Albert Bonniers förlag – Sida 24

2017/05/142017/05/13

Mödrarnas söndag av Graham Swift

Vilken liten pärla! På 154 sidor tecknas nogsamt husjungfrun Jane Fairchilds karaktär, även om romanen bara utspelas under en enda dag. Den 30 mars år 1924 infaller mödrarnas söndag, den enda dag under året då tjänstefolket fick ledigt för att hälsa sina mödrar. Jane som är i tjänst hos familjen Niven är föräldralös, och försvinner istället i väg för att träffa sin älskare. Hon är denna dag 23 år gammal och kommer att leva tills hon blir 98. Swift skriver ”när hon blev äldre utvecklade hon ett okynnigt drag” och kanske anar läsaren lite av okynnet under denna söndag som Jane kommer att minnas under återstoden av sitt långa liv.

Jag läslyssnade via Storytel. Julia Dufvenius läser den skenbart enkla texten där vartenda ord bär eftertänksamhet och manar läsaren till detsamma. Mödrarnas söndag är en perfekt bokcirkelbok! Perfekt längd och möjlighet till en uppsjö av av tolkningar och tankar. För min del hoppas jag att alla blir lika betagna av Jane som jag blev, hon är faktiskt en helt underbar bokkaraktär.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2017. Översättningen är gjord av Hans-Jacob Nilsson

2017/03/082017/03/25

De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg med anledning av internationella kvinnodagen

Jag tycker det är viktigt att lyfta blicken och se bortom Sveriges gränser på internationella kvinnodagen. Jag väljer därför att reprisera en recension från 2015, en reportagebok av journalisten Jenny Norberg. En fantastiskt bok som jag alltid återvänder till när det diskuteras feminism. Läs, läs och läs!

(Sedan boken kom ut 2015 har Azita och hennes döttrar fått uppehållstillstånd i Sverige.)

Bacha posh är en Afgansk benämning för en flicka förklädd till pojke. Kom ihåg begreppet, det är inte sista gången du hör det nämnas, men kom också ihåg att en flicka blir bacha posh för att det är nödvändigt. Bacha posh är ingen frigörelse, flickorna förkläs till pojkar för att hjälpa sin familj med arbete och manligt skydd men fungerar också som en visualisering av den pojke som man ännu hoppas ska födas inom familjen.

Journalisten Jenny Nordberg snubblade över fenomenet under en reportageresa i Afghanistan. En liten flicka lät undslippa att hennes yngre bror i själva verket var en flicka. Jenny kom snart till insikt om att backa posh är ett kulturinslag som tycks vara välbekant bland afghaner men som i princip helt okänt bland utlänningar.

Afghanistan är ett land som i praktiken styrs av förislamiska seder och bruk, landets kvinnor och – män är fångna i de givna roller som det hårt klanstyrda samhället dikterar. Vad som tycks vara helt obegripligt sett med västerländska ögon blir helt logiskt när man betraktar det med afghanska ögon inifrån. Afghanistans moderna historia är tragisk med flera olika krigsherrars styren, att anpassa sig och anta olika personligheter allteftersom situationen kräver har blivit i livsstrategi för afghanerna.

Den kvinna som blivit denna reportageboks huvudkaraktär, Azita, är ett både lysande men också djupt sorgesamt exempel på ovanstående. Att hon faktiskt finns och lever i denna världen blir till ett gastkramande grepp om min strupe. För kanske är hon en av de mer ”lyckade” kvinnorna i Afghanistan och att det är just det som är så oerhört tragiskt. Hennes liv är allt annat än avundsvärt. Hennes livshistoria blir komplett av att Jenny vågar resa till den avlägsna, primitiva och gudsförgätna provins där hennes fars och hennes makes familjer är bosatta. ( Var du aldrig rädd Jenny?)

Okej, jag är bara en enkel bloggare men jag tycker att Jennys bok är en journalistisk bragd. Hon tar sig in i den värld där Afghanistans kvinnor lever. Ofria kvinnor, förtryckta kvinnor, bundna till händer och fötter av urgamla seder och bruk. Hennes reflektioner väcker bestörta tankar om att mycket av det bistånd och den hjälp till modernisering Afghanistan erhåller, egentligen inte är till nytta eftersom ”hjälparna” inte förstår detta land och de traditioner som styr dess folk.
Hade t.ex.de tämligen vanligt förekommande ”gendershops” som hålls för kvinnor i Kabul varit mer effektiva om de vänt sig till männen i Afghanistan? En far som älskar sina döttrar och egentligen önskar dem ett annat liv är kanske den effektivaste vägen till förändring?

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2015. Jenny Norberg skrev boken på engelska, Ann Marie Ljungberg översatte till svenska.

2017/02/122017/03/25

Vådan av att vara Skrake av Kjell Westö

En glimrande uppväxtskildring från 1960 och 70-talets Finland. Ömsom burlesk och dråplig, ömsom vacker och sorglig. Genomgående ett fantastiskt språk och en enastående berättarglädje. En bok som har funnits på min ”att läsa-lista” sedan 2000 då den först kom ut. Jag har blivit golvad av alla Westö-romaner jag läst men nu är jag golvad bortom sans och vett! Språket är så makalöst ljuvligt och skildringen ofta förtvivlad men ändå så torrt humoristisk att jag skrattar högt. När Breakfast Bookclub träffade Westö på hans förlag i Helsingfors 2015, var ett par av bokcirkelmedlemmarna svimfärdiga av andakt, förmodligen var det tur att jag inte läst Vådan av att vara Skrake vid det tillfället för då hade jag säkert dånat på riktigt!

Gudarna ska veta att det inte är lätt att var Wiktor Skrake, son till Werner och ”vackra Vera” Skrake. Hon är förvisso en ganska vanlig mamma, Werner är dock ingen vanlig pappa. Han har nära till självtvivel och besatthet. Han var en gång släggkastare på elitnivå, en sport han fortsätter att utöva långt upp i ålder och som bringar honom sorg och skuld. Werner blev också rikskänd i mitten av 50-talet eftersom han dagen då coca-cola lanserades i Finland kraschade en av läskedrycksbilarna in i ett träd så att samtliga ”cokisflaskor” gick i kras. När den samlade pressen frågade hur det hela gått till svarade Werner att ”han tänkt på en flicka”. Han var därefter känd som ”han som kraschade cokisbilen”. Werner är fiskefantast långt bort om nördighetens yttersta gräns och därtill författare till flera bästsäljande novellsamlingar om fiske, Den avundsjuka abborren och andra berättelser, Hösthimmel över hästkobben, Långrev vid Lingonskär för att nämna några.

Wiktor Skrake berättar i första person och Westö låter honom nämna sin sorg över att två av världen mest briljanta boktitlar redan är tagna, Hundra år av ensamhet och Dumskallarnas sammansvärjning. Båda titlarna tillhör mina ” det bästa jag någonsin läst-lista” och jag ler för jag ser hur det hänger ihop. Vådan av att vara Skrake har ensamhetens myller av personer, händelser och intriger och vidare har Skrake också sammansvärjningens drastiskt humoristiska ton.

Wiktor och jag är ungefär lika gamla och även om jag växte upp i en annan del av Norden så känner jag igen mycket. Jag lyssnade också på Neil Young och jag känner direkt igen texten till After the goldrush. Jag vet precis hur en ung Ian Gillian, (Deep Purples sångare), såg ut och jag är smärtsamt medveten om att pojkar som hatar bollar drabbas av kosmisk ensamhet.

Och ja, som vanligt träffar vi personer som vi känner sedan förut från andra Westö-romaner. Jag gillar Westös karaktärer, jag har fått många bokvänner där. Så mycket sa jag till honom när han signerade Hägring 38 åt mig. Jag tror han blev glad.

Nyutgiven 2015 på Albert Bonniers förlag.

2016/10/092017/03/25

Eugen Kallmans ögon av Håkan Nesser

Leon Berger är förgjord av sorg efter den olycka som slitit hans dotter och fru ifrån honom. Ett slumpartat möte med en studiekamrat leder till att han lämnar Stockholm för den norrländska staden K. Leon är lärare och han efterträder en kollega vid namn Eugen Kallman som dött under oklara omständigheter under försommaren.

En lågmäld Nesser som låter flera olika berättare komma till tals, ett grepp som fungerar utomordentligt väl i denna berättelse vars huvudhandling utspelas i mitten av 90-talet i ett Sverige som blivit mer och mer främlingsfientligt. Romanen bär ett lugn och rullas upp utan åthävor. Egon Kallmans ögon är enligt mig ingen spänningsroman, men jag blev ändå förvånad när Nesser själv sa samma sak vid ett av sina seminarium på Crimetime Gotland. Att det fanns ett mystiskt dödsfall med i boken förklarade han med att det i allt han skriver smyger det alltid in ett oväntat dödsfall vare sig han vill eller inte.

Nessers fantastiska språk och hans mångbottnade ofta vemodigt tufsiga karaktärer med sina lakoniska kommentarer golvade mig redan för många år sedan. Även om jag tycker olika mycket om böckerna gör han mig aldrig besviken, det finns alltid något som rör mitt inre, det finns alltid en älskansvärd karaktär. Och karaktärerna, deras namn är så välfunna! Rosemarie Wunderlich Hermansson i Människa utan hund, Ante Valdemar Roos i Berättelse om herr Roos, Gunnar Barbarotti, Beate Moerck, Edmund Wester, Irene Sammelmerk och Alois. Namnen viskar någonting till läsaren om karaktären, jag vet det låter flummigt men för mig är det så. I denna sista roman är en av berättarna Ludmilla Kovacs som ägt en schäfer vid namn Oktober. Någonstans i de tidiga böckerna finns en hund som heter Thatcher. (Nessers egen hädangångna hund Norton har nyss kommit ut med sina memoarer. Fast den har jag ännu inte läst.)

Ja, som ni förstår är jag synnerligen förtjust i Håkan Nessers författarskap och om det blir något nytt Crimetime med närvaro av Nesser önskar jag mig ett seminarium om just Nessers namngivning. För titlar som Ormblomman från Samaria och Styckerskan från Lilla Burma är inget annat än fantastiska!

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2016.