Etikett: Albert Bonniers förlag

Publicerat

Aldrig av Ken Follett

En fantastisk roman, mångfacetterad, smart och välskriven. Jag läste Aldrig före Putin invaderade Ukraina och tänkte för mig själv att nu har Ken Follett, thrillermästaren och alla gubbars favoritförfattare, faktiskt skrivit en dystopi. Dessvärre är jag inte lika säker längre, fruktar i stället att Follett kan ha förutspått det som är på väg att hända just nu. 

Försöker dra mig till minnes om jag läst något av Follett tidigare men vet faktiskt inte. Har börjat botanisera i hans utgivning för jag kommer definitivt att läsa mer. Gillade hans täta, lättflytande text, trots att Aldrig är en tegelsten på 665 sidor saknas onödiga ord och utvikningar. Jag älskar det globala världspolitiska perspektivet, de fina personporträtten och hur kedjor av händelser skickligt vävs samman. (Kan inte berätta mer i detalj, skulle förstöra er läsupplevelse då.) Gillade verkligen slutet, var inte vad jag väntade mig men var det första som slog mig när jag hörde att Ryssland gått in i Ukraina. Läs så får ni se.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2022. Översättning av Lena Karlin och Jens Ahlberg. Finns både som ljudbok och e-bok om man tycker att den inbundna är för tung. 

Publicerat

Från A till Ö: I som i Ingen sång om kärlek

Som jag tjatat om tidigare vill jag inte längre leva i ett bibliotek, jag rensar hårt och osentimentalt i bokhyllorna och är nu nere i tusen böcker. Häpp. Men jag har ett ställe där jag samlar så kallat omistliga böcker. Sådana som jag skulle kasta ner i en pappkasse om huset började brinna (eller nej, det skulle jag inte för då skulle jag ta skokartongen med foton, men ni förstår principen).

En av de omistliga är Karen Duves Ingen sång om kärlek. Jag läste den 2004 och blev helt knockad som Maggan brukar säga. Jag går där och tittar på den ibland, men har inte vågat mig på en omläsning. Tänk om den inte längre är omistlig? Jag sprider tipset vidare i alla fall. Tänk om den blir omistlig för er!

Så här tyckte jag hursomhelst för snart tjugo år sedan:

” ’När jag var sju år lovade jag mig själv att aldrig älska någon. När jag var arton gjorde jag det ändå. Det var precis lika hemskt som jag hade trott.’

Det slår Anne fast i inledningen. Vi får följa henne genom livet och trots att berättelsen är så tragiskt med en hemsk familj, okänsliga vuxna och kärlekslöshet är boken oerhört rolig! Svart humor gillar jag mycket. Viktproblem är en viktig ingrediens. I tidiga år blir Anne medveten om sin vikt efter att gymnastikfröken skapar sin trevliga tävling. ”Beräkna skillnaden mellan den näst tyngsta och den lättaste flickan i klassen”.

’Om det stör dig så att du väger så mycket så får du väl banta”, sa min mamma, och den tid då jag ätit med glädje, reservationslöst och utan skuld. låg bakom mig för tid och evighet.’

Genom livet har Anne en längtan efter kärlek tillsammans med insikten om att hon ändå inte är värd kärlek. Det temat kan lätt ha blivit gråtmilt men här är det precis tvärtom. Med sin lätt absurda, kyliga och svarthumoristiska ton skapar författaren en bra och läsvärd historia.”

Publicerat

Bokfrukost om Tokyo Ueno Station – utgången mot parken av Yu Miri

Vårens bokcirkeltema är ”Staden” och februariboken utspelas i Tokyo. I Uenoparken lever Kazu, en äldre hemlös man vars liv bestått av arbete, som ung familjeförsörjare lämnade han Fukushima för att arbeta med uppbyggnaden av Tokyo. Han träffade nästan aldrig sin familj, hans uppgift var att försörja dem och det saknades medel för att resa hem oftare. Hans liv är ödsligt och han frågar sig själv om han ens levt ett liv att tala om, han tror inte det. 

Det förvånar mig att denna lilla bok på blott 160 sidor kan rymma en hel värld. Varligt och ömsint skildrar Yo Miri, Kazus öde, japanska traditioner och hon ger de hemlösa ett ansikte. Det finns många människor som Kazu och deras historier berättas sällan. Texten är melankolisk, helt annorlunda skriven än andra japanska böcker jag läst, tex. Haruki Murakami.

Några röster från från morgonens diskussion:

Det är en mörk sida av Japan och Tokyo som skildras, annorlunda
Jag var i Ueno-parken när jag läste,  alla ljud, dofter var där, en så sorglig bok 
Plikten är viktig för Kazu, han ville inte ligga sin familj till last 
Ensamheten i de hemlösas läger var påtaglig 
Fantastisk berättar-stil. Som en haiku, alla delar som samverkade så bra.
Vi är inte vana att läsa den här typen av berättande
Det distanserade – vi som lägger känslorna på huvudpersonen. Han klagar 
inte själv.
Alldeles för mycket om staden, gillade bara berättelserna om Kazu själv. 
Man fick som läsare hela Japans nutidshistoria till livs utan att man märkte det. Romanen är en skildring av efterkrigstidens Japan
Tydligt att japanerna har ett annat sätt att leva om man jämför med oss

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2022. Översättning från japanska av Lars Vargö.

Publicerat

Ormen i Essex av Sarah Perry

Romanen slukade mig med hull och hår. Klassisk men ändå nyskapande tog den mig med rakt in i den viktorianska tidsandan tillsammans med ett myller av distinkt vältecknade karaktärer och vackra mustiga naturscenerier. Språket är ljuvligt poetiskt, det slingrar sig men blir aldrig någonsin tungt.

Ormen i Essex utspelar sig på 1890-talet, en innovativ period i Storbritanniens historia. Den nyblivna änkan Cora Seaborne lämnar London för landskapet Essex tillsammans med sin sällskapsdam och son. Hennes äktenskap var olyckligt och hon reser för att komma bort från nyfikna blickar och skvaller. Hon är passionerat intresserad av naturvetenskap och ger sig ut på långa (okvinnliga) vandringar. Det är under en av dessa vandringar som hon träffar på prosten William och en djup vänskap börjar spira. De är på många sätt varandras motsatser, hon är genuint intresserad av vetenskap men fångas av och tror på de magiska myterna om en havsorm. William är en religiös man med stark gudstro, men också rationell och prosaisk. Han tror inte för ett ögonblick att den mytomspunna ormen i Essex existerar.

Runt Cora och William finns ett antal fantastiska karaktärer. Min favorit är Williams hustru Stella som under en svår sjukdom blir besatt av färgen blå. Hon är också den enda som vinner Coras annorlunda son Francis förtroende. För mig var Ormen i Essex en bladvändare men jag tror inte den är det för alla. Den är en världssuccé och Sarah Perry jämförs med bla. med Dickens. Även om jag vanligtvis avskyr jämförelser mellan författare och deras böcker skulle jag vilja säga att Ormen i Essex påminner mig om min favoritnobelpristagare Gabriel García Márques Hundra år av ensamhet eller Kärlek i kolerans tid. Myllret av människor, , språkets vindlande vägar, den makalösa gestaltningen och fantasin. Jag är så fullt totalt golvad av Sarah Perry.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2018. Översatt av Eva Johansson