Egentligen skulle boken lika gärna kunna heta Haralds flickvän. Det är hon som berättar och ger sin omvärld onda ögat. Hon är sarkastisk, elak och väldigt rolig, elakast är hon mot Haralds mamma och jag kan förstå henne. Haralds mamma är en förfärlig kvinna, beskäftig, självisk och lömsk! Dock tycker jag nog att Haralds flickvän även hon besitter dessa förklenande egenskaper. Jag tänker att, den i boken ganska diffuse Harald, har valt en flickvän som är ganska lik hans mamma.
Hur som helst, det är rappt och underhållande skrivet även om jag ofta sätter skrattet i halsen. Boken lämnar mycket till läsaren i sann Biskops Arnö stil, vilket gör Haralds mamma till en ypperlig bokcirkelbok. Måste finnas hur många tolkningar som helst av Haralds två damer. Jag var inte så förtjust i Johanna Frids förra bok Brinn, Oslo, brinn, tyckte bättre om Harald som jag främst tycker är mycket roligare skriven. Likväl saknar jag analys och djup, mot slutet blir Haralds flickvän bara patetisk, sorglig figur. Jag hade önskat mig fler dimensioner.
En utsökt roman genomsyrad av en lakonisk humor som jag bara älskar. Tre halvsyskon, Cristabel, Florence och Digby, växer upp på ett lätt förfallet storgods i Dorset tiden mellan de stora världskrigen. Ansvarsfulla vuxna fattas, barnen är mer eller mindre lämnade vind för våg även om tjänstefolket gör så gott de kan. De tyr sig till varandra och ur deras lekar och äldsta systern Cristabels obetvingliga framåtanda, växer kärlek och samhörighet fram. När en val spolas upp på godset strand och ett konstnärssällskap gör entré föds drömmarna om en teater.
Språket är charmant, jag tänker flera gånger på P.G. Woodehouse sätt att skriva om nu någon mer än jag minns denna brittiska humoristförfattare. Ett exempel är brevväxlingen mellan Cristabel och Digby hösten 1939, så fruktansvärt roligt formulerade brev. Men humorn i texten avtar när kriget blir ett skoningslöst faktum som tvingar ut syskonen i den verkliga världen. Tonen och språket blir allvarligare och mer återhållsamt.
Jag slukade romanen under några dagar i juli och jag tyckte väldigt mycket om den, tror att det är en roman som passar många.
Under sommaren var vi några stycken som smygläste vi Åsa Avdics Ett livtill och häromkvällen sågs vi för att prata om den. Alla var tämligen eniga om att det här var en riktigt bra roman, one of a kind i sin originalitet.
I romanen möter vi Ruth Doran, en ung kvinna som högst motvilligt gift sig för att göra sin plikt mot familjen. Egentligen vill hon studera på universitet men inga pengar finns till det. Men så söker och får hon jobbet som assistent i ”ett spiritistiskt forskningsprojekt” och livet tar en helt annan vändning. Tillsammans med forskaren Thomas Bradford utforskar hon möjligheten att nå kontakt med den andra sidan.
Lite så här gick boksamtalet:
– Å Ruth, henne tycker vi om. Så intelligent och skicklig. Mycket välgestaltad i boken. – Hennes förälskelse är så vackert skildrad. – Men med facit i hand, man vill ju läsa hennes dagboksanteckningar en gång till med nya ögon. – Tänk att man vill läsa om en bok på en gång! – Historien engagerade mig så mycket. Nu ska jag läsa mer om Ruth och Thomas, vad man vet på riktigt! – Spiritismen är ju otroligt intressant. Lockade mängder av människor till seanser på sin tid. – Vilket fantastiskt språk Avdic har. Berättarsättet och upplägget är så elegant.
Ett liv till. Åsa Avdic. Utgiven 2023 hos Albert Bonniers. Maggan har läst och skrivit om Avdics förra bok Isola.
Under våren var det dags för en ny roman från Sara Paborn. Svartstick och den har jag lagt till min sommarläsning. Vi har alltid varit extra förtjusta i Paborn här på bloggen. Trevlig person, bra böcker. Dessutom tror jag att den allra första release-festen vi blev inbjudna till var till hennes var Tuppen och havet. Jag skrev 26 april 2011 att:
”Tuppen och havet är som ett vardagsrum jag vill stanna i. Jag vill sjunka ner i länsstolen, plocka med stenar och drivved som kan ligga på bordet bredvid, bli lite men bara lite tillrättavisad av pappan, dricka öl eller ännu hellre kaffe med dottern. Leva ölivet och kanske få höra en dikt från hennes pojkvän Erlend, läsa gamla tidningar och strunta i fastlandet. Gå längs havet. Lyssna på samtalen. Samspelet mellan pappan och dottern är fint, även om känslorna är återhållsamma.
[…] Och Paborn berättar om det så komiskt, sugande och tankeväckande i ett och samma andetag.”
Komiskt, sugande och tankeväckande – är inte det fortfarande en bra beskrivning på Paborns böcker? Hon har ett sätt att skriva om relationer på allvar, men samtidigt strössla med humor och rent knäppa saker.
En eller annan vägstartar i den heta sommardag när Fridas storasyster som har varit utomlands i åratal kommer hem nu, intar sitt gamla rum med självklarhet trots att Frida tagit över det sen länge. Det finns ett avstånd, men också systerskapet, den där särskilda känslan som inte liknar någonting annat på jorden.
Om Blybröllop bokfrukosterade vi. Vi skrattade ofta men inte sällan fastnade skrattet i halsen när vi såg det underliggande allvaret. Här är det ett uselt äktenskap i centrum, och det finns ju olika sätt att lösa (upp) ett sådant.
Jag har för mig att vi också Tistelhonung som frukostbok, bara jag blundar ser jag framför mig miljöerna på Bjärehalvön där en avdankade journalist (?) ska skriva ett omvälvande reportage om ”gammal kärlek rostar aldrig”, men intervjuobjektet är ovilligt. I alla fall till just det.
Nå, med detta sagt ser jag fram emot att solstolsläsa Svartstick. Så snyggt omslag!
Visste du förresten att Sara Paborns favoritfrukost är en hel kanna kaffe och croissanter med Nutella? Läs själv.
