Etikett: Albert Bonniers klassiker

Publicerat

Bokfrukost om Lars Gustavssons Doktor Wassers recept

Inför onsdagens bokfrukost hade vi läst Lars Gustafssons allra sista roman Doktor Wassers recept. Enligt mig, ( för det var ingenting vi pratade om vid frukosten)  är omslaget talande.

dr-wasser

Doktor Kurth Wasser är en bluff från början till slut. Han har antagit en annan mans identitet och är egentligen inte alls, den från staden Weimar, bördige medicine doktor som han utger sig för att vara. I sin speciella fragmentariska berättarstil målar Gustafsson upp Dr Wassers liv, dock ej kronologiskt utan genom  återblickar.

I dagens informationssamhälle kan man ju undra hur Wasser lyckades undgå att bli avslöjad? Utan någon som helst läkarutbildning lyckas karln jobba som läkare under många år. Visserligen som forskare inom den mer flummiga inriktningen ”sömnsvårigheter” men i alla fall?  Vi kom fram till att hans första anställning som läkare på mödravården i Tierp lade grunden för hans lyckade maskerad. Han lyssnade till kvinnorna och bad sköterskorna om råd. Han skrev sällan ut mediciner utan att diskutera saken med kolleger. Sakna men säkert byggde han upp en aura av en inkännande och sympatisk läkare. Till sin hjälp hade han också ett fotografiskt minne och dum var han förvisso inte.

Ann-Sofie som tycker mycket om och som har läst många av Gustafssons verk gav oss tipset att läsa Gustafssons romankvintett Sprickorna i muren som består av fem romaner  Herr Gustafsson, Yllet, Familjefesten, Sigismund och En biodlares död. Fantastisk läsning, säger hon.

 Nedan några av rösterna från bokpratet:

En av mina favoritförfattare! Gillar hans fragmentariska sätt att berätta en historia
I början av romanen var jag orolig att boken skulle handla om en sexfixerad gubbe
Kan aldrig ha fungerat på riktigt med bedrägeriet
Boken är lite ”rolig” annars är ju Gustafsson lite svart
Förtjust i sättet att berätta
Nöjd med min läsning
Gillar språket
Har inte läst honom förut. Hittar dock hans böcker i mina äldre syskons bokhyllor
Sex utgör de enda nära mänskliga relationerna han kan ha
Inte så konstigt att han var generaldirektör, de klarar sig alltid genom duktiga medarbetare
Han är en fantastisk lyssnare och jag tror att han ser bra ut egenskaper som tar en långt
Han har inget jag, han har skapat en roll till sig själv, det känns väldigt sorgligt
Mångbottnad berättelse
Gillade språket men inte innehållet
Gustafsson är inte påläst när han ska återge händelser från finska vinterkriget
Ingen linjär berättelse, störde mig lite
Tyckte om när han skrev om 50-talets Sverige
Gustafsson känns som en manlig Kerstin Thorvall när han beskriver alla Wassers sexpartners
Hans identitetslöshet gör att boken inte blir djup
Gustafssons sista bok, var han kanske trött, känns oavslutad
Wassers medmänniskor bryr sig inte tillräckligt för att upptäcka hans bedrägeri, sådana är vi människor
Fick inte flyt i läsningen även om den var lättläst. Tror det beror på att boken är fragmentariskt berättad.
Receptet kom först i slutet.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2015

Publicerat

Stenarna skola ropa av Ruth Rendell.

9789100154349[2]Att flera mord kommer att ske och varför de kommer att ske, vet vi redan efter bokens inledande mening:

 Eunice Parchman dödade familjen Coverdale därför att hon inte kunde läsa eller skriva.

Ruth Rendells Stenarna skola ropa från 1977 räknas idag som en klassiker i spänningsgenren. Eunice Parchman föds under knappa omständigheter i 30-talets London. Omständigheterna bidrar till att hon aldrig lär sig läsa och skriva. Hon bor tillsammans med sina föräldrar tills båda är döda. Vid tidpunkten för faderns död har Eunice hunnit bli medelålders och hennes analfabetism har utvecklats till en skamlig hemlighet. Hon är streetsmart och uppfinningsrik men faderns död ställer till bekymmer, hon har förvisso skött allt det praktiska men han har läst och skrivit åt dem båda. Efter att ha idkat utpressning för sin försörjning under en period, söker hon arbete som hushållerska hos den välsituerade familjen Coverdale och flyttar ut på engelska landsbygden.

Styrkan i romanen är dess skoningslöst exakta personporträtt och dess dialoger. Jag kommer på mig själv att nästan le ett sardoniskt leende då jag läser om den pladdrande Melinda Coverdale och sucka överinseende över Jacqueline Coverdales totala brist på förmåga att tolka något utanför sin begränsade världsbild. Skildringen av Joan Smith, kvinnan som blir Eunice vän är obehagligt levande. Förutom att vara en spänningsroman är Stenarna skola ropa  även en bok om det tidiga 70-talets klassamhälle i Storbritannien. Men framförallt är det en skildring av Eunice Parchmans bittra öde, det totala nederlaget i att inte behärska färdigheten att läsa och skriva.

Nyutgiven som klassiker i pocket på Albert Bonniers Förlag, översättningen är gjord av Nils Larsson.

Publicerat

Schakalen av Frederick Forsyth.

9789100102722[1]Det är tidigt 60-tal i Frankrike, den franska terrororganisationen OAS genomför enligt ryktet flera misslyckade försök att mörda president Charles De Gaulle. Den unge journalisten Frederick Forsyth fick idén till Schakalen då han arbetade för nyhetsbyrån Reuters i Paris. Vad hade OAS behövt göra för att lyckas i sitt uppsåt? Forsyth kom fram till att man behövt leja en mördare utanför den egna organisationen.

Schakalen gavs ut 1971 och räknas idag som en klassiker inom thrillergenren och jag som aldrig har läst någonting av Forsyth är glatt, riktigt glatt överraskad. Har liksom alltid trott att Forsyth är en ”grabbig” författare men finner i stället att hans stil är ytterst detaljerat elegant. Schakalen tar oss med på en resa tillsammans med en lejd yrkesmördare under den fas då han minutiöst planerar sitt attentat. Vi uppslukas av skeendet trots att vi vet att Schakalen kommer att misslyckas eftersom Charles De Gaulle aldrig mördades. Frankrikes historia som kolonialherre i Algeriet och den franska främlingslegionens män spelar även dessa roll i intrigen. Förvisso saknas datastöd och mobiltelefoni i Schakalens tidsepok, men annars tycks polis, underrättelsetjänst och yrkesmördares verktyg vara sig nästan löjligt lika de som finns idag. Jag är speciellt förtjust i de stycken då Charles De Gaulle ska färdas i bil och säkerhetspolisens förberedelser samt genomförande av transporten beskrivs i detalj.

Inledningen är otroligt snygg, slutet är rentav fantastiskt. Men jag påminner mig om att det är en klassiker jag läser så varför är jag egentligen förvånad? Jag ska läsa mer av Forsyth i sommar eftersom jag tror att jag kan missat ett författarskap. Om ni tillhör den läsarskara som läser spänningsromaner på sommaren så rekommenderar jag absolut Schakalen som är nyutgiven som pocketklassiker på Albert Bonniers förlag.

 

Publicerat

Söndagstankar om klassiker

Höstens bokfrukostklubb avslutas med ett riktig pangverk – Mästaren och Margarita. Jag läste den för tusen år sedan och har dimmiga minnen. Nu läser vi den i Excess-format och jag måste säga att det formatet är som gjort för att ligga i sängen att läsa. Enhandsgreppet = perfekt.

En sak som jag tycker om med klassiker – här i betydelsen gamla böcker som fortfarande är populära – är känslan av att dela läsningen med så väldigt många andra.  Jag har just avslutat  Truman Capotes Frukost på Tiffanys. Den gavs ut 1958 och på svenska ett par år senare och jag ser framför mig rader av kvinnor och män som läst romanen sedan dess.  Jag tror det blev en stor snackis när den kom. Huvudpersonen Holly Golightly är den unga småstadskvinnan som flyttar till New York. Hon lever ett liv där kvällarna är fyllda av restaurangbesök, shower och cocktails. Och män. Som kan ge henne smycken eller lite pengar som tack för att hon förgyllde deras kväll.

I samma hus som Holly flyttar en författare in och genom att studera hennes sopor ser han att hon läser

Reader’s Digest, resebroschyrer och horoskop, att hon rökte en esoterisk cigarett vid namn Picayune och livnärde sig på mjukost och kex

Det var inte längesedan jag såg filmen – den berömda med Audrey Hepburn som Holly – och jag undrade om jag skulle kunna läsa romanen utan att ha Hepburn på näthinnan och Moon River klingande i bakhuvudet. Men jag måste säga att boken är någonting annat. Grundhistorien är förstås densamma med Holly och berättaren som blir goda vänner och Hollys besök på fängelset och utredning om narkotikaaffärer. Festerna och utsvävningarna, jo allt är där.

Men den här romanens dryga 100 sidor är så välskrivna att filmbilderna snabbt singlar iväg någonannanstans. Det är New York under andra världskriget och en känsla av framtidstro och dekadens då

först drack vi några Manhattans hos Joe Bell, och när han fick höra om min framgång, blev det champagnecocktails på husets bekostnad. […] Jag tänkte på framtiden och talade om det förgångna.

Holly känns mer sårbar och utsatt i romanen och riktigt samma glamourkänsla får jag inte. Mer en ung kvinnas sökande efter efter sig själv och hur platt och klyschigt den formuleringen än låter så är boken sannerligen inte det.  Min stora behållning är att den fångar tidsandan och miljöerna så bra och är så precist och elegant skriven. Med bara några ord skapar Capote en person eller en miljö.

Läs den! Tills dess bjuder jag det fina anslaget till filmen. I romanen har Holly kortklippt hår i många olika färger, apropå Hepburns eleganta håruppsättningar.

Frukost på Tiffanys. Truman Capote. Utgiven 1958. På svenska 1960. Min underbart vackra utgåva kommer från Albert Bonniers klassikerserie 2012.