Stormfågel av Ann Cleeves

En klassisk brittisk kriminalroman av välrenommerade brittiska Anne Cleeves. Har faktiskt aldrig läst något av henne trots om hon legat högt på min att läsa-lista under många år. Men nu var det dags och jag blev inte besviken. Bäst gillade jag det dåliga vädret! Utspelas i en by vid kusten i norra Devon och stämningen i boken accentueras av vindarna, regnet och dimman. Mattew Venn heter kommissarien som leder polisteamet som kallats dit efter att sjöräddningen anträffat en mördad man i en livbåt mitt under rykande storm. Venn är en klassisk brittisk deckarkommissarie med en del outrett inom sig, bland annat det faktum att han under en tid som barn bodde i den lilla byn och att hans mor var medlem i det konservativa religiösa samfund som verkar på orten. 

Venn och hans folk inrättar ett kontor på ortens pub och påbörjar det omständliga arbetet med att söka upp och prata med ortens invånare om deras relation till den döde mannen. Okej, man söker sig även till ett par grannorterna men i denna typ av deckare finns mördaren alltid nära.  Det är bara att läsa och låta sig underhållas med ett par twister och ett par extra lik på vägen fram till upplösningen. Den uppmärksamma funderar kanske ett extra varv på varför det ibland är så väldigt svårt att reda ut släktrelationer i utredningarna, själv fnissar jag i mjugg, sedan länge vet jag att britterna inte har någon fungerande folkbokföring. På mitt jobb brukar vi säga att UK betyder utan kontroll och ännu lite elakare GB =gömda brottslingar. 

Ett par veckor efter att jag läst klart stormfågel läste jag en artikel i DN som roade mig omåttligt. Handlade i och för sig om brittiska tv-serier men om ni frågar mig är det lika applicerbart på böcker. Har tyvärr lyckats försnilla artikelförfattarens namn men så här lyder texten:

Efter en sommar framför brittiska kriminalserier har jag insett den stora fördel deras manusförfattare har och som deras svenska kolleger saknar. Jag talar naturligtvis om bristen på fungerande folkbokföring. Hoppsan, stans antikvitetshandlare visar sig i själva verket vara mordoffrets länge saknade bror! Oj, kusinen alla trodde var död sedan trettio år tillbaka lever och har hälsan i byn ett par mil bort!

 I Sverige skulle fallet vara löst med ett par knapptryck på ett tangentbord i polishuset. I Morecambe Bay, Bath eller Brighton kan alltsammans kavlas ut till tre fyra avsnitt.

Säg aldrig mer att det är den personliga integriteten som blivit mest lidande på vårt historiska arv från kyrkböcker, husförhörslängder och övervakande myndigheter. Säg aldrig mer att det är wokeism och dålig fantasi som är de svenska manusförfattarnas stora bekymmer när de ska knåpa ihop sina intriger. När det i själva verket är personnumret och Skatteverkets register. ”

Som sagt, nu vet ni varför släktskap kommer som en överraskning mot slutet av brittiska böcker samt varför brittiska utredare ibland kan kännas som anakronismer. Men strunt i det, genren är klassisk och underhållande.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2024. Översättning av Johan Nilsson.

Fearplay

Tre personer. Två utgångspunkter.

Det är Iris som i romanens start är på väg till USA. Iris som skapar fantastiska blomsterarrangemang och presenterar på instagram, som ska jobba i en blomsteraffär, som ska bo hos Antonia, som hon träffat på nätet.

Det är Iris mamma Ba, ensam [läs övergiven] efter att Michael, hennes man och Iris pappa, försvunnit och ingen vill berätta var han är.

Det är Ba:s delar jag tycker bäst om. Först tänker jag att det beror på att hon ligger mig närmare i ålder. Men jag tror snarare att jag bara tycker de delarna är mer intressanta. Michael och Ba kallade sig en gång Batman och Robin, det var de mot världen. Men sen kliver alkoholen in. Och gång efter annan får Ba hämta Michael på skumma krogar, lyssna på löften. Han upptar all hennes tid. Oavsett om han dricker eller inte. Återfallen kommer, hot om självmord, nya löften. Jag tänker, ja men gå bara gå. Men vad vet jag.

I USA lever Iris på. Ganska tidigt träffar hon Velvet som tycker om att binda. På samma sätt som Iris lägger ut sina blomsterbilder publicerar Velvet ut närbilder på Iris fastbundna armar och ben, estetiskt och anonymt. Jag läser om Iris som om jag står utanför ett fönster och får titta in. Inget engagemang händer i mig.

Rädslan som kanske är den röda tråden i historien är berättad ur många synvinklar men är ändå återhållsam. Trots stora händelser blir berättelsen odramatiskt och enkelt berättad och det uppskattar jag.

Fearplay. Tova Gerge. Utgiven hos Albert Bonniers förlag 2024.

Med liv och lust av Karin Wahlberg

Vilken fin roman!  Det vackra språket  flödar och jag förflyttas omedelbart till  år 1963. På lasarettet i Ekstad blåser nya vindar, papporna är tillåtna att vara med på förlossningarna och kanske börjar vissa hierarkier luckras upp. Fortfarande är vårdyrkena ett kall med låga löner även för läkarna. Ett stort och vältecknat persongalleri alla med anknytning till sjukhuset tar plats i romanen som jag antar man kan kalla en kollektivroman. Mycket lyckat grepp hur som helst.

Boken är den fjärde i lasarett-serien och den första jag läser, har varit intresserad av böckerna länge men inte kommit till skott förrän nu. ( Vet att ett antal instavänner ryser nu, men jag läser inte sällan serier i oordning).   Jag planerar dock att göra ett undantag nu, jag vill veta mer om karaktärerna och hur de formats till de människor de är i denna fjärde bok. Tänker att det är mest praktiskt att läsa i ordning och så är jag intresserad av polioepidemin 1953 som skildras i den första boken som heter Än finns det hopp.

Jag är enormt imponerad av Wahlgrens romanbygge. Utan tvekan är boken en bladvändare, men ändå så jordnära och självklart förankrad i sitt historiska sammanhang. Språket, orden och tidsmarkeringarna införlivas i berättelsen helt sömlöst. Har ju varit poppis med historiska böcker hos svenska författare de senaste åren. Har läst en del och gillat dem, men jag måste säga att Karin Wahlberg är klart överlägsen i att ge form och gestalt av en tid som flytt . 

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2024. 

Ett samtal om Kniven i elden

Det var när vi såg nomineringarna till Nordiska rådets litteraturpris som vi fick upp ögonen för Kniven i elden av Ingeborg Arvola. I beskrivningar av romanen användes ord som sagolik, storslagen och magisk. Men det som lockade mest var romanens skådeplats och miljö: Finnmarken och det snöiga och karga. Nu är romanen utgiven på svenska i översättning av Marianne Mattsson.

Kniven i elden utspelar sig mitten av 1800-talet. Vi möter Brita Caisa Seipajærvi, hon beskrivs som mycket vacker., men framförallt är hon självständig och oerhört rådig och med helande förmågor. Två barn men ingen man. Prästen skam-talar henne i kyrkan söndag efter söndag och folk i byn tittar milt sagt snett på henne. Sårad och besviken över att i blivit i princip bortkörd från sin hemby tar hon barnen och ger sig av till brodern i Norge.

Ann-Sofie. Kanske måste man börja i språket? Historien som sådan vet jag inte om den är så märkvärdig, men det är en stämning i berättelsen som är helt enastående. Och det skapar Arvola med språket. Här är ett exempel

Maggan: Översättningen är fantastisk, i efterordet skriver Ingeborg Arvola hur hon jobbat med både norska och finska för att får fram namn med båda språkens prägel. Fick bläddra tillbaka för förstod inte alls det när jag läste.

Ann-Sofie: Ja, att översätta boken måste ha varit en utmaning! Många människor som passerar revy, men det är deras hårda arbete som får ta plats. Boken är verkligen detaljerad i fisket, städandet, eldandet och brukandet, det är en också en viktig del av behållningen. Man lär sig en hel del! Vad ska man säga om Brita Caisa? J

Maggan: Älskar Brita, hon är så självklar och hon arbetar så hårt med allt möjligt, ändå känns det som hon finner glädje i arbetet. Hon är ju en helare, som man anlitar när någon är sjuk. I samband med att hon hjälper en gravid kvinna ger hon rådet att hon måste arbeta för att behålla sin hälsa. Tänker att en nutida personlig tränare skulle älskat hennes råd.

Ann-Sofie: Haha, ja säkert. Hennes upplevelser är också mycket sinnliga. Och då tänker jag inte bara på att de gör, utan också hennes känslor och hur hon tar in dofter, känner med hela kroppen, uppfattar saker och ting på ett helt annat sätt än andra. Somligt straffar sig ska det ju visa sig. Men nu har vi bestämt oss för att inte spoila, va!

Maggan: Blev uppslukad av boken direkt, hamnade i Britas värld, i naturen och med människorna. Tänkte mot slutet av boken att den skiljer sig från en hel del annan litteratur om det hårda livet i Norden på 1800-talet. Det är inte ångestfyllt och plågsamt utan någonting som är införlivat i existensen och det finns glädje i sysslor och arbete. Gör att man betraktar människorna med andra ögon. Man hjälps åt i det mesta även om man nyss mötts. Tänkte galghumoristiskt att de ofta jobbade i ”team”.

Ann-Sofie: Det här är den första boken av tre läser jag. Vi ska väl inte spoila slutet men jag undrar hur det ska gå. Finns verkligen många trådar och orosmoment att reda ut.

Maggan: Ja, vi får se, skulle gärna vilja säga något mer, men det kan jag ju inte.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2024. Översättning Marianne Mattsson.