Fearplay

Tre personer. Två utgångspunkter.

Det är Iris som i romanens start är på väg till USA. Iris som skapar fantastiska blomsterarrangemang och presenterar på instagram, som ska jobba i en blomsteraffär, som ska bo hos Antonia, som hon träffat på nätet.

Det är Iris mamma Ba, ensam [läs övergiven] efter att Michael, hennes man och Iris pappa, försvunnit och ingen vill berätta var han är.

Det är Ba:s delar jag tycker bäst om. Först tänker jag att det beror på att hon ligger mig närmare i ålder. Men jag tror snarare att jag bara tycker de delarna är mer intressanta. Michael och Ba kallade sig en gång Batman och Robin, det var de mot världen. Men sen kliver alkoholen in. Och gång efter annan får Ba hämta Michael på skumma krogar, lyssna på löften. Han upptar all hennes tid. Oavsett om han dricker eller inte. Återfallen kommer, hot om självmord, nya löften. Jag tänker, ja men gå bara gå. Men vad vet jag.

I USA lever Iris på. Ganska tidigt träffar hon Velvet som tycker om att binda. På samma sätt som Iris lägger ut sina blomsterbilder publicerar Velvet ut närbilder på Iris fastbundna armar och ben, estetiskt och anonymt. Jag läser om Iris som om jag står utanför ett fönster och får titta in. Inget engagemang händer i mig.

Rädslan som kanske är den röda tråden i historien är berättad ur många synvinklar men är ändå återhållsam. Trots stora händelser blir berättelsen odramatiskt och enkelt berättad och det uppskattar jag.

Fearplay. Tova Gerge. Utgiven hos Albert Bonniers förlag 2024.

Med liv och lust av Karin Wahlberg

Vilken fin roman!  Det vackra språket  flödar och jag förflyttas omedelbart till  år 1963. På lasarettet i Ekstad blåser nya vindar, papporna är tillåtna att vara med på förlossningarna och kanske börjar vissa hierarkier luckras upp. Fortfarande är vårdyrkena ett kall med låga löner även för läkarna. Ett stort och vältecknat persongalleri alla med anknytning till sjukhuset tar plats i romanen som jag antar man kan kalla en kollektivroman. Mycket lyckat grepp hur som helst.

Boken är den fjärde i lasarett-serien och den första jag läser, har varit intresserad av böckerna länge men inte kommit till skott förrän nu. ( Vet att ett antal instavänner ryser nu, men jag läser inte sällan serier i oordning).   Jag planerar dock att göra ett undantag nu, jag vill veta mer om karaktärerna och hur de formats till de människor de är i denna fjärde bok. Tänker att det är mest praktiskt att läsa i ordning och så är jag intresserad av polioepidemin 1953 som skildras i den första boken som heter Än finns det hopp.

Jag är enormt imponerad av Wahlgrens romanbygge. Utan tvekan är boken en bladvändare, men ändå så jordnära och självklart förankrad i sitt historiska sammanhang. Språket, orden och tidsmarkeringarna införlivas i berättelsen helt sömlöst. Har ju varit poppis med historiska böcker hos svenska författare de senaste åren. Har läst en del och gillat dem, men jag måste säga att Karin Wahlberg är klart överlägsen i att ge form och gestalt av en tid som flytt . 

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2024. 

Ett samtal om Kniven i elden

Det var när vi såg nomineringarna till Nordiska rådets litteraturpris som vi fick upp ögonen för Kniven i elden av Ingeborg Arvola. I beskrivningar av romanen användes ord som sagolik, storslagen och magisk. Men det som lockade mest var romanens skådeplats och miljö: Finnmarken och det snöiga och karga. Nu är romanen utgiven på svenska i översättning av Marianne Mattsson.

Kniven i elden utspelar sig mitten av 1800-talet. Vi möter Brita Caisa Seipajærvi, hon beskrivs som mycket vacker., men framförallt är hon självständig och oerhört rådig och med helande förmågor. Två barn men ingen man. Prästen skam-talar henne i kyrkan söndag efter söndag och folk i byn tittar milt sagt snett på henne. Sårad och besviken över att i blivit i princip bortkörd från sin hemby tar hon barnen och ger sig av till brodern i Norge.

Ann-Sofie. Kanske måste man börja i språket? Historien som sådan vet jag inte om den är så märkvärdig, men det är en stämning i berättelsen som är helt enastående. Och det skapar Arvola med språket. Här är ett exempel

Maggan: Översättningen är fantastisk, i efterordet skriver Ingeborg Arvola hur hon jobbat med både norska och finska för att får fram namn med båda språkens prägel. Fick bläddra tillbaka för förstod inte alls det när jag läste.

Ann-Sofie: Ja, att översätta boken måste ha varit en utmaning! Många människor som passerar revy, men det är deras hårda arbete som får ta plats. Boken är verkligen detaljerad i fisket, städandet, eldandet och brukandet, det är en också en viktig del av behållningen. Man lär sig en hel del! Vad ska man säga om Brita Caisa? J

Maggan: Älskar Brita, hon är så självklar och hon arbetar så hårt med allt möjligt, ändå känns det som hon finner glädje i arbetet. Hon är ju en helare, som man anlitar när någon är sjuk. I samband med att hon hjälper en gravid kvinna ger hon rådet att hon måste arbeta för att behålla sin hälsa. Tänker att en nutida personlig tränare skulle älskat hennes råd.

Ann-Sofie: Haha, ja säkert. Hennes upplevelser är också mycket sinnliga. Och då tänker jag inte bara på att de gör, utan också hennes känslor och hur hon tar in dofter, känner med hela kroppen, uppfattar saker och ting på ett helt annat sätt än andra. Somligt straffar sig ska det ju visa sig. Men nu har vi bestämt oss för att inte spoila, va!

Maggan: Blev uppslukad av boken direkt, hamnade i Britas värld, i naturen och med människorna. Tänkte mot slutet av boken att den skiljer sig från en hel del annan litteratur om det hårda livet i Norden på 1800-talet. Det är inte ångestfyllt och plågsamt utan någonting som är införlivat i existensen och det finns glädje i sysslor och arbete. Gör att man betraktar människorna med andra ögon. Man hjälps åt i det mesta även om man nyss mötts. Tänkte galghumoristiskt att de ofta jobbade i ”team”.

Ann-Sofie: Det här är den första boken av tre läser jag. Vi ska väl inte spoila slutet men jag undrar hur det ska gå. Finns verkligen många trådar och orosmoment att reda ut.

Maggan: Ja, vi får se, skulle gärna vilja säga något mer, men det kan jag ju inte.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2024. Översättning Marianne Mattsson.

Den gröna milen av Stephen King 

Den gröna milen av Stephen King är en förträfflig roman, mörk, gripande och skrämmande. Mänsklig ondska ställs emot mänsklig godhet och nog är den mänskliga ondskan det absolut mest skrämmande man kan tänka sig även om en viss clown är ganska otäck han med. Tror det är Kings signum, godhet och humanism är alltid närvarande i hans böcker vilket har gjort honom till den älskade författare han är. 

Händelserna i romanen utspelas på 30-talet även om historien återges många år senare av den tidigare vaktchefen Paul Edgecomb. Han var chef på den fängelseavdelning där de dödsdömda förvarandes fram till sin avrättning. Den gröna milen var promenaden de dödsdömda gick från sina celler till rummet med ”gamla gnisten”, den elektriska stolen. 

Historien inleds med att två små flickor hittas bestialiskt mördade och när man i närheten påträffar en (jättelik) svart man antas det omedelbart att han är mördaren. Efter en allt annan en rättvis rättegång döms han för morden och placeras hos Paul och hans kolleger på gröna milen. Han är dock i all väsentlighet en helt annan personlighet än de vanliga fångarna och Paul börjar tvivla på att han verkligen är skyldig samt vem han egentligen är. 

Jag har inte sett filmatiseringen av boken, kanske för att jag avskyr fängelseskildringar och kanske är det därför jag läste boken först nu. Kunde inte längre bortse från att så många anser att den är en av Kingens bästa och jag håller med, det är verkligen en fantastisk roman. 

En kul grej är att Stephen King i efterordet till romanen berättar att Den gröna milen först publicerades i sex olika delar där en del i månaden släpptes som en slags följetongsroman. Solvej Balle och Denise Rudberg var alltså inte först, men det var å andra sidan inte Stephen King heller. Redan på 1850-talet var det vanligt att böcker gavs ut i flera oavslutade delar. Några av Charles Dickens romaner publicerades på detta sett och King skriver i efterordet hur han studerade och tog lärdom av hur Dickens introducerade läsaren till en ny del med små rekapitulationer om vad som hänt tidigare. 

Utgiven på Albert Bonniers förlag. Översättning av John-Henri Holmberg.