Albert Bonniers förlag – Sida 10

2021/09/282021/09/26

Frukostintervju med Jennie Lundgren & Ulrika Lundgren Lindmark

De golvade mig totalt med När isarna råmar den första boken i Bottenviken-serien, Nordic Noir när den är som bäst!
Vi måste förstås ta reda på vad de äter till frukost.

God morgon! Vad äter ni till frukost?
Jennie: Te och knäckebröd, varierande pålägg och många koppar kaffe.
Ulrika: Först dricker jag ett par koppar kaffe, sedan blir det fil och smörgås till frukost.

Dricker också massor med kaffe på morgonen. Vad läser ni helst till frukost?
Jennie: Morgontidningen på nätet.
Ulrika: Jag bläddrar gärna i en bok.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Jennie: En kriminalroman/spänningsroman, som är så spännande att den är svår att lägga ifrån sig på kvällen och som man längtar efter att fortsätta med på morgonen.
Ulrika: De flesta romaner, fast jag föredrar psykologisk spänning före blodig action den tiden på dygnet.

Vad läser ni just nu?
Jennie: Försvararen av Anna Karolina.
Ulrika: Just nu läser jag Shuggie Bain, som jag fick redan i juni.

Utmärkta böcker båda två! Vad använder ni som bokmärke?
Jennie: Försöker komma ihåg sidnumret jag slutade på. Det går inte alltid så bra.
Ulrika: Oftast bokomslaget och hundöron, ibland ett kvitto eller ett riktigt bokmärke.

Hundöron är en klassiker. Vilket är bästa stället att läsa?
Jennie: I solstolen, eller i sängen på kvällen.
Ulrika: Det är utan tvekan gungstolen i mitt kök, nära kaffepannan.

En viktig boknördsfråga är förstås hur sorterar ni böckerna i hyllan?
Jennie: Författarvis och i storleksordning.
Ulrika: I huvudsak är det blandade kategorier i alfabetisk ordning. Fast jag har även en särskild hylla med osorterade, nötta favoriter, sådana böcker som jag ständigt återvänder till.

Vad skriver ni på just nu?
Ulrika och Jennie: Andra delen av Bottenvikenserien.

Längtar till att läsa mer av er båda, stort tack för intervjun!

2021/09/10

Bokfrukost om Monopolet av Måns Wadensjö

Under pandemins distansarbetande, för många men långtifrån alla, har frågor om vad arbete är diskuterats överallt. Är det samma sak att arbeta hemma och zoom-mötas som att vara på en gemensam plats? Hur formas vi av våra arbetsuppgifter och våra arbetskamrater? Jag som frilansat flera år och i huvudsak jobbar ensam hemma har inte någon större skillnad på arbetsdagarna. Kanske att det faktiskt har blivit mer socialt därför att alla telefonsamtal nu mycket mera blivit digitala bildmöten.

Den här hösten tänker vi läsa böcker om arbetsplatser i frukostbokklubben. Vi börjar med Monopolet. Till systembolaget kommer Alice för att jobba ett tag. Arbetslös akademiker som behöver pengar, och här ska hon inte bli långvarig, säger hon. Men snart är hon en del av det effektiva maskineriet där morgonens uppackning av flaskor, vridandet av flaskor för att fronta etiketter och ordnandet i hyllorna övergår i kassaarbete, snabba samtal med kunder för att sedan avslutas med iordningställande efter kundernas skövling av varorna. Nästa dag samma sak, och nästa, och nästa.

Romanen är spännande för att den utspelar sig på en plats vi alla har en relation till, men framförallt därför att den kan överföras till allas våra arbetsplatser. Oavsett vilket jobb är det en egen värld, med sitt eget språk, med sina uttalade och outtalade regler och berättelser.

På bokfrukosten säger vi att: ”arbetsplatsen var huvudperson, inte personerna. En distanserad berättelse. Välskriven. Jag kommer titta med helt nya ögon nästa gång jag går in på systemet. Alice skulle kunna vara vem som helst av oss. Lättläst men hade gärna kunnat vara kortare. Alla individer blir ett kollektiv”

Måns Wadensjö har skrivit flera romaner där arbetet och arbetsplatserna är ett nav. Till exempel Förlossningen som jag skriver om här. Och ABC-staden som jag skriver om här.

Monopolet. Måns Wadensjö. Utgiven 2019 hos Albert Bonniers förlag.

2021/09/10

Förlossningen av Måns Wadensjö

Målet: Att efter varje förlossning städa undan efter det givna schemat samt förbereda för en ny patient att inta rummet.

”[…] hela tiden arbetar vi för att återställa avdelningen till den punkten. Till en punkt där det ser ut som om ingenting hänt, som om inte tid alls har gått.”

Regeln: Ett odefinierat antal underförstådda riktlinjer som ingen riktigt kan sätta fingret på men som alla känner och förstår hur den styr.

”Det oförutsägbara, som alltid har ett drag av improvisation, är ett ögonblicks vågspel – det enda som bryter igenom avdelningen och Regelns textur.”

Personalen: Namnbrickan definierar skillnaden mellan barnmorska och undersköterska. Först tittar man varandra i ögonen. Sedan läser man av namnbrickan.

”Inte ens en läkare klarar sig undan det. Han får inte ta en barnmorska för en undersköterska eller en undersköterska för en barnmorska. Då är han arrogant […]”

Natten. Det är något eget att arbeta om nätterna. En annan tid strösslad med känslan av att den egna världen existerar utan att något annat sker parallellt. Som om de andra vore nedsövda.

Förlossningen. En kombination av utanförskap och världens mittpunkt. Jag har varit där. Den trygghet som igenkännandet ger mig lurar mig, men gör att jag kan sväva fritt och bara dras in i den stämning och atmosfär Måns Wadensjö skapar i sin bok. Även om miljön är bekant blir skildringen något nytt, något dunkelt och jag läser stundtals med gapande mun därför att det så bra. Mot slutet av boken går det sakta att läsa. Stämningen som genomsyrat blir ett slags tröskande. Den sista delen känns som lösryckta delar, något som blivit över.

Sammantaget – nu när jag lägger ifrån mig den 80 sidor tjocka boken med den vackra glittrande omslagsbilden är jag så nöjd över att ha läst ett stycke osedvanligt bra litteratur. Dessutom med vissheten om att den här författaren vill jag verkligen verkligen läsa mer av.

Förlossningen. Måns Wadensjö.

Den här texten ublicerades på OOOFbok den 13 maj 2010

2021/09/072021/09/04

Där isarna rånar av Jennie Lundgren & Ulrika Lundgren Lindmark

Realistiskt lågmäld och fantastiskt spännande kriminalroman, här finns beviset på att det går att skriva en effektiv bladvändare om vanliga poliser i patrullbil. Polisassistenten Irene har nyligen flyttat från Stockholm till Kalix. Hon trivs trots kylan och de långa avstånden som medför väldigt mycket bilkörning. Hon är en själsligt ensam människa, föddes i en annan del av världen, så kanske är det inte ensammare i glesbygd än i Stockholm. Jag gillar henne skarpt. En annan person i romanen som jag fäster mig vid är flickan Nina, vars mamma är svårt sjuk i cancer. Sin pappa har hon aldrig träffat. Hon och modern bor hos släktingar som inte alltid håller sig på rätt sida av lagen.

Tonen i Där isarna råmar fångar det norrbottniska landskapets vidsträckta enslighet på pricken, likaså människorna och livsvillkoren är nära skildrade. Brotten som Irene och hennes kolleger jobbar med är inte spektakulära men drabbar läsaren med full kraft med sin jordnära trovärdighet. Den bästa kriminalroman som jag läst på länge!

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2021.