En far och dotter är på väg ut på isen en vacker senvinterdag.
Isen sjunger. Sedan ger den sig. Några veckor senare hittas de döda kropparna efter Fredrik och Elin. Kvar finns Iris som i ett slag förlorat man och dotter. Kvar finns också Sofie vars dotter Anneli var bästis med den döda Elin. Och kvar finns också Daniel, Fredriks bästa vän. Det finns ett före och det finns ett efter för dem alla.
I cirklar benar författaren upp hur relationerna ser och såg ut. Hon låter såväl Iris som Sofie och Daniel berätta ur sina perspektiv. Iris som i ett Före finns hos Paul i Bretagne när hon träffar Fredrik och blir passionerat förälskad. Iris som i ett Efter betraktar de istider som funnits mellan henne och Fredrik. Daniel som bara vill veta hur olyckan gått till och tar till drastiska metoder och skäl för att få svar. Sofie som i sitt Efter är den bästa vännen. Men Före?
Jag tycker om det sakta berättandet. Att få stanna i tankar och händelseförlopp som inte går fort fram. Att sorgen är så väl beskriven. Spillrorna som är kvar, hur fogar man samman dem till något nytt? Språket är sparsmakat och vackert. Framförallt tycker jag om Iris delar och också Sofies. Men Daniels perspektiv blir ett onödigt lager och slutet blir därför rörigt och oklart.
Tack till Linda på Enligt O som gav mig den här romanen som min januaribok. Läs vad hon tycker om Islossning. Februariboken hoppas jag att Hermia vill tipsa mig om.
Islossning. Barbara Voors. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2007.
