Etikett: Albert Bonniers förlag

Publicerat

Snöstorm av Augustin Erba

Fast på ett SJ tåg i snöstorm återser Tomas sin stora ungdomsförälskelse Livli. Mötet river upp sår och slungar honom tillbaka till barndom och ungdomsår. Tomas är ett maskrosbarn, tillsynes väl tillfreds, men med tunn hud, en känsla av otillräcklighet och en aldrig övergående ödslighet inom sig. Jag tar honom direkt till mitt hjärta.

Snöstorm är en lågmäld roman och berättas i första person helt ur Tomas perspektiv. Pojken som räknar komplicerade tal efter skolan för att hålla verkligheten borta. Som senare kommer in på KTH i Stockholm där han för första gången känner att det kanske finns de som är lika honom. Jag håller andan och ber för mig själv att han inte ska falla i något av de bråddjup som lurar runt hörnet.

Jag blev uppslukad av Snöstorm, välskriven, intelligent och smärtsamt allmängiltig. Erba ger röst åt maskrosbarnen som har det gemensamt att de alla är vuxna och klarat sig bra i livet, trots att de är präglade av en mörk uppväxt. Insiktsfullt och nära skildras det omöjliga i att göra upp eller försonas med en dysfunktionell förälder. Jag tycker slutet är fantastiskt fingertoppskänsligt skrivet, men jag kan ju inte spoila genom att berätta mer, som ni förstår.

Snöstorm är en fantastisk bokcirkelbok, det finns ett antal intressanta karaktärer att fundera över. Roligast och minst neurotisk är den gamla dam som sitter bredvid Tomas på tåget i snöstormen. Hon blir till en positiv katalysator.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2019.

Publicerat

Bokfrukost om En halv gul sol

Oj vilken författare hon är, Chimamanda Ngozi Adichie . Det är vi rörande överens om under den senaste bokfrukosten när vi diskuterar En halv gul sol. Romanen utspelar sig i Nigeria under 60-talet där vi får följa några människor i det inbördeskrig som råder.

Av olika skäl var vi inte så många den här morgonen (läs sjukdom och signalfel) så samtalet hann få flyta i väg från boken och kom att handla om Afrika i allmänhet. Vi pratade också om boken Miljardlyftet av Anders Bolling och Erik Esbjörnsson som är intressant att läsa för att förstå det som händer på den stora kontinenten idag.

Om En halv gul sol vi sa vi:

  • Romanen är så välberättad. Detta att röra sig mellan det tidiga 60-talet när drömmar om frihet var så intensiva, och slutet av seklet när kriget närmade sig sitt slut.
  • Få romaner är värda så många sidor.
  • Människorna förändras av kriget. Gränserna flyttas hela tiden för vad man kan stå ut med hos sig själv och andra. Vad man aldrig trodde man skulle göra, det gör man.
  • Adichie skildrar vad som händer under ett krig, på individnivå.
  • Konflikten med systern blir helt oviktig.
  • Man bygger upp en relation till varje karaktär.
  • Otroligt gripande och berörande roman. Den är så allmängiltig. Här är det Nigeria. Det kan vara vilket krig som helst.

Nästa bokfrukost är den 19 mars då vi diskuterar En sista vinter av Håkan Norebäck.

Publicerat

Natt i Caracas

När jag har läst ett tag förstår jag att jag nog bara måste läsa vidare. Inte lägga ifrån mig boken för att göra något annat en stund och läsa vidare i morgon. För om jag gjorde det skulle risken vara stor att jag inte läste vidare. Natt i Caracas är en bra bok, en välskriven och intensiv roman som i sig är svår att sluta läsa. Men det är tematiken som gör att jag måste läsa på utan avbrott, av självbevarelsedrift.

I Caracas lever Adelaida, hennes mamma dör i romanens första mening. De bor i Venezuela, ett land upplösning, förlorat sedan länge säger Adelaida. Hon är utan land säger hon. Och när mamman dör blir Adelaida hemlös igen.

”A mother is also a country”, säger författaren Karina Sainz Borgo i ett samtal några timmar efter boken är utläst. Men att förlora sitt land och sin mamma räcker inte. Efter mammans död kommer revolutionärer och tar över lägenheten. ”Den är vår nu”. Adelaida lyckas ta sig in i en grannlägenhet där den jämnåriga kvinnan ligger död på golvet. Ännu något att hantera. Hon hanterar det.

Språket är välformulerat, ofta poetiskt, alltid litterärt. Ställt mot de realistiska, okuvliga skildringarna av det upplösta samhället. Det är en kontrasternas roman. Vackert och ljust i barndomsskildringar, i relationen mellan mor och dotter, på landsbygden och i småbyarna. Som står mot det mörka och vidriga i stadsskildringarna, med obeskrivligt våld , död, hot och fruktan. För det är alltid natt i Caracas.

Natt i Caracas. Karina Sainz Borgo. Utgiven 2020 av Albert Bonniers förlag, i översättning av Lina Wolff.

Publicerat

K av Katarina Frostenson och Klubben av Matilda Gustavsson

Ingressen i Dagens Nyheter kulturbilaga 2018-11-24 löd:

Arton kvinnor anklagar en central person i svenskt kulturliv för sexuella trakasserier och övergrepp. Mannen har nära band till Svenska Akademien, och flera av händelserna ska ha ägt rum i lägenheter som ägs av Akademien: en i Stockholm, en i Paris. Mannens beteende har varit känt bland många i kulturvärlden sedan 1980-talet.

Den ovan nämnda ”centrala personen” i svenskt kulturliv är den nu ökände Jean-Claude Arnault som drev kulturklubben Forum i Stockholm och efter DN:s artikel blev dömd för sexuella övergrepp. Journalisten Matilda Gustavsson erhöll Stora journalistpriset för sitt avslöjande och i november 2019 kom boken Klubben som journalistiskt och koncist presenterar framgrävt material. Det är förfärande läsning, hur i h-vete kunde detta fortgå under så många år?

Förutom övergreppen, (som naturligtvis är allvarligast), fanns ekonomiska oegentligheter av allehanda slag. Det är faktiskt helt omöjligt att hålla sig lugn under läsningen, att undvika att bli upprörd.
För att citera min mormor så ”trotsar historien all beskrivning”. Dock kvarstår en gåta efter avslutad läsning: Katarina Frostenson, Arnaults maka sedan 1989, akademiledamot och poet. Vem är kvinnan som så lojalt står vid sin makes sida?

Under hösten 2019 utkom Frostenson med boken K, en dagbok genomsyrad av litterära referenser från tiden för DN reportaget och sex månader framåt. Jag har aldrig läst Frostensons poesi men jag förstår att den måste vara enastående. Vilken skribent hon är, orden faller som pärlor och skär som skalpeller i sin exakta klarhet. Jag förstår plötsligt det jag läst i Klubben, att många fruktade Katarinas ursinne, om dessa skrivna ord skulle komma muntligt från en ursinnig Frostenson skulle de flesta tappa målföret.

Vem är hon då denna kvinna, som egentligen inte skriver så mycket om sin make, utan främst om sig själv. Under läsningen får jag en känsla av att Frostenson aldrig utvecklat några andra förmågor än de rent språkliga. Hon lever i sin egen värld av ord, med stelnad personlighet och oförmåga att förstå världen och se sig själv utifrån. Kan hon ha någon form av personlighetsstörning? Narcissism?

Men vad vet jag egentligen? Kan bara konstatera att epitetet ”ordens gudinna” som hon kallats stämmer, men att hon helt saknar förmåga till ödmjukhet och mångfacettering, något som gör det svårt att känna någon som helst sympati med henne. Jag tror faktiskt att det skulle varit bättre för hennes egen skull om hon aldrig publicerat K. Hennes inre tillkortakommanden är för alltid avslöjade för världen.

K utgiven på Polaris 2019 och Klubben utgiven på Albert Bonniers förlag 2019.