Livet på landet. Frisk och hälsosam luft. Och havet, jag säger bara det! Johanna och hennes fina familj köper en bit mark av Monikas pappa Ivan för att leva sommarliv. År efter år. Snart blir flickorna goda vänner och sommarloven får ett nytt innehåll. Sommaren är Johanna. Monika blir till i Johanna och lukten från lagård och djur sipprar inte lika obönhörligt ur porerna.
Gränsen finns där ändå. Stadsflickan och lantungen. Genom att växla perspektivet mellan den unga Monika och den vuxna Monika ser jag hur skiljelinjen mellan dem lever kvar, fördjupas och fortsätter ner i pojkarna som föds. Monikas Lasse… en egensinnig pojke som oroar alla och Johanna drar upp riktlinjer för hur umgänget ska se ut mellan barnen.
En glasdörr är en glasdörr, tänker jag. Men den förändrar känslan i hela huset, upplöser den gamla lantliga gränsen mellan inne och ut som sitter som ett kastmärke i väggarna och talar om att ute är djur, skit och arbetsdagar. Och att inne är renskurat, mat, vila och söndagar.
Men vad gör en glasdörr egentligen? Allt är ju kvar ändå. Jag läser nära, ord för ord, för att språket är så vackert och precist. Pappa Ivan skildras så ömsint. Oron för Lasse som inte är som andra är tung. Och när boken slås samman kämpar jag med gråten för att allt är så sorgligt. Min tröst att dikten som löper som ett mantra genom romanen ändå gäller för Monika:
Går världen under –
jag går icke under.
Springa med åror. Cilla Naumann. Utgiven av Albert Bonniers 2012.
_____
Läs frukostintervjun med Cilla Naumman och lyssna när Johanna Lindbäck samtalar med henne i Bokpodden.
Naturen blir kargare när vi åker upp Andenes, den allra nordligaste orten i Vesterålen. Björkarna är små och knotiga. Myrarna långsträckta fram till fjällsidorna. I Andenes åker man ut på havet och tittar efter valar. Det gör inte vi. Vi går långa promenader längs stränderna och besöker bibblo. Och tittar på uppstoppade isbjörnar.