Ett samtal om Den svavelgula himlen av Kjell Westö

September månads frukostbok var Den svavelgula himlen av Kjell Westö. Bokklubbarna var tämligen överens om att Westös romanvärld är en plats man vill vara i länge. 2015 var vi på bokresa till Helsingfors för att på riktigt gå i spåren av romanen Där vi en gång gått.

Ann-Sofie: Ja, frågar du mig så skulle jag gladeligen åka till Helsingfors och promenera i spåren av den här romanen också. Det var med en suck jag slog igen boken (eller stängde eboksläsaren då). Det var så bra att vara berättarjagets historia från barndomen ända fram till nutid. Jag tycker framförallt om skildringarna av vänskap som finns. Hur en vänskap kan komma och gå, under några år har man ingen kontakt alls men så ses man av en händelse och vänskapen fördjupas. Som exempel här i boken tänker jag på den mellan berättarjaget och Krite.

Maggan: Vänskapen mellan Krite och berättaren är jättefint skildrad, uppskattar när deras minnen av en speciell händelse är olika, (du och andra som läst vet vad jag menar), det ger svärta och en djupare dimension av berättaren. Jag älskar att befinna mig i Westö-land tillsammans med hans karaktärer, även om det inte alltid är helt angenämt utan ganska smärtsamt. Jag känner igen mycket från min ungdom i boken, berättarjaget, Kjell och jag är ungefär lika gamla.

Ann-Sofie. Jag tycker också så mycket om att vara i Westö-land. När vi diskuterade den i frukostbokklubben var just det något vi var väldigt överens om. Någon tyckte att den var för lång och ibland ”katalog-detaljerad”, men det kan jag inte alls hålla med om. Jag tycker om att han stannar upp och betraktar situationen eller platsen eller vad det kan vara och inte bara hastar över. ”Det är väldigt mycket ligga”, sa någon. Och det är det, det är ju för tusan en kärleksroman! Jag avskyr verkligen långsamma sexscener som tvärstannar berättelsen genom att i detalj berätta om vilken hand som drar var. Men här är det inte så. Det är bra!

Maggan: Westö är i Sarah Waters klass när det gäller att skriva sexscener, dvs. världsklass. Jag tyckte boken var en bladvändare, språket flöt lätt men var ändå Westöskt  innehållsrikt och mångskiftande. Han golvar mig än en gång, jag upplever alltid när jag läser Westö är jag deltar i boken, att jag är där. Kanske för han ofta låter en betraktare minnas tillbaka, förstå och berätta eller som i Hägring 38, läsarna vet att världskriget väntar runt knuten. Karaktärerna har ingen aning.

Ann-Sofie: Ja, enastående karaktärsskildringar. Westö säger att han kommer ut med en bok vart fjärde år och nu ska man alltså vänta… Jag tror jag ska läsa om Drakarna över Helsingfors nu. Och som sagt: åka till staden.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2017.

Ett litet liv av Hanya Yanagihara

Orden kryper ur sidorna och in under min hud. När jag efter drygt 700 sidor lägger ner boken är jag fullkomligt dränerad på känslor. ”Ett litet liv” är en av de mest uppslukande romaner jag någonsin läst. Jag har förstått, via mitt flöde på sociala medier, att många delar denna upplevelse.

Kort sagt handlar det om Jude och hans vänner Malcolm, JB och Willem. De träffas på collage och förblir nära varandra när de efter avslutade studier bosätter sig i New York. Jude är svårt skadeskjuten både fysiskt och psykiskt, hur illa det egentligen är döljer han nogsamt för sin omgivning. Läsaren vet förvisso inte allt, men betydligt mer än hans vänner.

Läsningen fullkomligt kramar skiten ur mig. Visst finns det mängder att ifrågasätta, men det blir liksom inte av. Judes liv, hans öde överskuggar allt. Jag kan inte värja sig. Texten är lång, detaljrik och omständlig och borde därför ibland kunna vara tråkig. Men nej, den flödande ordrikedomen sköljer över mig och jag kan inte värja sig mot känslostormarna som den framkallar.

Jag antar att det är så här stor litteratur fungerar. Det finns ingenting att fundera över, berättelsen har tagit över.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2016. Översättning av Niclas Nilsson. Ett litet liv är nominerad till Årets bok 2017.

De polyglotta älskarna

Jag beundrar författare. Hur de så fantasifullt kan komma på en intrig, skapa intressanta och komplexa karaktärer och formulera allt detta med ett utsökt språk. Nu är det Lina Wolff jag imponeras av med romanen De polyglotta älskarna. Vilken roman! Jag läslyssnade på den här, och det var sannerligen en roman som fungerade för det också. Tre delar. Sinnrikt sammanflätade, men på ett helt och hållet oväntat, oförutsägbart sätt.

Karaktärerna ogillar jag. De är inte särskilt lätta att tycka om. Tvärtom, och det gör läsningen ännu mer spännande. Ellinor i del 1 är så tuff och hård, men det finns en sårbarhet som gör att jag verkligen verkligen engagerar mig och ändå vill henne väl. När hon via nätdejting hamnar hos litteraturkritikern Calisto önskar jag bara att hon helskinnad ska ta sig därifrån.

Från del 1 över till den mycket obehagliga del 2 och det går nästan inte att läsa. Var går gränsen för själviskhet? För somliga, till exempel berättarrösten i den här delen av romanen, är gränsen knappt synlig. Språket är knivskarpt och att lyssna är närmast smärtsamt. Den allra sista delen fick mig riktigt häpen från början. Häpen och imponerad. Var det hit det skulle ta vägen! Här kunde jag faktiskt känna stark sympati med de tre kvinnorna, trots (eller på grund av) deras komplexitet.

När Maggan bloggade om boken skriver hon

Det är alldeles för tidigt att säga om De polyglotta älskarna kommer att bli en klassiker, men romanen är helt och hållet läsarens.

Jag antar att du menar att tolkningsmöjligheterna är många, Maggan? Ja, på ett vis. Den skapar reaktioner och känslor hos läsaren, det är sant men jag tror ändå att vi kan enas om att människan är komplex och oberäknelig.

Och så språket då. Knivskarpt. Sammantaget vill jag bara typ slicka fötterna på Lina Wolff i beundran. Dock rätt äckligt. Men vänta på en ny roman kan väl ändå vara på plats.

De polyglotta älskarna. Lina Wolff. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2016.
——-

Andra om romanenAnna  och Hannele

Mödrarnas söndag av Graham Swift

Vilken liten pärla! På 154 sidor tecknas nogsamt husjungfrun Jane Fairchilds karaktär, även om romanen bara utspelas under en enda dag. Den 30 mars år 1924 infaller mödrarnas söndag, den enda dag under året då tjänstefolket fick ledigt för att hälsa sina mödrar. Jane som är i tjänst hos familjen Niven är föräldralös, och försvinner istället i väg för att träffa sin älskare. Hon är denna dag 23 år gammal och kommer att leva tills hon blir 98. Swift skriver ”när hon blev äldre utvecklade hon ett okynnigt drag” och kanske anar läsaren lite av okynnet under denna söndag som Jane kommer att minnas under återstoden av sitt långa liv.

Jag läslyssnade via Storytel. Julia Dufvenius läser den skenbart enkla texten där vartenda ord bär eftertänksamhet och manar läsaren till detsamma. Mödrarnas söndag är en perfekt bokcirkelbok! Perfekt längd och möjlighet till en uppsjö av av tolkningar och tankar. För min del hoppas jag att alla blir lika betagna av Jane som jag blev, hon är faktiskt en helt underbar bokkaraktär.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2017. Översättningen är gjord av Hans-Jacob Nilsson