även självupptagenhet, men inte som den skildras här. 

Vi erkände alla att vi googlat en hel del under läsningen, man vill ju veta vem alla är men det är inte alltid lätt att gissa. Hon gör det väldigt snyggt, kallar de flesta för sina yrkestitlar: försteproducenten, gamla chefen och nya chefen. Det blir tydligt att hon inte skriver om kollegerna på ett personligt plan utan bara skildrar dem i sin yrkesroll. 

Några röster från morgonens diskussion:

  • Det är ju en roman ingenting behöver vara sant
  • Karlar och härskartekniker alltså, utspelas ju dessutom före metoo
  • Hårt att jobba i ett kreativt yrke där man hela tiden ska bli utvald 
  • Den andra teaterchefen måste ju vara Benny Fredriksson på stadsteatern?
  • Hur kunde hon välja en Hamlet som förvisso var en bra skådis men som hade svårt för text? Shakespeares dramer är ju kända för just ”text”?
  • Hon fick inget vettigt stöd av chefen när hon som mest behövde det
  • Var kul att läsa om alla yrkesgrupper på en teater, själv har man ju bara koll på skådespelare, biljettförsäljare och kanske en och annan regissör
  • Jag var tvungen att googla hur det gått för Jenny efter händelserna i boken, det verkar ha gått jättebra. Glad för hennes skull.
  • Hon skriver jättebra verkligen, hon har ett vackert språk som framför allt märks i miljöbeskrivningarna. 
  • Hela boken går verkligen i moll
  • Om man vill ha lite koll på vad Hamlet egentligen handlar om kan jag rekommendera Barbro Lindgrens pekbok titta Hamlet. Lysande sammanfattning!

Teatern är utgiven på Norstedts 2022.