Etikett: Albert Bonniers förlag

Publicerat

Natt för gott av Jenny Erpenbeck

Det lilla barnet som dör i Galizien i början på förra århundradet. Hjärtat snörs åt. Allt hon kunde bli, allt hon aldrig skulle bli.

…tre skovlar mull, och den halvvuxna flickan myllades ner, hon som männen tittar efter därför att hennes hår lyser så kopparrött; tre skovlar mull, och även den vuxna kvinnan, hon som när hon själv börjat bli saktfärdig skulle ha tagit över en syssla från henne med orden: Å mamma, också hon kvävdes långsamt av mull som föll in i munnen på henne. Under tre skovlar mull låg en gammal kvinna där i graven, en kvinna som själv redan börjat bli saktfärdig…

I bokens olika delar läser jag om hur det skulle ha blivit om flickan faktiskt aldrig dog just den där vintern 1902. Här återuppstår den unga kvinnan med kopparrött hår, den vuxna kvinnan och den åldrande damen. Ett litterärt experiment där kvinnans olika åldrar står i samklang med Europas nutidshistoria. Det är ett elegant och välskrivet, jo det konstaterar vi allesammans i läsgruppen, brännande och intressant. Men det skiljer sig hur mycket vi ändå tycker om.

När jag lämnar den första delen i Natt för gott, lämnar jag också närheten till texten. Det blir distanserat i sin elegans och välskrivenhet. Inte förrän i den sista delen är jag tillbaka där texten blir mer än en text. När relationen mellan den döende gamla kvinnan och sonen blir nära och intim och samhällets faror reduceras ner. Då läser jag sakta, ord för ord.

Jag slår förresten ett slag för Erpenbecks tidigare roman Hemsökelse som på vissa sätt påminner om Natt för gott. I den romanen står ett hus utanför Berlin som huvudkaraktär. I huset kommer och går människor och också här spänner romantiden över 1900-talet. Människorna i huset präglar och präglas av situationen i Europa med världskrig och nya maktförhållanden.

Natt för gott. Jenny Erpenbeck. Utgiven 2012. På svenska 2016 av Albert Bonniers förlag, i översättning av Ulrika Wallenström.

Publicerat

Bokfrukost om Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri

9789100151041[1]Som vanligt har bokcirkelns medlemmar haft olika läsupplevelser fast kanske mer än någonsin med Allt jag inte minns. Den nyligen förolyckade Samuel skildras utifrån olika personers hågkomster, ett innovativt grepp som ger en komplex intrig och ger sanning åt att vi alla upplever våra medmänniskor utifrån vårt eget sätt att betrakta verkligheten.

Det är således ingen vävd berättelse utan snarare byggs handlingen av fragment som läggs på varandra utan sömmar, kanske lite som ett kålhuvud, tätt och innehållsrikt. (Den enda gåta min mormor kunde var lapp på lapp, men ingen söm = kålhuvudet och det kan väl inte vara en slump att denna gåta poppar upp i mitt huvud för första gången på många år.)

Vi som lyssnat till boken vill ge en extra eloge till Jonas bror, skådespelaren Hamadi Khemiri, som läser boken lågmält, men ändå så uttrycksfullt när han ger röst åt de olika berättarna.

Några röster från i torsdags:

Jag bara smälte in i berättelsen.

Det tog mig ett tag att komma in i berättelsen.

Kredd för det snygga omslaget!

Man kan lita på Jonas när det gäller berättarteknik, det kommer något nytt hela tiden.

Jag tyckte om boken.

Man får inga svar av boken utan bara ytterligare frågor.

Jag är glad att vi valde Allt jag inte minns som cirkelbok skulle inte ha läst annars.

Jonas pratar så vackert, man hör hans röst i boken.

Jag ger den fyra av fem stjärnor.

Fragmenterad bild av Samuel.

Vem var Samuel? Man har fortfarande ingen bild av honom.

Svårt att komma in i boken.

Fantastiskt språk!

Vem var egentligen snål? Var det Vandad eller var det Samuel?

Fantastisk metafor Han gapade stort som om han försökte sola svaljet i lysrörsljuset.

Alla satt som i en bur och betraktade andra.

Författarjaget tycks ha upplevt en förlust och tolkar de olika berättelserna om Samuel utifrån sin egen förlust

Detta är en bok som vinner på en andra läsning!

Kul att Samuels mormors hus ligger i Älvsjö, där bor ju jag!

Jag gillade när Vandad körde turisttåg över Liljeholmsbron, kändes nästan som en actionscen och helt surrealistiskt när den inspelade guiden fortsatte att upplysa de förfärade passagerarna var de egentligen skulle befinna sig

Är det ett förfall som skildras? Samuels förfall?

Att all sanning är subjektiv för Jonas fram med önskad tydlighet.

Samuel har ju fast jobb på migrationsverket så han måste ju ändå varit etablerad.

Pantern är den roligaste personligheten.

Vandad, vem var han egentligen?

Om Jonas Hassen Khemiri vinner Augustpriset kommande måndag är det ytterst välförtjänt! Allt jag inte minns är utgiven på Albert Bonniers Förlag 2015.

Publicerat

Elva dagar i Berlin av Håkan Nesser.

9789100145828[1]Varmt, underfundigt och mycket humoristiskt berättar Nesser historien om Arne Murberg, ännu en älskansvärd Nesser-personlighet. När Arne är strax över de 30 avlider hans far efter att på dödsbädden gett sonen till uppgift att söka upp sin mor i Berlin för att överlämna en ask med okänt innehåll. Ett uppdrag inte alltför enkelt för Arne. Efter en badolycka i 11-årsåldern är han en alldeles egen sort som levt i en skyddad, aningen inskränkt miljö i den Nesserska staden K.  Arne minns knappast sin mor, hon gav sig av när Arne bara var några månader gammal.

Modern förälskade sig i en trubadur och reste med denne gitarrspelare till Berlin. ( Vilket jag finner hysteriskt roligt eftersom jag tänker på Magnus Ugglas sång Trubaduren). För denna roman är väldigt roligt skriven och jag älskar när Nesser skriver roligt. Hans underbara benämningar på folk och fä och alla dessa lakoniska kommentarer som fälls i dialogerna får min mun att gå upp till öronen. Humorn fungerar även motvalls, den raka skildringen av Arne Murbergs OBS-klass blir mer gripande texten till trots. Jag har alltid varit svag för Nessers precisa språk och här är jag speciellt förtjust i att Arne Murbergs fars depression mot slutet av livet beskrivs som att Pappa Murberg blir dyster. Nesser får mig att återupptäcka många svenska ord som används alldeles för lite.

Astrid Lindgrens ande är närvarande boken igenom, tydligast genom att Beate Bittner, flickan med lika skröpliga ben som Skorpan Lejonhjärta, just älskar boken om Bröderna Lejonhjärta. Men Nessers text får mig också att tänka på Lindgrens bok om Emil i Lönneberga, jag kan inte riktigt sätta ord på det men båda författarna skildrar sina bokliga karaktärer i berättelserna om Emil och Arne med en vänligt stilla humor som aldrig blir elak trots karaktärernas tillkortakommanden. Vi skrattar inte åt dem utan vi skrattar med dem.

Elva dagar i Berlin är utgiven på Albert Bonniers Förlag 2015, och är även inläst som ljudbok av författaren själv. Enligt undertecknad är Håkan Nesser en gudabenådad inläsare så naturligtvis lyssnade jag på boken! Jag ber därför om ursäkt i det fall jag stavat Beates efternamn Bittner fel, jag tvekade länge men beslöt mig sedan för att Bittner nog stavades med två t.

Publicerat

Stenarna skola ropa av Ruth Rendell.

9789100154349[2]Att flera mord kommer att ske och varför de kommer att ske, vet vi redan efter bokens inledande mening:

 Eunice Parchman dödade familjen Coverdale därför att hon inte kunde läsa eller skriva.

Ruth Rendells Stenarna skola ropa från 1977 räknas idag som en klassiker i spänningsgenren. Eunice Parchman föds under knappa omständigheter i 30-talets London. Omständigheterna bidrar till att hon aldrig lär sig läsa och skriva. Hon bor tillsammans med sina föräldrar tills båda är döda. Vid tidpunkten för faderns död har Eunice hunnit bli medelålders och hennes analfabetism har utvecklats till en skamlig hemlighet. Hon är streetsmart och uppfinningsrik men faderns död ställer till bekymmer, hon har förvisso skött allt det praktiska men han har läst och skrivit åt dem båda. Efter att ha idkat utpressning för sin försörjning under en period, söker hon arbete som hushållerska hos den välsituerade familjen Coverdale och flyttar ut på engelska landsbygden.

Styrkan i romanen är dess skoningslöst exakta personporträtt och dess dialoger. Jag kommer på mig själv att nästan le ett sardoniskt leende då jag läser om den pladdrande Melinda Coverdale och sucka överinseende över Jacqueline Coverdales totala brist på förmåga att tolka något utanför sin begränsade världsbild. Skildringen av Joan Smith, kvinnan som blir Eunice vän är obehagligt levande. Förutom att vara en spänningsroman är Stenarna skola ropa  även en bok om det tidiga 70-talets klassamhälle i Storbritannien. Men framförallt är det en skildring av Eunice Parchmans bittra öde, det totala nederlaget i att inte behärska färdigheten att läsa och skriva.

Nyutgiven som klassiker i pocket på Albert Bonniers Förlag, översättningen är gjord av Nils Larsson.