Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr

25447876[1]En driven, nyansrik och djupt mänsklig berättelse från tiden kring andra världskriget. Kärleken till radiomediet, logiskt tänkande och naturvetenskap går som en röd tråd genom romanen och förmodligen är det denna detalj som gör ljuset vi inte ser så speciell. Jag har läst många skildringar från denna tid, men ändå känns Doerrs pulitzer-prisbelönade roman unik. Krigets fasor och grymheter skildras lågmält utifrån den vanliga människans perspektiv och texten går mig djupt till sinnes. Skildringen inifrån Hitlerjugends utbildningsanstalt är något som jag aldrig tagit del av i liknande litteratur.

Den föräldralöse Werner växer upp på ett barnhem i gruvdistriktet strax utanför Essen i Tyskland. Av en slump finner han och hans lillasyster Jutta en trasig radioapparat vilket bidrar till att Werners medfödda begåvning för matematik och teknik får möjlighet att blomstra. När kriget bryter ut kvalificerar dessa färdigheter Werner för utbildning inom Hitlerjugend. Han undgår därmed att i tidig ålder skickas ner i kolgruvan där hans far och många andra unga män i hans hemby gått en tidig död till mötes. Jutta blir kvar på barnhemmet ensam och djupt sorgsen utan brodern.

Marie-Laure tillbringar sina första år i Paris. Redan i förskoleåldern blir hon blind, men genom sin kärleksfulle fars försorg, lär hon sig manövrera med hjälp av sina andra sinnen. Fadern är låssmed på ett av Paris stora museum och strax efter krigsutbrottet tvingas han att tillsammans med sin dotter lämna Paris för att föra en av museets ovärderliga skatter i säkerhet. Det är ett vanskligt uppdrag för låssmeden men aldrig blottar han sina tvivel inför sin dotter. Hans styrka och förmåga att få henne att känna trygghet inom sig själv är kanske halmstrået som avgör hennes framtid.

Persongalleriet är vältecknat och många av personerna älskansvärda. Jag blev fäst vid den briljante låssmeden vars ovillkorliga kärlek och omsorg om sin dotter aldrig upphör, jag fäste mig också vid den franska barnhemsföreståndarinnans vars omhändertagande om de föräldralösa barnen i gruvdistriktet är hjärtevärmande skildrat. Så är det förstås skildringen av Jutta, Werners lillasyster och av Fredrich, Werners vän från Berlin som älskar fåglar. De kommer alla att vara med mig länge. Jag väljer att inte nämna de icke älskansvärda, men naturligtvis bär jag med mig även dessa.

Om inte ordet episk vore så förbannat uttjatat hade jag beskrivit Ljuset vi inte ser precis så, för det är en storslagen roman om det goda och onda inom människan, vad kriget gör med rädda människor och skulden efteråt.  Boken fick mig också att plocka upp en av min barndoms stora läsupplevelser igen, Jules Vernes En världsomsegling under havet. Boken vars nötta blindskrift skänker Marie-Laure glädje och kraft under många långa år.

Utgiven på Bookmark Förlag 2015. Översättningen är gjord av Thomas Andersson

Bloggosfären svämmar över av listor!

Vilken bok är din största läsupplevelse under året som gått?
Vilken bok var den största överraskningen 2015? Bästa ungdomsboken, sämsta kärleksromanen eller läskigaste deckaren?
Ni kan faktiskt inte ställa så svåra frågor till mig! För jag är en ”å ena sidan och å andra sidan-person” som kan vara ganska ombytlig. Vissa kallar det pragmatism, men jag vet inte jag, för andra kallar det att vända kappan efter vinden.

En fast ståndpunkt när det gäller böcker har jag dock. Man ska välja bok förutsättningslöst, för man vet aldrig vad som gömmer sig mellan pärmarna. Även om man vanligen inte roas av en genre så finns det alltid undantag. Här är bokcirklar fantastiska, någon annan väljer boken du ska läsa och du får höra lika många upplevelser av boken som det är deltagande medlemmar i bokcirkeln. Underbart!
Ett av livets stora glädjeämnen om ni frågar mig!

Under 2015 har jag sammanlagt läst 105 böcker. Då räknar jag endast de böcker som jag läst för första gången, alltså inte de jag läst om. (Jag kan nog kalla mig en benägen omläsareJ) Jag har haft många underbara läsupplevelser, ännu fler helt okej läsupplevelser, kryddat med ett par rejäla bottennapp. Jag är näst intill fjantigt nöjd över att ha lyckats läsa över 100 böcker på ett år! Allt sedan jag började föra läsdagbok har jag konstant hamnat på runt 95 böcker per år så ni förstår ju att 100 är ett magiskt tal.

Fast okej då, jag ska låta er ta del av några av mina favoriter! Klicka på titlarna nedan för att läsa recensionerna:

Hausfrau av Jill Alexander Essbaum

De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg

Hyresgästerna av Sarah Waters

Brända skuggor av Kamila Shamsie.

En bok som jag inte recenserat är Oscar Levertins vänner av Martina Montelius som jag nog, ( i alla fall i skrivande stund), utser till årets ljudbok med anledning av den fantastiska författarinläsningen. Boel, en djup troende kulturtant, (hennes religion är kultur alltså), åker på författarkryssning och släpper loss. Martina läser den burleska historien med en alldeles utsökt avmätt stämma.

Som vanligt har jag läst betydligt fler kvinnliga författare än manliga. Om detta är medvetet har jag ingen aning om, inbillar mig dock att jag står över dylikt och väljer böcker skrivna av människor. Men å andra sidan, varför var jag en av de sista som upptäckte den fantastiske finske författaren Kjell Westöö och så sent som i somras upptäckte Conny Palmkvist?

Doerr_LVIS_3D-286x447[1]Men nu är det slut med mängdläsning för min del. Jag ska i stället ägna mig åt att läsa tjocka innehållsrika böcker! Eftersom jag så gärna ville nå över siffran 100 så har jag under slutet av året valt bort böcker över 500 sidor och ljudböcker över 15 timmar så jag har ett antal på vänt! Allra först ska jag sätta lurarna i öronen och lyssna till ljudboksutgåvan av Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr på drygt 20 timmar.

Gott nytt läsår!