Etikett: Albert Bonniers förlag

Publicerat

Ett samtal om Konsten att förlora av Alice Zeniter

En historisk släktkrönika som tar sin början i Algeriet i slutet av 40-talet genom att en oljepress kommer flytande i flodfåran där Ali och hans två bröder står och tvättar sig. Olivpressen blir början till familjens välstånd. Under ett decennium blommar affärerna sedan bryter självständighetskriget ut och familjen tvingas fly till Frankrike för att aldrig återvända.

Maggan: Jag var golvad redan från sidan 19 då oljepressen kom dånande i floden. Älskade skildringen av gamla Algeriet, vilket fantastiskt språk, kunde verkligen förnimma färger, dofter och hettan som om jag vore där. Avskyr egentligen ordet episkt men den här romanen är episk!

Ann-Sofie: Ja, jag tyckte den var bra. Men den åker inte upp på ”herregud vilken kalasroman”-listan just. Du är mer entusiastisk. Jag tycker den börjar bra, det här är det är nutid och Naïma står i fokus. Hade det börjat i det dåtida Algeriet hade jag tröttnat direkt. Också berättarrösten som kan röra sig i tid och rum gillar jag som litterärt grepp. Det skapar originalitet.

Maggan: Berättarrösten är fantastisk, ger ett perspektiv som läsaren inte hade fått annars. När vi diskuterade romanen på Bonniers uppfattade jag det som tydligt att de flesta betraktade Naïma som romanens huvudkaraktär, för mig var det Ali. Kanske därför att han föll tyngst eller kanske för, som berättaren säger, att allting började i Algeriet. Jag är förtjust i historiska romaner från senare hälften av 1900-talet. Det finns en klar koppling till den tid vi lever i nu och visar hur historien upprepar sig, Naïmas familjs öde är en vital del av Frankrikes, Algeriets och Kabyliens moderna historia. Förutom att jag läst en formidabel roman så har min allmänbildning vuxit.

Ann-Sofie: Jag håller med om att ”nutids”-historiska romaner ofta är intressanta. Den här lärde läsaren också mycket, som du säger. Utan att vara tillrättalagd eller pedagogiskt. Det har bara helt enkelt flutit så fint i gestaltningen. Språket är också en viktig del i det här, hej översättaren Cecilia Franklin som lyckats så väl.

Maggan: Jag tycker att Alice Zeniters formuleringskonst är enastående, vi måste ge helt enkelt ge ett smakprov:

”Trots avogheter och gräl fungerar familjen som en grupp vars enda mål är att hålla samman. Man söker inte lyckan, knappt ens en gemensam rytm, men man håller sams. Årstiderna styr kvinnornas och djurens havandeskap, skördarna och byfesterna. Man lever i en cyklisk tid där allting ständigt upprepas, och gruppens medlemmar fullbordar dessa tidscykler tillsammans. De är som kläder i en tvättmaskin som tumlar runt och till slut förvandlas till en enda tygmassa.”

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2019, översättning Cecilia Franklin.

Publicerat

Som pesten av Hanne-Vibeke Holst

Vilket imponerande romanbygge! Holst lyckas med konststycket att skriva en 847 sidor lång bladvändare som dessutom innehåller mängder med fakta. Hon har i intervjuer sagt att Som pesten är den mest krävande roman hon någonsin skrivit och att hon vid flera tillfällen var nära att ge upp. Hon har också poängterat att Som pesten absolut inte är en dystopi utan att scenariot är realistiskt. Pandemier kommer i cykler och det är 100 år sedan spanska sjukan härjade och skördade miljontals offer världen över.

Det är ett alternativt 2015 som Holst målar upp, detta ödesmättade år som genomsyrades av IS-krig, flyktingströmmar och terrordåd som i Som pesten fått ännu en variabel, en pandemi.

Den unga danska läkaren Karoline Branner får sitt drömjobb som koordinator på avdelningen för Pandemic and Epidemic Diseases på WHO och flyttar till Geneve tillsammans med sin son och sin slarver till make. Hon är trivs på sitt arbete men stångar snart pannan i organisationens byråkrati och finner dessutom att arbetet på hennes avdelning genomsyras av politik och personlig vinning.

När influensan kommer, slår den till i lilla välmående Danmark, där den skördar liv framförallt hos barn och unga. Världen tittar på, lamslagen med en tro att influensan inte ska drabba dem och att det naturligtvis finns ett vaccin på gång.

Vad kan jag mer säga om denna roman/thriller? Kanske att Holst, precis som hon brukar, presenterar ett intelligent tecknat persongalleri och med lätthet låter intrigen spänna över hela jordklotet. Hon lyckas kort sagt hålla intresset konstant hos läsaren utan att glöden falnar i hela 847 sidor och presenterar dessutom ett mycket snyggt slut!

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2018. Översatt av Margareta Järnebrand.

Publicerat

Normal People av Sally Rooney

Dags igen att lämna över recenserandet till vår vikarie Bokcillen. Cecilia Brodelius Agemarks konto på Instagram heter Bokcillen och är ett måste för inbitna läsare.

När jag läste Conversations with Friends av Sally Rooney förra sommaren blev jag inte särskilt imponerad trots att den fått mycket uppmärksamhet och lovord. Eftersom Rooneys andra bok Normal People blev långlistad för Man Booker-priset förra året väcktes ändå intresset att läsa den.

Boken handlar om Connell och Marianne som båda kommer från samma lilla ort på Irland. De går i gymnasiet tillsammans men har helt olika bakgrund. Hon kommer från fina familjen och hans ensamstående mamma är städerska hos fina familjen. På skolan har dock han högre status än hon; Marianne är snarare på gränsen till utstött. Tycke uppstår i alla fall och de inleder ett hemligt förhållande. Vi får följa ungdomarna/de unga vuxna under en femårsperiod, från sista året på gymnasiet genom universitetsstudierna. En liten episod utspelar sig dessutom i Lund, vilket jag tyckte var väldigt kul som gammal Lundabo.

Det här är dels en kärlekshistoria med diverse vändningar. Så gott som hela boken igenom vet ingen om att de ses. Förhållandet är inte konstant men återvänder till varandra gång på gång. Det finns en dragningskraft dem emellan som de inte kan förklara själva, de får helt enkelt varandra att må bra. Rooney lyckas väldigt väl förmedla parets struliga förhållande genom korta nedslag. Skickligt visar hon hur huvudpersonerna kan uppleva samma situation på olika sätt. Hon bygger upp trovärdiga karaktärer som jag tror alla kan känna igen sig i. Vid olika tidpunkter känner de osäkerhet inför världen och att bli vuxen och jag har sällan träffat på en karaktär som har så dålig självkänsla som Marianne.

Dels är det också en väldigt politisk text där Rooney diskuterar klassamhället. När paret börjar på universitetet är det priviligierade Marianne som har hög status, hon vet hur man ska föra sig och allt är självklart för henne. Connell däremot känner sig inte hemma i miljön och bland människorna som går där. Han kommer från en arbetarfamilj och kan inte koderna, den självsäkerhet han hade tidigare är som bortblåst. Rollerna är alltså de ombytta. Dessutom har Connell det konstant knapert. Han måste kämpa för sin överlevnad medan Marianne kan flyta igenom studierna och satsa på att boosta sitt ego genom goda studieresultat.

Detta är en av de bästa och trovärdigaste kärleksromanerna jag läst på mycket länge. Känslorna är intensiva, den ena karaktären är bättre på att formulera dem i tankarna medan den andre har sämre emotionell självinsikt. Det blir en lågmäld hetta som läsaren får uppleva. Det är hög igenkänning på det osäkra vuxenblivande. Författaren skildrar närheten mellan Marianne och Connell på ett oerhört njutbart sätt. Vad sker med oss om vi känner oss älskade eller om vi känner oss oälskade eller inte värda att älskas? Sådana frågeställningar skildras fint i boken. Det gör även frågan om arv och miljö.

Jag gillar verkligen också att karaktärerna inte känns stereotypa, de känns som riktiga människor. Rooney är duktig på sparsmakade personbeskrivningar där komplexa karaktärer växer fram. Jag gärna vill veta vad som kommer hända dem i framtiden, samtidigt vill jag det inte. Jag vill behålla dem precis som de är i mitt minne: helt underbara med sina brister och allt.

Efter denna vill jag läsa mycket mer av Rooney! Det skulle förvåna mig om den inte översätts till svenska. Hennes förra roman Samtal med vänner gavs ut av Albert Bonniers förlag.

Mer om Normal people här.

Publicerat

Manhattan Beach av Jennifer Egan

Först efter avslutad läsning förstår jag till fullo vilket fantastiskt snyggt första kapitel Jennifer Egan har skapat. Hon sätter tonen och kontexten när hon låter havet, Anna Kerrigan, hennes far Ed och gangstern Dexter Styles stråla samman vid Dexters magnifika villa några år innan bokens egentliga handling börjar. Även om det myllrar av intressanta och vältecknade karaktärer i romanen kan nog de fyra ovan urskiljas som mest signifikanta i denna historiska roman som utspelas i Brooklyn New York under 30 och 40-tal.

Anna Kerrigan är ung då hennes far försvinner spårlöst och hon tar över ansvaret för att försörja sin mor och handikappade syster. Kriget har brutit ut och hon får arbete på ett örlogsvarv i hamnen. Hon lägger snart märke till dykarna som iförda 100 kg tunga dykardräkter utför reparationer under vattnet. Det tar tid, kraft och möda men hon blir till slut varvets första kvinnliga dykare.

Mycket står mellan raderna i Manhattan Beach och jag sugs in i berättelsens stillsamma driv och melankoliska stämning. En känsla av fara finns närvarande i texten och jag har sällan läst en roman som så välförtjänt kan betecknas som en Noir. Jag fascineras av Anna, hennes styrka, mod och kärlek, inte minst till systern Lydia. Episoden när Anna tar med den allt svagare Lydia för att se havet är så vackert skriven. Förlaget har, på det så passande svarta omslaget, skrivit att ”Manhattan Beach är Jennifer Egans hyllning till det episka berättandet” och det är helt sant. Ordet episkt är så uttjatat att jag sällan väljer att ta det i min mun, men i fråga om Manhattan Beach är det rätt. Helt rätt.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2018. Översättning av Niclas Nilsson.