Under pandemins distansarbetande, för många men långtifrån alla, har frågor om vad arbete är diskuterats överallt. Är det samma sak att arbeta hemma och zoom-mötas som att vara på en gemensam plats? Hur formas vi av våra arbetsuppgifter och våra arbetskamrater? Jag som frilansat flera år och i huvudsak jobbar ensam hemma har inte någon större skillnad på arbetsdagarna. Kanske att det faktiskt har blivit mer socialt därför att alla telefonsamtal nu mycket mera blivit digitala bildmöten.
Den här hösten tänker vi läsa böcker om arbetsplatser i frukostbokklubben. Vi börjar med Monopolet. Till systembolaget kommer Alice för att jobba ett tag. Arbetslös akademiker som behöver pengar, och här ska hon inte bli långvarig, säger hon. Men snart är hon en del av det effektiva maskineriet där morgonens uppackning av flaskor, vridandet av flaskor för att fronta etiketter och ordnandet i hyllorna övergår i kassaarbete, snabba samtal med kunder för att sedan avslutas med iordningställande efter kundernas skövling av varorna. Nästa dag samma sak, och nästa, och nästa.
Romanen är spännande för att den utspelar sig på en plats vi alla har en relation till, men framförallt därför att den kan överföras till allas våra arbetsplatser. Oavsett vilket jobb är det en egen värld, med sitt eget språk, med sina uttalade och outtalade regler och berättelser.
På bokfrukosten säger vi att: ”arbetsplatsen var huvudperson, inte personerna. En distanserad berättelse. Välskriven. Jag kommer titta med helt nya ögon nästa gång jag går in på systemet. Alice skulle kunna vara vem som helst av oss. Lättläst men hade gärna kunnat vara kortare. Alla individer blir ett kollektiv”
Måns Wadensjö har skrivit flera romaner där arbetet och arbetsplatserna är ett nav. Till exempel Förlossningen som jag skriver om här. Och ABC-staden som jag skriver om här.
Monopolet. Måns Wadensjö. Utgiven 2019 hos Albert Bonniers förlag.
