Den här bloggyn borde förstås skrivas till sommaren. Men mina tankar om vandring är inte årstidsbundna, jag tänker ofta på vandring. Nuförtiden så oändligt mycket mera. ”Vi människor har förflyttat oss till fots sen urminnes tider”, inleder Angeliqa Mejstedt sin bok Vandra. Och ja, det är något med det där att sätta den ena foten framför den andra. En frihetskänsla, att bara kunna gå. Och tvärtom.
Vandra är framförallt en handbok, kanske mest till den som ska vidga sina vyer och börjar vandra (mer). Den har en tydlig struktur där teckningar och bilder visar hur man ska planera en vandring både för utrustning och val av plats. Därefter följer genomgångar för själva vandringen som navigering eller förhållningssätt till naturen.
Språket är tydligt i alla avseenden, som det ska vara i instruerande, lärande texter. Men det är också berättande och personligt. Inte minst när det gäller de delar av boken där författarens stora erfarenhet och upplevelser gestaltas. Ett exempel är kapitlet ”Att komma hem”. Har man vandrat länge kan det ta ett tag att återgå till det vanliga.
Att stegen skulle ha förändrat mig. Men jag kände en tomhet.
Därför tror jag att den också passar den som är intresserad av vandring men kanske inte har planer på att gå iväg nästa vecka. Den peppar och laddar med lust och energi även för den som mer tänker på vandring.
Boken har fokus på naturvandringar, förstås. Men jag skulle också intressera mig för att läsa om långa vandringar i civilisationen. Någon som går från Stockholm till Provence, typ, och där berättelsen inte nödvändigtvis handlar vad som sker i städerna utan mer om själva vandrandet. Hur känns det att mest gå på asfalt? Hur hittar man småvägar genom villaområden? Vilken mat passar att laga på trangiaköket på en parkeringsplats? Den boken skulle jag också vilja läsa.
Vandra är utgiven av Natur & Kultur 2018.