Etikett: Augustpriset 2018

Publicerat

Skalornas förråd av Ulf Eriksson

När jag var ung läste jag så otroligt mycket poesi. Oftast av glädje och ibland för att verka märkvärdig. Jag tänker på det när jag sitter på tunnelbanan och läser Skalornas förråd. Kvinnan bredvid mig, likaledes läsande, tittar ner i min bok och sen på mig. Jag ler lite och hon frågar: Är den bra?

Händerna är kompisar och sköter spakarna
framåt och bakåt,
stänga och höja, och
svänga iväg skopan med hela
Lilla kroppens kraft, och öppna
och lossa och svänga och gröpa ur
Nytt och göra berget av sand större: där
löper vägar i ”meandrar” och finns en
gruva med ”orter” och en strand med
”dyner” invid havets ”dyningar” utan slut,
fast de orden tillförs minnet långt senare …

Och där jag just då läser är den bra. Tydliga bilder. Så jag nickar och säger att ja, det är den. Jag läser aldrig dikter, fortsätter hon. Jag fattar aldrig vad de handlar om. Det finns ingen berättelse och varje ord verkar betyda något annat än vad som står där.

Det kan jag hålla med om, men jag sträcker fram den texten jag just läst och säger att här är det väl inte så. Här är minnet av ett barn som upplever något. Det vardagliga får plats. Fint skrivet, gör att man ser bilder framför sig, minns kanske något eget.

Boken innehåller omkring sextio dikter, boken är kort. Det vardagliga är inte svårt att läsa eller att ta till sig, de är berättelser om man nu vill ha det så. Men det finns det andra också, tänker jag, när kvinnan med en nick kliver av vid Slussen. Det obegripliga. När språket verkar vara till för att bara göra det dunkelt.  När det inte berör.

Fast det säger jag inte.

Utgiven 2018 av Albert Bonniers förlag.  Nominerad till Augustpriset 2018.

 

Publicerat

Människan är den vackraste staden av Sami Said

Berättarjaget heter San Francisco, en ung man från södra halvklotet som för en skuggtillvaro i norra Europa. Han kallar sig och sina gelikar för osynliga och irreguljära, i motsats till de inhemska och infödda. Hans ord flödar på knivskarp drömsk prosa medan hans tankar vandrar på slingrande stigar där han funderar över världen och människorna. Det är en mörk tid och en grå tillvaro, ändå uppfattar jag San Francisco som en människa som inte låter sig nedslås utan vandrar vidare med ungdomens spirande hopp om att en dag hitta det han söker. Jag blir väldigt fäst vid San Francisco, det är något varmt och okuvligt över honom.

Människan är den vackraste staden är en förbluffande roman med ett fantastiskt språk, en unik skildring av landsflyktiga. Ofta knivskarpt och psykologiskt vasst, som när Said låter de irreguljära spela brädspel som går ut på att vinnaren blir kung av Europa under medeltiden. Eller när San Francisco ska ta sig vidare och fångats av en reklambild på flyktingsmugglarens kort:

Hon försökte lugna oss och sig själv genom att beskriva rutten. Så lång tid skulle det ta och antagligen skulle de inte stoppa henne och antagligen skulle de inte söka igenom bilen. No problem. En betryggande min.
Men luftballongen på visitkortet då? Jag trodde vi skulle flyga över sundet.
”Luftballongen är en symbol för frihet”, sa hon, ”för öppna gränser. Den betyder allt möjligt”.
Jag dolde inte att jag blev besviken.
Sedan klättrade jag och irakiern ner i bagageluckan och hon körde oss över bron. Varje gupp, varje gruskorn, genljöd i revbenen.
Det var ändå vackert, så enkelt det är att lägga sitt liv i någon annans händer.
Min irakier med knäna tryckta mot min mage, sa att han skulle till Tyskland och söka där istället. Han sa att hans största rädsla var trånga utrymmen. Jag sa att min var att aldrig komma fram.

Nominerad till Augustpriset 2018.

Utgiven på Natur & Kultur 2018.

Publicerat

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

En roman i avsaknad av kommatecken och där stor bokstav endast förekommer i början av en ny mening. För och efternamn skrivs ihop med enbart små bokstäver. Romanen saknar onödiga ord och har få adjektiv. Meningarna är korta. Så här:

Pyttsan sa hon så saliven sprätte. Pyttsan. Han stod inte ut med sorgen. Precis som kristerhansson evertlindqvist och sunestolt.

Jag gillar det. Blir till en speciell rytm i huvudet medan man läser. Kanske är det just rytmen i språket som gör att jag upplever romanen som filmisk, fast förstås, det finns ett starkt driv i texten och Smirnoff har verkligen en historia att berätta.

Jana, bokens berättare, far ner till sin tvillingbror som heter bror och bor kvar i föräldrahemmet. Syskonen är ärrade och dysfunktionella efter att ha växt upp med en tyrannisk far. Om jag får vara lite elak tycks samtliga invånare i byn smalånger vara aningen dysfunktionella, fast förstås, det är vi väl alla mer eller mindre.

Jag upplever efter avslutad läsning att jag for ner till bror skulle kunnat vara en prisbelönt amerikansk eller föralldel dansk indiefilm. ( Jag gillar verkligen genren vill jag påpeka). Inledningen av romanen där Jana frysande i ymnigt snöfall promenerar den sista biten hem till sin missbrukande bror, medan hon nynnar på everttaube skulle göra sig fantastiskt bra på vita duken eller i en tv-serie. Likaså slutet på romanen, fast det säger jag förstås ingenting om.

Jag har förstått att många uppfattar jag for ner till bror som drastisk humoristisk, det gör inte jag. Innehållet och de många tragiska livsöden som skildras är för tröstlösa. Fast jag förstår precis varför texten uppfattas som humoristisk vi sov på samma brits hans mamma dog i är ju en fantastisk formulering. Likaså att janas lerfigurer som hon skapar till avbild av alla missbrukare i sin närhet. En samling figurer som hon kallar fyllebataljonen. Boken blir dock  aningen ljusare mot slutet så kämpa på om ni är lika blödiga som jag. Sammantaget är Jag for ner till bror en originell, nyskapande och mogen debutroman. En värdig vinnare av Augustpriset.

Jag for ner till bror finns som ljudbok mycket förtjänstfullt inläst av Lo Kauppi en av mina favorituppläsare och den funkar bra som ljudbok. Dock, som ni förstår av vad jag skrivit ovan, att som läslyssnare missar man  de unika språkkonstruktionerna. För en gångs skull rekommenderar jag inte ljudboken.

Utgiven på Polaris 2018.

Publicerat

Ett samtal om Socialdemokratiska noveller av Björn Runeborg

Maggan: Titeln gjorde mig brydd när jag hörde den för första gången vid presentationen på Augustnomineringseventet på Södra Teatern. Kändes trist och inte ett dugg lockande. Nu visade sig som tur var novellerna vara något helt annat än vad jag trodde.

Ann-Sofie: Jag citerar ett av Alla Mina Barn när jag berättade om boken: ”det kan vara väldigt spännande eller oerhört trist” Det var allt annat än trist. Jag tycker hela idén är helt fantastisk. Jag fattar inte att den gått mig förbi!

Maggan: Novellerna är som en riktigt god novell ska vara, lika innehållsrik som en roman. Gillar alla och eftersom språket är så lätt och luftigt slukade jag boken. Det handlar ju egentligen inte så mycket om sossarna, de bara råkar ju vara med ungefär som en historisk händelse. Kände du till alla?

Ann-Sofie: Japp, det gjorde jag. Jag tänker att socialdemokratins historia är väldig mycket svensk politisk historia.  Jag får påminna mig om att novellerna är fiktion. Även om det kittlar att Olov Palme var ute och åkte med Sal och Dean i Kerouacs On the road. Bäst, om jag nu ska välja, tycker jag om berättelserna om finansminister Sträng. Han påminner mig om svunna tider, om ett slags långsiktig stabilitet och stark övertygelse om hur saker ska lösas. Författaren låter Sträng säga: ”organisation, förhandling, resultat”. Det är vägen framåt.
I en novell går han i rosenträdgården med kungen.  Sträng skildras som trädgårdsmästaren, den som genom hårt arbete och erfarenhet skaffat sig kunskap om rosornas skötsel, kungen förefaller ha sin bas i akademiska fackstudier i ämnet och har inte grävt sig till den och fått jord under naglarna. Båda kan gemensamt betrakta rosen, och jag ser det som symboliskt, att rosen är socialdemokratin. Eller jag kanske bara övertolkar.

Maggan:  Jag tyckte det var roligt att läsa om finansminister Wigforss. Visste inte att han var så impopulär, men borde egentligen inte blivit förvånad. Att jag överhuvudtaget känner till hans namn beror på att man i den gamla flickboksserien Sprakfåle-böckerna nämnde honom och hans höga skatter. Tycker boken är så vackert formgiven, liten nätt och alldeles vit med en röd ros. Den var så lätt att hålla i handen.

Ann-Sofie: Vi slår ett slag för den här samlingen!

Maggan: Absolut, jag är också liter förtjust i tanken på att en så mycket äldre författare skulle tilldelas Augustpriset. Björn Runeborg firar sin 81-årsdag den 14 november.

Utgiven på Modernista 2018.