Etikett: Albert Bonniers förlag

Publicerat

Manhattan Beach av Jennifer Egan

Först efter avslutad läsning förstår jag till fullo vilket fantastiskt snyggt första kapitel Jennifer Egan har skapat. Hon sätter tonen och kontexten när hon låter havet, Anna Kerrigan, hennes far Ed och gangstern Dexter Styles stråla samman vid Dexters magnifika villa några år innan bokens egentliga handling börjar. Även om det myllrar av intressanta och vältecknade karaktärer i romanen kan nog de fyra ovan urskiljas som mest signifikanta i denna historiska roman som utspelas i Brooklyn New York under 30 och 40-tal.

Anna Kerrigan är ung då hennes far försvinner spårlöst och hon tar över ansvaret för att försörja sin mor och handikappade syster. Kriget har brutit ut och hon får arbete på ett örlogsvarv i hamnen. Hon lägger snart märke till dykarna som iförda 100 kg tunga dykardräkter utför reparationer under vattnet. Det tar tid, kraft och möda men hon blir till slut varvets första kvinnliga dykare.

Mycket står mellan raderna i Manhattan Beach och jag sugs in i berättelsens stillsamma driv och melankoliska stämning. En känsla av fara finns närvarande i texten och jag har sällan läst en roman som så välförtjänt kan betecknas som en Noir. Jag fascineras av Anna, hennes styrka, mod och kärlek, inte minst till systern Lydia. Episoden när Anna tar med den allt svagare Lydia för att se havet är så vackert skriven. Förlaget har, på det så passande svarta omslaget, skrivit att ”Manhattan Beach är Jennifer Egans hyllning till det episka berättandet” och det är helt sant. Ordet episkt är så uttjatat att jag sällan väljer att ta det i min mun, men i fråga om Manhattan Beach är det rätt. Helt rätt.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2018. Översättning av Niclas Nilsson.

Publicerat

De vänsterhäntas förening av Håkan Nesser

Sedan många år är Nesser en av mina favoritförfattare, blev överväldigad av förtjusning vid läsningen av Kommissarien och tystnaden någon gång på 90-talet och har sedan dess läst allt han givit ut. Jag hamnar alltid i huvudet på hans karaktärer och lever i symbios med dem romanen igenom. Deras lakoniska repliker, smågnabbande och så förstås Nessers subtila humor och all den mänsklighet som hans böcker rymmer går skinnet på mig även om det inte sällan skaver. Vad han än skriver så blir jag berörd på det ena eller andra sättet. Allra bäst är nog när jag får läslyssna medan han själv läser.

De vänsterhäntas förening är en klassisk Nessersk kriminalroman. Passande nog dyker många av hans klassiska karaktärer upp. Van Veeteren, Gunnar Barbarotti och Ewa Moreno för att nämna några. De är äldre och aningen tröttare, skarpa i huvudet är de dock alltjämt, och de är fortfarande bosatta i Maardam eller Kymlinge, båda städerna belägna i Nesserland. ( Jag har alltid velat resa till Maardam eller för all del Kaalbringen där Borkmanns punkt utspelar sig.)

Kommissarie Münster söker upp den snart 75-årige Van Veeteren för att berätta att man hittat liket av den förmodade mördaren i ett 20 år gammalt fall, även mördaren bragt om livet vid brottets tidpunkt. Polisen har således låtit en gärningsman löpa, en mordbrännare med flera människors liv på sitt samvete. Strax efter begås ett yxmord i Kymlinge i Sverige, ett brott som kan hänga ihop med mordbranden för 20 år sedan.

Vad kan jag säga, jag är ännu en gång bedårad av det ömma munhuggandet mellan Van Veeteren och hans fru, Barbarottis samtal med vår Herre, de fantasifulla och välfunna namnen på orter och karaktärer och att vädret i Maardam alltid tycks vara förfärligt. En typisk Nesser-roman innehåller alltid ett antal fantastiska metaforer, denna gång fäste jag mig speciellt vid uttrycket ” Redig i huvudet som en skolinspektör”.

Fast en sak är höljd i dunkel. När Kymlinges poliser och Maardams poliser samtalar, vilket språk används? Eller framförallt, när Münster och Van Veeteren förhör en misstänkt och Barbarotti och Backman förstår precis allt, vilket språk talar man? Tyska kanske, men egentligen eftersom vi befinner oss i Nesserland borde språket kanske vara esperanto eller föralldel Nesserska? Jag funderar över att jag under alla år aldrig någonsin undrat över vilket språk som är Van Veeterens modersmål? Den som fattar, fattar.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2018. Här hittar du vår frukostintervju med Håkan Nesser.

Publicerat

Ett samtal om Aednan

Ann-Sofie: Om vi börjar med utsidan så är det en vacker bok. Är det polarsken? Snyggt typsnitt på titeln. Sidomfånget kan ju få en storslukare att baxna, närmare 800 sidor. Sidorna är dock inte tätskrivna för nu har vi ett versepos framför oss och det är inte ofta. Så här ser det ut:

Maggan:  Vägde den för skojs skull, 1,2 kg visade vågen. Ingen pendlarbok om man nu inte är e-bokläsare förstås. Hoppas det är polarsken, så fina färger.

Ann-Sofie: Jag tycker hela idén är magnifik. Att skriva tre generationers samers historia, en släktkrönika om en tillvaro som inte är särskilt väldokumenterad i skönlitteraturen. Jag fascineras också över ambitionen att göra det så här. I diktform. Aednan är lätt att läsa, det finns en tydlig framåtrörelse som gör att man vill följa Aslat och hans efterföljande.

Maggan: Jag blev gripen av nomadlivets ovillkorlighet i början av eposet, och  av poesin i skildringen av naturen. Allteftersom blir diktandet mer prosaiskt och vardagsnära, om nu dikt kan vara prosaisk förstås?

Ann-Sofie: Naturen är förstås helt och hållet närvarande och det är vackert men också hårt. DN skriver att de vita sidorna som omger de korta textraderna ”manar hon fram en känsla av vidder, slätter och fjäll.”. Fint uttryckt!

Maggan: DN har kanske rätt, men jag känner nog tvärtom, att människorna som skildras är fångade i de korta texterna omgivna av det ogenomträngliga vita. Visst är Aednan en arbetarklass-skildring?

Ann-Sofie: Det är ju en politisk berättelse. Kampen mellan svenskar och samer är närvarande från första stund när pojkarnas pappa vill lämna bort Nila för att han inte är stark nog. Allt förtryck som samerna fått utstå med särskilda pissiga skolor, åtgärder, beslut.

Maggan: Jag blev djupt gripen av Amanda Kernells film Sameblod och kanske stod filmen lite emellan mig och Aednan. Jag skapade mig få egna bilder utifrån texten, jag såg filmen framför mig istället. Men jag fascineras av skildringen av same-rättegången där domen kom 2016. Funderar på att beställa den från Gällivare tingsrätt, inte minst för att Aednan är ett diktverk, en dom skulle ge mig lite mer kött på benen om samernas historia.

Ann-Sofie: Bara du skulle önska en dom-läsning, Maggan. Vi önskar lycka till nu i omröstningen för Augustpriset.

 

Publicerat

Skalornas förråd av Ulf Eriksson

När jag var ung läste jag så otroligt mycket poesi. Oftast av glädje och ibland för att verka märkvärdig. Jag tänker på det när jag sitter på tunnelbanan och läser Skalornas förråd. Kvinnan bredvid mig, likaledes läsande, tittar ner i min bok och sen på mig. Jag ler lite och hon frågar: Är den bra?

Händerna är kompisar och sköter spakarna
framåt och bakåt,
stänga och höja, och
svänga iväg skopan med hela
Lilla kroppens kraft, och öppna
och lossa och svänga och gröpa ur
Nytt och göra berget av sand större: där
löper vägar i ”meandrar” och finns en
gruva med ”orter” och en strand med
”dyner” invid havets ”dyningar” utan slut,
fast de orden tillförs minnet långt senare …

Och där jag just då läser är den bra. Tydliga bilder. Så jag nickar och säger att ja, det är den. Jag läser aldrig dikter, fortsätter hon. Jag fattar aldrig vad de handlar om. Det finns ingen berättelse och varje ord verkar betyda något annat än vad som står där.

Det kan jag hålla med om, men jag sträcker fram den texten jag just läst och säger att här är det väl inte så. Här är minnet av ett barn som upplever något. Det vardagliga får plats. Fint skrivet, gör att man ser bilder framför sig, minns kanske något eget.

Boken innehåller omkring sextio dikter, boken är kort. Det vardagliga är inte svårt att läsa eller att ta till sig, de är berättelser om man nu vill ha det så. Men det finns det andra också, tänker jag, när kvinnan med en nick kliver av vid Slussen. Det obegripliga. När språket verkar vara till för att bara göra det dunkelt.  När det inte berör.

Fast det säger jag inte.

Utgiven 2018 av Albert Bonniers förlag.  Nominerad till Augustpriset 2018.