Albert Bonniers förlag – Sida 22

2018/09/162018/09/13

Frukostintervjun: Stina Jackson

Vi är många som med förtjusning läst hennes debutroman Silvervägen i sommar. En finstämd och mångskiftande (spännings)roman med thrillerinslag, glesbygd, och vältecknade karaktärer. Vi måste förstås kolla upp vad Stina Jackson äter till frukost!

God morgon Stina! Vad äter du till frukost?
Godmorgon! Jag brukar börja dagen med att springa en runda med hunden. När jag kommer tillbaka är det kaffe, havregrynsgröt och färska bär som gäller. Jag är alltid utsvulten på morgonen och älskar verkligen frukost. Dagens bästa stund!

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Jag brukar faktiskt skriva medan jag äter. Morgonen är min kreativa tid då hjärnan funkar som bäst så jag dukar upp frukosten vid datorn och hamrar på tangenterna mellan tuggorna.

Gillar också att äta frukost vid datorn. En bra morgonroman, vad kan det vara?
Romanen jag skriver på. Om jag tar en skrivfri morgon så läser jag gärna något stort och mäktigt, som Cormac McCarthys Gränstrilogi.

Vad läser du just nu?
En Amerikansk Förlust av Philipp Meyer. Det är en vacker och sorglig glesbygdsskildring, helt i min smak. Ny amerikansk litteratur med doft av Faulkner. Rekommenderas!

Meyers roman finns på min att läsa lista. Får kanske flytta upp den ett par steg. Vad använder du som bokmärke?
Ett gammalt hederligt hundöra. Jag har försökt använda mig av vackra bokmärken genom åren, men jag lyckas alltid slarva bort dem innan bokens slut, så jag har gett upp. Hundöra funkar fint.

Hundöron är utan tvekan ett av de mest klassiska bokmärkena världen över. En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Favoritförfattare och älsklingsböcker får stå i ögonhöjd. Resten får trängas närmare golvet. Eller i garderoben där jag för tillfället förvarar alla böcker som inte ryms i hyllorna. Böcker är defintivt viktigare än kläder hemma hos mig.

Tack för intervjun Stina!

2018/05/302018/05/29

Ett samtal om Kvinnan i fönstret av AJ Finn – Årets bok?

Vi fick Kvinnan i fönstret presenterad för oss på ett sätt som gjorde att vi började läsa den på vägen hem. Ann-Sofie som inte tycker om blodiga böcker var betänksam – i en halv sida. Sen var hon fast. För övrigt är det här en väldigt filmisk historia. Såväl när det gäller referenser som dramaturgi.

Maggan: Jag älskar alla filmreferenser! Redan på första sidan i romanen hamnar läsaren i en 2000-tals version av Hitchcocks klassiker Fönstret mot gården och på sida två liknas grannkvinnan vid Rita Hayworth i den lika klassiska filmen Gilda. Redan där börjar jag läsa som om jag egentligen såg en film. En film i technicolor som i slutet på 50-talet.

Ann-Sofie: Jag hade hört (av dig?) att man borde vara uppmärksam på alla repliker. Men jag glömde bort det. Jag var så upptagen med Anna, om varför hon var instängd i sitt hus och var familjen var. Anna är dock väldigt uppmärksam på replikerna. Hon kan varenda film, varenda scen, varenda replik där hon sitter med sina vinflaskor och ser på film. Men det här är ingen patetisk kvinna, det blir man snart varse. Och visst blir man sugen på att plocka fram teleobjektivet och plåta lite hos grannarna?

Maggan: Efter att ha läst Kvinnan i fönstret kommer jag inte ens att tjuvglo in genom grannens upplysta fönster en mörk kväll. Gud vet vad för hemskheter jag skulle kunna se där.

Ann-Sofie: Och jag är tvärtom! Jag sitter med kikaren varenda kväll. Vi kan ju inte avslöja slutet här så klart. För mig var det helt oväntat. Ett Nämen!! Kanske nu, några dagar senare kanske jag borde ha anat det lite tidigare. Men jag älskar att få överraskningar. Eller säger jag för mycket nu?

Maggan: Vi kan väl säga att slutet är otroligt elegant, värdigt vilken thriller som helst och när orsaken till Annas trauma avslöjas går boken över från thriller till skräck. Kvinnan i fönstret är en värdig vinnare av Årets bok 2018 om det nu skulle bli så.

2018/04/202018/04/19

Konturer av Rachel Cusk

Faye är på väg till Aten för att vara lärare på en skrivarkurs. Bredvid henne sitter en man som börjar berätta om sitt liv. Om sina tre hustrur och om skilsmässorna, lika många. Och när hon lyssnar till hans berättelse låter hon oss lyssna precis på samma sätt. Det pågående samtalet är centralt i romanen. Eller samtalet egentligen… Faye förefaller inte riktigt samtala, snarare fälla någon kommentar som får den som berättar ta en ny väg eller fördjupa sig ännu lite mer.

Under de varma Aten-dagarna möter Faye en rad människor som detaljerat berättar sina historier. Det är förstås alla de som tagit skrivarkursen, men det är också andra som obekymrat sliter upp sina hjärtan och låter Faye bli den gode lyssnaren, hon hör om deras liv och tillkortakommanden. Men hur har hon det själv? Kanske är det just hennes eget trauma som gör att hon inte annat orkar än att registrera och lyssna till de andra. Det blir en kör av röster och berättelser som skapar ramarna, eller kanske konturerna för Faye.

Språket är dels precist, inget svamlande alltså, dels perfekt i så motto att det omöjligt går att läsa snabbt. Fayes iakttagelser och kommentarer är alltid skarpa och tänkvärda, berättelserna så välformulerade att det blir omöjligt att inte stryka under meningar, stanna vid orden, tänka ett tag.

Jag läser någonstans att Cush gett ut ett antal självbiografiska böcker som har blivit mycket uppmärksamma eftersom hon är så öppen och rak i berättelsen. Visst blir jag nyfiken. Men jag tänker också att kanske det är därför hon i den här romanen så tydligt lägger fokus på de andra, inte på berättarjaget.

Kontraster. Rachel Cusk. Utgiven 2015. På svenska 2018 av Albert Bonniers förlag, i översättning av Rebecca Alsberg.

2018/04/152018/04/12

Ormen i Essex av Sarah Perry

Romanen slukade mig med hull och hår. Klassisk men ändå nyskapande tog den mig med rakt in i den viktorianska tidsandan tillsammans med ett myller av distinkt vältecknade karaktärer och vackra mustiga naturscenerier. Språket är ljuvligt poetiskt, det slingrar sig men blir aldrig någonsin tungt.

Ormen i Essex utspelar sig på 1890-talet, en innovativ period i Storbritanniens historia. Den nyblivna änkan Cora Seaborne lämnar London för landskapet Essex tillsammans med sin sällskapsdam och son. Hennes äktenskap var olyckligt och hon reser för att komma bort från nyfikna blickar och skvaller. Hon är passionerat intresserad av naturvetenskap och ger sig ut på långa (okvinnliga) vandringar. Det är under en av dessa vandringar som hon träffar på prosten William och en djup vänskap börjar spira. De är på många sätt varandras motsatser, hon är genuint intresserad av vetenskap men fångas av och tror på de magiska myterna om en havsorm. William är en religiös man med stark gudstro, men också rationell och prosaisk. Han tror inte för ett ögonblick att den mytomspunna ormen i Essex existerar.

Runt Cora och William finns ett antal fantastiska karaktärer. Min favorit är Williams hustru Stella som under en svår sjukdom blir besatt av färgen blå. Hon är också den enda som vinner Coras annorlunda son Francis förtroende. För mig var Ormen i Essex en bladvändare men jag tror inte den är det för alla. Den är en världssuccé och Sarah Perry jämförs med bla. med Dickens. Även om jag vanligtvis avskyr jämförelser mellan författare och deras böcker skulle jag vilja säga att Ormen i Essex påminner mig om min favoritnobelpristagare Gabriel García Márques Hundra år av ensamhet eller Kärlek i kolerans tid. Myllret av människor, , språkets vindlande vägar, den makalösa gestaltningen och fantasin. Jag är så fullt totalt golvad av Sarah Perry.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2018, översättning av Eva Johansson. Vår frukostintervju med Sarah Perry kan du läsa här.