Etikett: Albert Bonniers förlag

Publicerat

Tyska huset av Annette Hess

En stillsamt oförutsägbar roman som utspelar sig i Frankfurt 1962. Den unga översättaren Eva får arbete som tolk vid Auschwitz-rättegångarna, ett arbete som kommer att ställa hela hennes tillvaro på spets. Hon har vuxit upp i en kärleksfull krögarfamilj och har nyligen förlovat sig med den något äldre Jürgen. Eva är för ung för att minnas livet under andra världskriget men de fasansfulla vittnesmål som framkommer under rättegången gör henne plågsamt medveten om att det finns mycket hon inte vet. Det oroar henne att såväl Jürgen som hennes egna föräldrar är ovilliga att tala om kriget och istället häftigt uppmanar henne av avsluta sin anställning.

Vid domstolen kommer Eva i kontakt med David Miller en ung kanadensare av judisk härkomst vars arbete under rättegången är djupt personligt. Eva känner att han föraktar henne och hennes naivitet men förstår så småningom varför. Kanske han och Eva har mer gemensamt än vad som först kunde antas.

Eva är en sympatisk karaktär. Hennes mod och klarsynthet allteftersom hon kommer till insikt och växer som människa är så fint skildrat. Vänlig och medkännande väjer hon inte för mörkret och vid bokens slut är hon en annan kvinna, ung fortfarande men mogen och självständig. Jag saknade henne när romanen var utläst.

Tyckte överhuvudtaget mycket om människoskildringarna, de är insiktsfulla och omtänksamma. Vardagslivet i Evas hem och även i Jürgens, känns både nära och genuint.  Ingenting är svart eller vitt i Tyska huset bara en oändlig massa nyanser däremellan. En av mina absoluta favoritböcker från i år.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2020. Översättning av Aimée Delblanc

Publicerat

Blodsbunden av Augustin Erba

Har inte blivit så djupt känslomässigt berörd av någon skildring om barns utsatthet i en dysfunktionell familj sedan jag läste Susanna Alakoskis Svinalängorna. Det skulle i så fall vara Erbas senaste roman Snöstorm som även den är en knivskarp roman på temat. Jag kan bara konstatera att det är synd och skam att jag inte kommit mig för att läsa Blodsbunden förrän nu.

Det är 70-tal och i Fisksätra bor Amadeus och hans två yngre syskon med sin mamma och pappa. På ytan ser de kanske ut som vanliga miljonprogramsinvånare, men skenet bedrar. Fadern är egyptisk forskare som arbetar på sin doktorsavhandling i fysik, modern österrikisk prinsessa i rakt nedstigande led. Ingen av föräldrarna är kapabla att fungera som vuxna kärleksfulla människor.

Amadeus växer upp till en välfungerande och godhjärtad vuxen men hans uppväxt ligger som ett ok inom honom. Han kämpar med sin oförmåga att känna tillit till sig själv och andra, oroar sig för att bli som sina föräldrar om han skulle bli förälder. Det är lätt att ta till sig hans ångest och sorg, hans uppväxt var obarmhärtig och förhållandena väl dolda för alla utanför familjens sfär. Det finns en underliggande känslighet men även skärpa i texten som gör att jag anar att skildringen av Amadeus är djupt självbiografisk, att Amadeus i själva verket är Augustin själv.  På Wikipedia står det:

Augustin Petrus Amadeus Osiris Mina Erba-Odescalchi, född den 17 mars 1968 i Stockholm, är en svensk journalist och författare. Erba är uppvuxen i Fisksätra i Nacka kommun. Hans far var gästforskare från Egypten. Hans morföräldrar var furst Alexander Erba-Odescalchi och ärkehertiginnan Margarethe (Margit) av Österrike, en dotter till Josef Franz av Österrike.

Fast Blodsbunden är inte bara smärta, Amadeus får lindring i en egen familj även om det inte är lätt alla gånger. Boken rymmer också en sidoberättelse om ett australiensiskt lesbiskt par som gärna vill ha barn och vars historia blir till en smart pusselbit i romanbygget. Amadeus har också i vuxen ålder kvar sin syster Elisabeth som en nära bundsförvant, de två maskrossyskonen går på promenader och pratar och pratar. Jag som läsare är så innerligt glad över att de har varandra.

Susanna Alakoski belönades med Augustpriset för Svinalängorna. Blodsbunden måste utan tvekan varit bra nära att bli nominerad.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2015.

Publicerat

Jo, det är sommar fram till bokmässan

Sensommar några veckor till. Jag följer som bekant tidtabellen från Tivoli i Köpenhamn. Och även om bokmässan i år är annorlunda så är den just det tydliga skiftet mellan sommar och höst, om du frågar mig.

Förra året skrev jag att jag läser lite mindre på sommaren. Det var caféer som skulle fikas på, släktingar som skulle pratas med, utsikter som skulle tittas på. I år har släktingträffar fått stryka på foten och kanske är det därför som jag har läst så mycket. Mest i solstolar men stundtals under en filt när det ösregnat utanför. Lydia Sandgrens Samlade verk har hittills varit höjdpunkten. Det blev också roligt att läsa Åsa Beckmans irritation över kritikernas översvallande uppfattningar av Sandgrens bok. Jag tänker på Sandgrens nästa roman som förhoppningsvis kommer framöver. Går det att skaka av sig beröm och förväntningar och skriva på?

”För den som reser är världen vacker” är titeln på en av sommarens böcker. Skriven av Vagabond-journalisten Per J Andersson. Han skriver så initierat och inspirerande om resande. Det känns extra bra att läsa den just nu när soffresandet är och har varit så markant. Andersson utreder vad det där med resande är för något, den där pockande längtan ut till andra kulturer och vad som händer med en resande människa. Förändras man? Han tar utgångspunkt från alla sina egna resor och möten , andras underhållande reseberättelser och och vandrar vidare med bra reselektyr-tips.

Och jag hinner läsa flera böcker till innan sommaren är slut. Nu är det sensommar, och jag tycker allt det är den bästa delen. Julidagarna blir lätt slit- och slängdagar där det alltid kommer en sommarmorgon igen. Men i sensommardagarna finns ett slags memento mori, eller ett ”minns vintern” och varje dag blir värdefull. Inte minst för läsning.

Publicerat

Säg inget om Lydia av Celeste Ng

”Lydia är död. Men det vet de inte om ännu.”

Så lyder bokens första meningar och jag förleds att tro att jag läser en spänningsroman, men där tar jag fel. Jag läser om Ohio på 70-talet, om familjen Lee och om hur deras framtid, en stilla vårmorgon, förändras för alltid. En lågmäld familj, en familj som hukar under det sociala arvets betingning. För de hade aldrig talat med varandra om det som låg och skavde eller att de tre barnen Lee betraktades som annorlunda i sin homogena skola eftersom fadern James Lee var född av kinesiska föräldrar.

Det är intelligent och innerligt ömsint skrivet. Celeste Ng har lyckats skildra ett mångfasetterat familjedrama utan att ta parti, utan att utse en syndabock. Det är en strålande debut om ett av människans vanligaste misstag, att se sina barn som en spegelbild av sig själv. Hon kryper under skinnet på sina karaktärer, hon vänder ut och in på dem och på deras bristande föreställningsförmåga, så att det river i magen. Det är kort sagt en lysande debutroman, tät, välskriven och redigerad till perfektion, inte ett onödigt ord. Den amerikanska originaltiteln är Everything I never told you, en titel som i hög grad berättar vad boken handlar om.

Om ni frågar mig så är Säg ingenting om Lydia snäppet bättre och även flera snäpp mörkare än Celest Ngs Små eldar överallt som kom på svenska förra året. Båda böckerna passar utmärkt som bokcirkelböcker, finns massor att prata om.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2020. Översättning av Anna Strandberg.