Vi äter årets sista bokfrukost och vi talar om Vi kom över havet. Vi tycker om när den i sin lätthet – vikt, omfång – tar upp stora och märkliga ämnen – att komma och gå vare sig man vill eller inte. De japanska kvinnorna packar sina kappsäckar med kimonor, penslar och fotografier på männen i A-M-E-R-I-K-A som de gift sig med. Osett så att säga. En bild = ett öde att underkasta sig. Kvinnorna med namnen vi glömmer för att romanen berättar om dem som ett enda VI.
DE som kommer över havet, etablerar sig och återigen får rycka upp bopålar och ge sig iväg till läger – omplaceringsläger, interneringsläger – som straff för andras attacker.
Rytmen säger vi, rytmen som berättar i en takt som gör det möjligt att läsa, omöjligt att låta bli. Om det VI som också alltid verkar omfatta ett DOM och när flyktingströmmarna rinner tas berättarperspektivet över av alla som inte behövde ge sig i väg. Och hur allt återgår till det vanliga.
När den första frosten kommer börjar deras ansikten blandas ihop och suddas ut i våra minnen.
Om det inte vore för romaner, som alltid kan påminna oss.
Vi kom över havet. Julie Otsuka. Utgiven 2011. På svenska av Albert Bonniers förlag 2012. Min pocketutgåva kom 2013.
___
God jul!
Jag tänker att det inte är någon idé. Vad finns här som jag inte ser? Jag känner mig bara som en ointresserad betraktare av de berättelser som sker mellan bokens pärmar. NW är postnummerkoden för nordvästra delen av London, London för fan! Staden! I ett rufft område växte Leah, Natalie, Nathan och Felix upp och nu möter vi dem som vuxna. Varför intresserar de mig inte ?
Och vi drar med fingrarna på det vackra omslaget. Blundar och känner de blå-vita bandens relief.
Vi ordnar våra bord och stolar. Brer våra smörgåsar. Skjuter undan kaffekopparna så att böckerna ska få plats och jag räknar till tolv romaner denna morgon. Eller romaner förresten. Haren med bärstensögon är en alldeles sann familje-memoar om författaren Edmund De Waals anförvanter, familjen Ephrussi. Med utgångspunkt från den netsuke-samling som släktingen Charles skaffar sig i slutet av 1800-talet följer vi familjens och Europas öden och utveckling. Slutligen hamnar de små japanska figurerna i författarens egna händer. Det här blir en bok som sammansmälter i historia, essä och skönlitteratur.