Albert Bonniers förlag – Sida 29

2014/03/182014/05/18

Americanah

I min privata läsklubb samlas vi ibland i vackra salar eftersom somliga av oss har tillgång till vackra salar att samlas i. Nu sitter vi i kvällsmörkret och tittar på Katarinahissens information om tid och temperatur och samtalar om Americanah.

18.02. Jag har hämtat en kopp kaffe och slagit mig ner. Jag tänker på när jag hörde Chimanda Ngozi Adichie läsa upp inledning till romanen. Det var på Stockholm Literature i höstas och allt lät så bra och jag ville börja läsa den på en gång.

18.05. Jag säger att jag beundrar författarens sätt att använda hårsalongen och håret som inramning och hur hon hela tiden använder platsen som bilder för det hon vill säga. Temperatur – 5.

18.14. Alla är rörande överens om att det är en välskriven välresearchad roman som är trovärdig som en dokumentär.

18.17. Varför detta bloggande, utbrister någon. Det blir för mycket!

18.18. Jag säger att själva bloggandet i boken är en skarp kontrast och ger ett annat perspektiv än det strikt personliga som huvudpersonerna annars har.

18.19. Det strikt personliga, säger någon, är allmängiltigt. Det räcker.

18.37. Jag känner för Ifemelu, säger jag när vi behandlar samtliga karaktärer. Vad återvänder hon till när hon far tillbaka till Lagos?

18.37. För håret, för att få ha håret på vilket jävla vis som helst. Det är ju därför.

18.38. Du menar på ett symboliskt plan, frågar jag.

18.38. Jag menar på ett bokstavligt plan. Man kan inte bo i ett land där man definieras av om håret är flätat eller inte.

18.38. Hon återvänder faktiskt för att hon älskar Obinze. Det är därför, säger någon.

19.01. Temperaturen är nu minus 6 grader. Sammanfattning: Americanah är storartad.

19.02. Americanah är en helt okej roman, säger någon.

Americanah. Chimanda Ngozi Adichie. Utgiven 2013. På svenska av Albert Bonniers förlag 2013.

2013/12/222013/12/22

Vi kom över havet

IMG_0334-001 Vi äter årets sista bokfrukost och vi talar om Vi kom över havet. Vi tycker om när den i sin lätthet – vikt, omfång – tar upp stora och märkliga ämnen – att komma och gå vare sig man vill eller inte. De japanska kvinnorna packar sina kappsäckar med kimonor, penslar och fotografier på männen i A-M-E-R-I-K-A som de gift sig med. Osett så att säga. En bild = ett öde att underkasta sig. Kvinnorna med namnen vi glömmer för att romanen berättar om dem som ett enda VI.

DE som kommer över havet, etablerar sig och återigen får rycka upp bopålar och ge sig iväg till läger – omplaceringsläger, interneringsläger – som straff för andras attacker.

Rytmen säger vi, rytmen som berättar i en takt som gör det möjligt att läsa, omöjligt att låta bli. Om det VI som också alltid verkar omfatta ett DOM och när flyktingströmmarna rinner tas berättarperspektivet över av alla som inte behövde ge sig i väg. Och hur allt återgår till det vanliga.

När den första frosten kommer börjar deras ansikten blandas ihop och suddas ut i våra minnen.

Om det inte vore för romaner, som alltid kan påminna oss.

Vi kom över havet. Julie Otsuka. Utgiven 2011. På svenska av Albert Bonniers förlag 2012. Min pocketutgåva kom 2013.

___

God jul!

2013/11/182014/05/18

NW

Jag sitter på Göteborgs central. Som vanligt är jag ute i god tid och slår mig ner på en bänk och väntar på tåget. Folk går fram och tillbaka, pratar om jobb och middagsmaten, om barnen och vad de ska göra nästa vecka. Jag hör fragment av samtal och jag pusslar ihop till helheter. Eller struntar i. När tåget kommer kliver jag ombord och släpper bruset bakom mig.

Den bilden tänker jag på när jag läser Zadie Smiths NW. Eller snarare när jag slutar läsa NW. För på samma sätt som jag klev på tåget därnere i Göteborg och lämnade stationsbruset bakom mig kliver jag ur romanen på sidan 130. Jag bara stannar efter:

Han fick en impuls att slita upp det urblåsta fönstret, igentejpat med kartong och maskeringstejp.

Jag tänker att det inte är någon idé. Vad finns här som jag inte ser? Jag känner mig bara som en ointresserad betraktare av de berättelser som sker mellan bokens pärmar. NW är postnummerkoden för nordvästra delen av London, London för fan! Staden! I ett rufft område växte Leah, Natalie, Nathan och Felix upp och nu möter vi dem som vuxna. Varför intresserar de mig inte ?

Jag ringer Liv som läst romanen och tycker mycket om.

– Det här är en så god kombination av bra intrig och bra språk, säger hon. Alla de där människorna som man aldrig läser om i dagstidningarna, de man aldrig ser, de ryms i den här romanen. Det är vilka som helst. Men ändå unika röster. Ser du inte hur författaren låter sina karaktärer spegla sig i varandra för att göra dem ännu lite tydligare? Nathalie har gjort sin klassresa. Hon har lämnat det som Leah ännu står kvar i, och vill spegla sig i Leah för att se vad hon själv inte längre är. Kanske blir Leah också en trygghet eftersom de alltid känt varandra, även om skillnaden i status har förändrats. Leahs vänskap grundar sig inte i Natalies nya livstil, det kan hon vila i.

Jag bläddrar i boken och letar rätt på Natalie igen.

Hornsey Lane. Sa Natalie Blake. Det var hit jag var på väg

– Det jag tycker om är att Zadie Smith låter alla personer vara självständiga människor, fortsätter Liv. Det finns inget fördömande här. Inget moraliserande. Oavsett vad de har gjort eller vad de gör.

– Jag tycker om språket, svarar jag och tar mig tillbaka till sidan 130. Det gör jag verkligen. Och strukturen. Det är ett upplägg som kräver något tillbaka av sin läsare.

Vi fortsätter att prata om status, klass och etnicitet – allt det som en stad har att handskas med och som romanen gestaltar.

Och jag läser vidare. Kliver ut där bland rösterna igen och hör allt så mycket klarare. Urskiljer resonemang, fogar samman fragment. När jag till sist slår igen boken tänker jag mig att allt bara fortsätter där i NW. Oavsett mig.

NW. Zadie Smith. Utgiven 2012. På svenska av Albert Bonniers förlag 2013.

2012/12/022012/12/01

Jag ringer mina bröder

Och vi drar med fingrarna på det vackra omslaget. Blundar och känner de blå-vita bandens relief.

Sedan talar vi om den essä som skrevs efter terrordådet i Stockhom stad 2010. Den essä som så skarpsynt och briljant beskriver rädslan för den andre. Vår förmåga att andrafiera det som avviker och skrämmer för att med skrank och barriärer förhindra intrång i vårt.

Vi läser boken och hör essäns mantra Jag ringer mina bröder mana oss fram över boksidorna. Under ett dygn glider berättaren Amor runt i svallvågorna av Dådet. Låt oss dra oss undan, ber han, för vi får strax skulden och det är bra om vi inte är där och tar den. Låt oss sticka ut istället, skriker han i nästa stund. För hur man än väljer finns skulden där att lägga på den Andre. Vem är skyldig egentligen? Du, jag eller han?

Allt det som sägs så bra i essän. I boken får så många fler röster ta plats och ge sin syn på saken. Andra berättelser och strålkastarljus sveper fram och vi blir inte lika förtjusta som vi ville bli. Essensen vattnas ur. Vi säger ord som blaskigt och okoncentrerat.

Och vi suckar kanske lite lite grann.

Jag ringer mina bröder. Jonas Hassen Khemiri. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2012.