Hekla är döpt efter en vulkan, skildringen av hur hon kommer till världen i bokens första kapitel är helt underbart skrivet, med en nästan naturlyrisk ton. Hon växer upp på Islands landsbygd på en bondgård omgiven av lavafält. 1963 sätter hon sig på en buss till Reykjavik tillsammans med en bok av James Joyce, hon ska förverkliga sin dröm om att bli författare. I Reykjavik väntar hennes vänner Isey och Jon John på henne. Som alltid i Ólafsdóttirs böcker låter hon karaktärerna avslöja sitt själsliv genom monologer.
Isey som nyligen blivit mamma är plågad av ensamhet och den förutbestämdhet som hennes äktenskap för med sig. Jon John den homosexuelle sjömannen är misshandlad och pinad av sin homofobiska omvärld. Hekla själv säger inte så mycket, hon lyssnar, skriver och inleder ett förhållande med en ung man hon kallar poeten, en aspirerande författare. Att Hekla också skriver håller hon hemligt för poeten. Reykjavik 1963 är endast för män, det enda Hekla egentligen uppskattas för, är sin skönhet.
Jag tycker väldigt mycket om Ólafsdóttirs romaner, jag tar alltid hennes karaktärer till hjärtat. Jag är dock lite fundersam över Hekla, hon är ingen karaktär med djup, hon tycks istället fungera som katalysator för de andra. Fast jag gillar henne ändå och jag gillar den ganska mörka stämningen i boken. Reykjavik är satt på undantag som i limbo och bara läsaren vet att alldeles snart kommer det omvälvande 60-talet att ta över även Island och kanske finns det hopp för både hemmafruar, homosexuella och kvinnliga författare. Tror Fröken Island är en utmärkt bokcirkelbok, (precis som alla Ólafsdóttirs böcker), inte minst slutet är intressant att avhandla. Jo, jag funderar fortfarande över slutet.
Utgiven på Weyler förlag 2019. Översättning Arvid Nordh.
Alla människor har ärr i själen. Ärr som förvisso är mycket mindre än det ursprungliga såret, men vi bär dem med oss för evigt. Bokkubben gillade verkligen Ärr, vi var förvånansvärt eniga och jag blev glad eftersom jag kunde rekommendera alla att läsa 
Hennes karaktärer är av en alldeles egen sort. Godhjärtade och fyllda av tankar de gärna uttalar högt, traskar de rakt in i mitt hjärta. Bokens titel syftar på en sällsynt art av rosor som Lobbi, bokens huvudperson, reser söderut för att återplantera i en försummad rosenträdgård.
Denna isländska feelgood golvade mig totalt! Svart, intelligent och ljuvligt humoristisk. Den blev dock liggande hemma hos mig i flera månader utan att bli läst. Kan bero på det trista omslaget, som naturligtvis ska symbolisera vinter på Island, men som enligt mig inte alls åskådliggör vad som döljer sig mellan pärmarna.