Etikett: Albert Bonniers förlag

Publicerat

Ormen i Essex av Sarah Perry

Romanen slukade mig med hull och hår. Klassisk men ändå nyskapande tog den mig med rakt in i den viktorianska tidsandan tillsammans med ett myller av distinkt vältecknade karaktärer och vackra mustiga naturscenerier. Språket är ljuvligt poetiskt, det slingrar sig men blir aldrig någonsin tungt.

Ormen i Essex utspelar sig på 1890-talet, en innovativ period i Storbritanniens historia. Den nyblivna änkan Cora Seaborne lämnar London för landskapet Essex tillsammans med sin sällskapsdam och son. Hennes äktenskap var olyckligt och hon reser för att komma bort från nyfikna blickar och skvaller. Hon är passionerat intresserad av naturvetenskap och ger sig ut på långa (okvinnliga) vandringar. Det är under en av dessa vandringar som hon träffar på prosten William och en djup vänskap börjar spira. De är på många sätt varandras motsatser, hon är genuint intresserad av vetenskap men fångas av och tror på de magiska myterna om en havsorm. William är en religiös man med stark gudstro, men också rationell och prosaisk. Han tror inte för ett ögonblick att den mytomspunna ormen i Essex existerar.

Runt Cora och William finns ett antal fantastiska karaktärer. Min favorit är Williams hustru Stella som under en svår sjukdom blir besatt av färgen blå. Hon är också den enda som vinner Coras annorlunda son Francis förtroende. För mig var Ormen i Essex en bladvändare men jag tror inte den är det för alla. Den är en världssuccé och Sarah Perry jämförs med bla. med Dickens. Även om jag vanligtvis avskyr jämförelser mellan författare och deras böcker skulle jag vilja säga att Ormen i Essex påminner mig om min favoritnobelpristagare Gabriel García Márques Hundra år av ensamhet eller Kärlek i kolerans tid. Myllret av människor, , språkets vindlande vägar, den makalösa gestaltningen och fantasin. Jag är så fullt totalt golvad av Sarah Perry.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2018, översättning av Eva Johansson. Vår frukostintervju med Sarah Perry kan du läsa här.

Publicerat

Ett samtal om Den stora utställningen

Den stora utställningen är Marie Hermansons trettonde bok tror jag. Jag har läst flera av hennes tidigare böcker, och gillat inte minst Värddjuret och Musselstranden. Den här boken skiljer sig från de tidigare på så sätt att den här ”andra verkligheten”, den magiska världen som har varit hennes signum, saknas. Boken handlar om tiden kring den stora jubileumsutställningen 1923 i Göteborg. Albert Einstein väntades för att göra sin försenade Nobelföreläsning. Kring detta vävs en historia om hur hotet, som verkligen fanns kring Einstein, nästan realiseras. Vi tänkte att vi skulle ta och samtala om den här boken. Håll till godo.

Ann-Sofie Det här är en intressant historisk roman, men jag tycker att det är synd att det här särpräglade magiska inte finns med.

Maggan: Vet inte om jag saknade det magiska egentligen, kanske för att Hermanson skrämde skiten ur mig i Mannen under trappan, men visst det är hennes signum. Hennes unga kvinnor är alltid roligt oförstörda, fnissade åt både Ellen och hennes väninna. Tycker om berättelsen, gillar att det finns så många paralleller med idag men hade kanske önskat lite mer djup i framförallt i skildringen av Ellen.

Ann-Sofie: Jo, jag tyckte också Mannen under trappan var oerhört otäck. Men de mer subtila dubbla verkligheterna som i Värddjuret till exempel skapar en bra stämning. Yukiko Duke trodde att Hermanson med den här boken ville börja skriva en annan sorts romaner, att den här boken är ett startskott för det. Vi får väl se.

Och ja, vilka kvinnor! Ellen som inte bara är oförstörd utan oförfärad när hon angriper sitt journalistjobb. Jag gillar henne. Och Vendela är rolig. En riktig partypingla. Hon gillar utställningen skarpt.

”Utställningen ja! Är den inte underbar?” ropade Vendela. ”Jag är där nästan jämt. Det är så ljuvligt att smälta in i folkmassan. Utlänningar och stockholmare och alla möjliga. Att vi äntligen har blivit internationella. Det är verkligen på tiden, eller hur?”

Man hoppas att Vendela får ett härligt liv. Vad tycker du om fastern?

Maggan: Fastern är till att början oförarglig, och fånig men skenet bedrar. Säger inget mer, vill inte spoila.

Ann-Sofie: Då pratar vi om männen. Polismannen Nils är ju en trevlig arbetsam man. Men Puffie, Vendelas ”manlige vän”, är det inte väl mycket han pilserfilmsvarning på honom?

Maggan: Jo, faktiskt! Einstein är dock trovärdig men jag visste faktiskt inte att relativitetsteorin var så ifrågasatt. Gillar förstås åsnan och kommer på mig själv med att vilja klappa dess ulliga päls precis som barnen.

Bilden kommer från Göteborgs stadsmuseum

Ann-Sofie: Ja, härligt med en åsna som har så stor roll. Göteborgsbeskrivningen är fin och jag har tokgooglat bilder från utställningen. På Lisepedia och Göteborgs stadsmuseum finns gott om bilder och info. Jag skulle så gärna velat åka linbanan. Avslutningsvis så ser jag fram mot nya böcker från författaren. Men jag hoppas på det subtilt magiska.


Publicerat

Jane Austens brev

Hela 148 brev finns samlade i denna utsökt vackra bok. Brev som berättar om Austens vardag, om släkten, grannarna, glädje och bekymmer. Det är bara att konstatera att Jane Austen skulle varit fantastisk på Twitter och Facebook. Slagfärdig och ironisk betraktar hon sin omvärld med humoristisk blick. Litteraturhistoriker och vanliga läsare kan bara drömma om vad som stod i de brev som sorterades bort av Janes syster Cassandra inför publicering. Förmodligen ansåg systern att de var av alltför privat natur. Jane och Cassandra Austen stod varandra nära, det är också till Cassandra som de flesta breven är ställda.

Paulina Helgeson har gjort den fina  översättningen och även skrivit kommentarerna. Egentligen säger hon allt som behöver sägas om breven i sitt förord, jag ska därför inte uppehålla mig vid det. (Det står var och en fritt att smyga in i en bokhandel och smygläsa). Det är i år exakt 200 år sedan Jane Austen dog, trots det känns breven ”nya”. Även om de yttre livsvillkoren förändras är människans lilla värld med glädje och sorg sig lik.

Mr Richard Harvey skall gifta sig, men eftersom det är särdeles hemligt och bara halva grannskapet vet om det, får du inte säga något.

Vi åkte förbi Bifrons och jag betraktade med njutningsfullt vemod det hem där han, som jag en gång var så svag för, bor.

Miss Blanchford är alldeles tillräckligt trevlig; jag vill inte att människor ska vara alltför älskvärda, det spar mig besväret att tycka för mycket om dem.

Våra kusiner tycks falla av i rask takt. En är inlemmad i familjen, en annan dör och en tredje flyttar till Staffordshire.

Där var lite brist på män i största allmänhet & ännu större brist på män som dög något till.

Varför dansade du fyra danser med en så tråkig man? Varför inte hellre dansa två av dessa med någon annan elegant officer som blivit slagen av beundran inför din uppenbarelse när du steg in i rummet?

Strax efteråt klev ett sällskap med eleganta damer ut ur ett välbekant och rymligt ekipage; med huvudet fullt av fjäderfä steg de in i huset.

Jag kan stolt säga att jag har ett öga som lätt röjer en äktenskapsbryterska.

Vi korsade kyrkogården i Weston i sådan hast att man kunnat tro att vi fruktade att bli levande begravda.

Det skämtades och skojades en hel del & pratades massor av banalt nonsens, men det saknades kvickhet.

När jag nu måste upphöra att vara ung märker jag att det finns riklig kompensation i att vara ett slags förkläde, ty jag får en plats i soffan nära brasan & kan dricka så mycket vin som jag behagar.

Goda äppelpajer är en betydande del av vår hushålleliga lycka.

Och eftersom du inte har börjat tidigt med moderskapets mödor, kommer du sedan att vara ung till sinne, lynne, figur & ansikte, medan mrs William Hammond åldras av barnsängar & ammande

Sjukdom är ett farligt nöje vid min ålder.

Vi har besökt salongen & sir J. Reynolds och jag är besviken, ty där fanns ingen som alls liknade mrs Darcy på endera stället. Jag kan endast anta att mr D. håller alla porträtt av henne för högt för att vilja visa upp dem för allmänhetens ögon. Jag föreställer mig att han skulle hysa den sortens känsla, just den blandningen a kärlek, stolthet & finkänslighet.

Jag tycker mycket om det allra sista citatet. Hon upphörde aldrig att umgås med sina romanfigurer, jag känner ett visst vemod över att hon aldrig fick veta att generationer av läsare världen över skulle följa hennes exempel.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2017.

Publicerat

Hastigheten av Jörgen Gassilewski, nominerad till Augustpriset 2017

I början av boken tycks texten bestå av fragment, en flicka (eller är det olika personer?) på villovägar i Rwanda. Språket byter skepnad gång på gång, jag är förvirrad men uppslukas av händelserna kring flickan, vars namn jag ännu inte vet. Jag är nära henne där i ögonblicket och förnimmer någonting dolt bakom orden. Texten har ett driv som gör att jag läser boken som en bladvändare. Språket är dock försåtligt, flickan växer och blir en kvinna och på skoningslöst, rakbladsvasst språk skildras Marie-Louise Hategekimanas liv under folkmordet i Rwanda 1994 och framåt.

Vem är Marie-Louise och kan jag någonsin förstå henne? Hur överlever hennes själ? Hur kan hon förmås till att handla som hon gör? Jag har sällan känt mig så ambivalent gentemot en bokkaraktär. Någonstans menar Marie-Louise att människan i vissa situationer bara är biologi och jag tar fasta på det. Jag förmår inget annat.

I del III ger författaren läsaren en nyckel, kanske nödvändig i detta enastående romanbygge, men inte desto mindre originell. Bokens struktur förklaras och kommande händelser avslöjas.
Jag undrar hur jag har kunnat missa denna fantastiska roman? Jag har ett vagt minne av att ha läst en recension när den gavs ut under våren 2017. Kanske jag avskräcktes av innehållets befarade fasa? Hur som helst, jag har nu läst fem av de sex böckerna i den skönlitterära Augustklassen. Ingen annan av de nominerade har gått mig tillnärmelsevis lika djupt till sinnes som Hastigheten.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2017 och nominerad till Augustpriset 2017.