Och så ska vi gissa rätt på vinnaren skrev vi för en månad sedan. Nu är alla böcker lästa och omskrivna och i morgon är den stora dagen då Augustpriset ska delas ut.
Ann-Sofie: När vi nu gått igenom de sex välskrivna och bra böckerna som nominerats i kategorin Skönlitteratur är jag fortfarande förvånad över att Den svavelgula himlen av Kjell Westö inte finns med. Det är det första jag vill säga. Det andra är att jag tror och hoppas att Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen ska kamma hem priset. Historien är berörande och viktig, de olika tidsplanen och perspektiven är så väl sammanhållna och romanen har ett språk som är vackert och unikt.
Maggan: Enligt mig är de bästa böckerna oftast de som man läser helt förutsättningslöst. Som av en slump hittar till ens läshög. Så var det med Jörgen Gassilewskis Hastigheten som nog är min favorit tätt följd av diktsamlingen Rosor Skador av Jenny Tunedal. Fast jag måste ju säga att jag gillar samtliga nominerade, alla är bra, men de två ovan nämnda var de som rörde vid mitt hjärta. Jag tror dock inte att någon av dem vinner, jag tror på Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Bidragen till lilla Augustpriset var underbara allihop, jag kunde inte välja någon favorit. Det slutade med att jag röstade på samtliga! Håller helt med dig angående Westö. Hur gick det till när han inte nominerades? Men förstås, i Mellon vinner ju aldrig rätt låt eftersom det är omöjligt att tävla i musik, lika lite som man kan tävla i litteratur.
Läs mer om Augustpriset här.
Flickan heter Nour eller Annika, hon vet inte riktigt. Vad hon vet är att hon befinner sig på fel ställe. Hon genomför ett terrorbrott i seriebutiken Hondos i Göteborg och hon bär en bombväst. Hon överlever och placeras på en rättspsykiatrisk klinik. Men vem är hon och varför menar hon att hon kommer från framtiden?
Att fundera och undersöka demens och Alzheimers sjukdom genom lyrik är faktiskt genialiskt. Ordet demens går inte att förstå fullt ut som ett faktum, tillståndet är alltför skrämmande. I diktens form blir det förvisso inte mindre skrämmande men känslorna i orden förmedlar förståelse. En av dikterna heter, Demens betyder utan själ, och under läsningen förnimmer jag den bottenlösa förtvivlan som Jenny Tunedal kände då hennes mammas själ, hennes jag, försvann medan hennes kropp levde vidare.