Etikett: Alex Schulman

Publicerat

Bränn alla mina brev av Alex Schulman

Alla tycks ha en egen åsikt om Alex Schulman och den är sällan inom gråskalan, så även på bokfrukosten. Hans begåvning som skribent är däremot odiskutabel och i Bränn alla mina brev fortsätter han utforska sin familj. Alex morfar var Sven Stolpe, en ryktbar författare och för att använda ett modernt epitet, kulturman. En man som i familjens sköte bytte skepnad och blev en hustyrann vars ohämmade ilska och aggression fortfarande sätter djupa spår inom familjen. Sven gifte sig ung med den ännu yngre Karin, Alex mormor som 1932 förälskade sig och hade ett förhållande med den unge blivande författaren Olof Lagercrantz. Sven Stolpe nämner i flera av sina texter att han sommaren 1932 blev utsatt för ett sexuellt attentat.

Några röster från morgonens samtal:

  • Mycket väl berättad
  • Barnen i äktenskapet Stolpe måste varit fångar i svallvågorna av föräldrarnas äktenskap
  • Synd att det inte var en mer renodlad roman, blir kluven, vad är sant?
  • Fantastisk bok, har aldrig gillat pojkvaskern, men han kan ju berätta
  • Lätt och självklart språk
  • Fantastiskt språk, nästan som om man läste en deckare
  • Det finns två sorters arv, ett genetiskt och ett socialt
  • Boken handlade för mycket om Alex, skulle vilja veta mer om Karin Stolpe
  • Gillar inte Schulman men vilken bra bok, stundtals lysande
  • Nedärvd ilska kan man ha det?
  • Hur mycket är med sanningen överensstämmande?
  • Har läst att Karins brännskada härrör från en olycka i köket under 40-talet
  • Kollade på Sven Stolpe i SVT:s arkiv, han var med i Här har du ditt liv! för massor av år sedan
  • Karin var intressantast, borde varit mer framträdande i romanen
  • Journalistisk roman
  • Karin och Sven Stolpe var så unga när de gifte sig
  • En vacker kärlekssaga om Lagercrantz och Karin
  • Slutet, är det konstruerat?

Utgiven på Bookmark Förlag 2018.

Publicerat

Glöm mig av Alex Schulman

På rappt journalistspråk berättar Alex Schulman om relationen till sin mamma, Lisette Schulman, framgångsrik yrkeskvinna både inom den statliga televisionen och näringslivet. Hon lyckades också med framgång (?) dölja sin alkoholism trots att hon drack hårt under minst 30 år. Texten är djupt personlig men också allmängiltig. Jag tror att barn till alkoholister och andra medberoende känner igen sig i Schulmans skildring. Han sätter ord på alla ambivalenta känslor inför den missbrukande och den ständigt närvarande oron och sorgen.

Ändå undrar jag om boken varit aktuell för publicering om inte Alex Schulman varit en offentlig person? Det förutsätts att läsaren känner till vem Amanda är, (Alex fru), och jag tänker att boken först och främst är ett sätt för författaren att förstå och bearbeta. Men vid ett tillfälle i boken bränner det till och Alex släktrelationer blir intressanta. Lisette var dotter till författaren, kritikern och kulturpersonligheten Sven Stolpe, en man med oklanderligt rykte. Innanför hemmets dörrar var han dock en helt annan person.

När Alex Schulman för några år sedan drev den ökända bloggen tillsammans med sin bror Calle nämndes brödernas släktskap med Stolpe. Upprördheten över brödernas elakheter var stor och jag minns att ett antal indignerande personer menade att Sven Stolpe måste vända sig i sin grav  över innehållet på barnbarnens blogg. I själva verket var kanske brödernas behov av att gå i polemik med allt och alla ett socialt arv från morfadern och kanske såddes fröet till Lisettes behov av att bedöva sig med alkohol av hennes far?

Glöm mig, som det står i ett sms från Lisette till Alex, är en god bok i sin genre, men den är inte min favorit till priset Årets bok 2017. Priset som delas ut under bokmässan i Göteborg är ett läsarpris och eftersom den här typen av skildringar brukar vara omtyckta tror jag att Alex Schulman har en hygglig chans.

Utgiven på Bookmark 2016.

Publicerat

Blandade åsikter på Schulman-träffen

Det var mycket blandade åsikter när vi träffades för att diskutera februari månads frukostbok som var Alex Schulmans Att vara med henne är att springa uppför en sommaräng utan att bli trött. Några tyckte den var alldeles för ytlig, utan äkta känslor och utan gestaltning. Att han bara koketterade med sin ytlighet medan andra gillade ytligheten och flytet i Schulmans språk och hans sätt att beskriva skeenden och ögonblick. Det bränner aldrig på djupet. Han snuddar bara och några tyckte det var frustrerande och att han skulle kunna ge så mycket mer.

Vi snöade in på en lång diskussion huruvida han hänger ut Amanda Widell eller inte och om att man bör läsa boken med 70-tals generationens ironiglasögon på. Om Schulman kommer bli en författare på riktigt eller om han bara får uppmärksamhet för hans kontroversiella bloggar.

Vi pratade också om den här typen av böcker som kommer till från att ha varit blogginlägg. Det känns lite som förlaget såg det kommersiella i att lyfta Schulmans sommarprat, blogginlägg och andra texter och sen be författaren skriva till ett slut.

Åsikterna var som sagt mycket blandade, några hissade och några dissade, men det är oftast bara härligt på frukostträffarna då diskussionerna blir dynamiska och mer levande och intressanta.

I mars träffas vi och läser Sofi Oksanens Utrensning. Läs mer om det här.

Publicerat

Schulman x 2

Har sträckläst Alex Schulmans båda böcker. Jag började med den andra först, Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött.

Trots att jag hört delar av texterna i hans sommarprat och trots att det sägs att stora delar först publicerats i hans blogg (som jag inte läst) så gör det ingenting. Jag gillar det jättemycket.

Framförallt gillar jag hans språk. Jag tycker om att han använder ord som taxibil och inte bara taxi. Att han använder jumper istället för tröja när de ska köpa dotterns första klädesplagg. Jag gillar formuleringar som ”Jag går som man går på tåg” när han beskriver hur berusad han är och går igenom lokalen.

Språket är levande och känslorna är utanpå och så sanna. Det här är verkligen en helt annan bild av Alex Schulman än den som man fått genom medierna.

Den håller inte ihop riktigt till slutet. Slutet känns lite ihophafsat, som det skrevs i efterhand för att få till ett slut. Annars är det mycket, mycket bra.

På torsdag så diskuterar vi boken på frukostträffen på Vetekatten.

Jag vill bara läsa mer efteråt så jag fortsätter direkt på hans debutroman Skynda att älska. Jag förälskar mig inte i språket lika mycket. Det känns som han utvecklat det efter debuten men boken är mycket varm och handlar om hans älskade pappa Allan Schulman. Ett pappaporträtt som till mesta del är fyllt av kärlek men det finns även några taggar men de blir aldrig så starka att de berör tycker jag. Inte som andra pappaporträtt man läst.

Tycker inte debuten är lika stark som Att vara med henne… och här skiljer sig min åsikt mot de flesta andras har jag förstått.

Hur som helst ser jag fram emot kommande romaner av Alex Schulman. Jag tror om trettio år kommer han vara en stor författare och Babelredaktionen som hånade honom genom att stämpla honom i pannan ironiskt med ordet författare kommer skämmas precis som Bonniers fick stå med lång näsa när de refuserade Astrid Lindgren.