Brittiska Tina Hopgood och hennes vän Bella drömde under många år om att resa till Silkeborgs museum i Danmark, för att se mumien Tollundsmannen. Nu är Tina i 60-årsåldern och Bella har nyligen avlidit. Drömmen om resan till Danmark finns dock kvar och på vinst och förlust skriver Tina till museet utan att egentligen förvänta sig svar. Hon får svar, inte av professorn som hon ställt sitt brev till, utan museiintendenten Anders Larsen som skickar ett vänligt brev. Försiktigt och med artigt tilltal börjar de två brevväxla.
Vi möts på museet är något så ovanligt som en brevroman. Ett berättargrepp som lär ha peakat på Jane Austens tid, visste ni att hennes klassiska verk Förnuft och känsla ursprungligen skrevs som en brevroman? Fast jag kan avslöja att Tina och Anders, allteftersom deras vänskap djupnar, går över till e-mail. Men breven är just brev, långa och innehållsrika.
Jag älskar verkligen den här romanen, karaktärernas varsamma livsvisdom när de anförtror varandra sina innersta tankar, sina livs historier, drömmar och begränsningar. Det är vemodigt, hoppfullt, insiktsfullt och varmt. På ytan tycks de inte ha mycket gemensamt. Hon lever nära naturen på en bondgård och han är inomhus hela dagarna fullt sysselsatt med att kategoriserar museets samlingar. Men de finner varandra genom universella erfarenheter, han sörjer sin fru, hon sörjer sin väninna. De anförtror varandra sin kärlek och omsorg för de vuxna barnen. Och de utforskar varför livet blev som det blev. Kort och gott; det är väldigt befriande att läsa en roman med karaktärer mogna och vuxna till både kropp och själ.
Utgiven på Sekwa Förlag 2018. Översatt av Camilla Jacobsson. Läs mer om Tollundsmannen här.