Somliga böcker skulle jag gärna vilja vara författare till. För att jag önskar att romanens ord och formuleringar hade runnit genom min kropp ut på ett papper och för att jag skulle vilja vara i en enastående berättelse medan den kommer till. Rekviem: en hallucination är en sådan bok.
Det är Lissabon och det är stekhett. Klockan är tolv och till en mötesplats kommer en man. Väntar, letar men ingen kommer honom till mötes. Har måste ha tagit fel på tiden. Kommer mötet vara vid midnatt? Nu fångar mannen en taxi och beger sig iväg för att fördriva tiden.
Med denna premiss hänger vi i hasorna på mannen när han träffar levande och för länge sedan döda människor. Vi samtalar med dem, dricker med dem och äter en bit mat. Vi lyssnar på deras historier, den ena mer fantastisk än den andra. En hallucination heter romanens undertitel och kanske är den här drömlika färden inte så sann och innerlig som den känns. Språket är perfekt, människorna inlevelsefullt skildrade och det känns både tacksamt och sorgligt när boken avslutas där den börjar. Trots sina 120 sidor har så oändligt mycket hänt både i romanen och i mig.
Rekviem: en hallucination. Antonio Tabucchi. Och för min läsupplevelse måste allt översättningen av Hans Berggren tillskrivas en stor del. Som bonus till de 120 sidorna finns en lika läsvärd del som handlar om hur romanen kom till. Romanen är utgiven 1991 och på svenska 2017 av Nilssons förlag.