Fast på ett SJ tåg i snöstorm återser Tomas sin stora ungdomsförälskelse Livli. Mötet river upp sår och slungar honom tillbaka till barndom och ungdomsår. Tomas är ett maskrosbarn, tillsynes väl tillfreds, men med tunn hud, en känsla av otillräcklighet och en aldrig övergående ödslighet inom sig. Jag tar honom direkt till mitt hjärta.
Snöstorm är en lågmäld roman och berättas i första person helt ur Tomas perspektiv. Pojken som räknar komplicerade tal efter skolan för att hålla verkligheten borta. Som senare kommer in på KTH i Stockholm där han för första gången känner att det kanske finns de som är lika honom. Jag håller andan och ber för mig själv att han inte ska falla i något av de bråddjup som lurar runt hörnet.
Jag blev uppslukad av Snöstorm, välskriven, intelligent och smärtsamt allmängiltig. Erba ger röst åt maskrosbarnen som har det gemensamt att de alla är vuxna och klarat sig bra i livet, trots att de är präglade av en mörk uppväxt. Insiktsfullt och nära skildras det omöjliga i att göra upp eller försonas med en dysfunktionell förälder. Jag tycker slutet är fantastiskt fingertoppskänsligt skrivet, men jag kan ju inte spoila genom att berätta mer, som ni förstår.
Snöstorm är en fantastisk bokcirkelbok, det finns ett antal intressanta karaktärer att fundera över. Roligast och minst neurotisk är den gamla dam som sitter bredvid Tomas på tåget i snöstormen. Hon blir till en positiv katalysator.
Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2019.