Barn-bokklubbar

Det har varit två klubbar under sommaren och hösten. I den ena läste vi Brorsans kompis Robban på varsitt håll och sammanstrålade för diskussion. I den andra, Olivers superstora universum, var det högläsning och samtal under tiden. Båda sorterna är lika härliga!

Inte kunde vi ana att Brorsans kompis Robban skulle bli nominerad till Augustpriset. Och det var nog tur, för så fort en bok blir prisad och omtalad för mycket är det som att det växer ett hinder för mig att läsa. Men vi läste på och njöt av de härliga bilderna av Joanna Hellgren.

Bokklubbarna tyckte den var okej, ”en sån bok man läser i skolan”. Vad betyder det? Jag försökte utreda det hela. Jo, när det liksom har ett budskap. Något i en relation som inte fungerar och som man kan diskutera och lära sig något av. Som att säga ifrån, som Jim gör till sin kompis. Ja men, undrade jag, är inte sådana böcker bra då? Jo det kan de vara, men hur det än är så är det roligare med böcker som har äventyr och där det händer saker menade de unga bokklubbarna. Här var det för händelsefattigt,” ingen stämning liksom”. Tja, jag tyckte kanske mer om den än övriga bokklubbare.

Den andra boken, Olivers superstora universum, var en kombination av naturvetenskap (rymden), relationer och humor. Otroligt rolig bitvis och mycket kul att högläsa. Så kul det är att skratta ihop när man läser. Huvudpersonen Oliver bestämmer sig för att göra en bok om rymden och tar god hjälp av en ny kompis. Samt en forskare i området som inte är särskilt glad över Olivers otroligt detaljerade frågor i tid och otid. Dramatiskt uppbyggd med cliffhangers efter varje kapitel. Också här finns en hel del att fundera kring när det gäller kompisar och vänskap. Många roliga, och rymdpedagogiska, bilder!

Så heja bokklubbar av alla sorter!

Brorsans kompis Robban av Maja Hjertzell och Joanna Hellgren. Olivers superstora universum av Jorge Cham.

Barn-bokklubb om Sopornas vänner och annat som räddat mitt liv

Nu har jag och några unga bokkompisar läst Sopornas vänner och annat som räddat mitt liv, av Loka Kanarp. Vi skickade boken emellan oss och så läste vi de tre sista kapitlen ihop på vår träff.

Boken är en serieroman om Yvonne som går i sjätte klass, känner sig blyg och obekväm bland i skolan, är alldeles för lång (tycker hon själv) och grubblar en hel del över det och andra pinsamma saker.

Först trodde vi att boken skulle bli för deppig. Den börjar med att Yvonne inte vill gå till skolan därför att det är dags för en muntlig redovisning. Hon hatar det, blir svimmig, svettig och kan inte få fram ett ljud. Vi minibokklubbare kan känna igen oss i det. Jag berättar om hur jag hatade det av hela mitt hjärta när jag gick i grundskolan, att det blev lite bättre i gymnasiet och sen på mina första jobb fick jag en kick av att stå framför en publik. Man får bara träna och träna år efter år, den enda lösningen, säger jag (här himlar mina medbokklubbare med ögonen, men det ju sant ju!)

Men boken är inte deppig. Den ger i olika mycket korta kapitel eller delar vardagsnära och realistiska nerslag i livet. Yvonne är duktig på att rita och får gå på extralektioner ihop med sjuorna. Och där går Nicke som hon tycker är såååå gullig. ”Då tänkte jag att det skulle bli en trist kärlekshistoria”, säger en bokklubbare, ”men det är ju så mycket annat”. Kul det där med gruppen ”Sopornas vänner”, tycker en annan.. I gruppen handlar det om sopsortering och andra soprelaterade frågor men det viktiga och roliga är att Yvonne träffar Emma, en tjej som inte bryr sig särskilt mycket om vad andra tycker.

Och så blir det dags för redovisning igen av vad de lärt sig i de olika grupperna. Trots att Emma och Yvonne övat massor går det sådär om man säger. Svimmig, svettig och allt det hon ska säga är borta. Men det är inte mycket att göra åt saken. Så här pratade vi:

Vi är överens om att boken passar för bokklubb i mellanstadiet. ”Mycket man kan prata om.”

Sopornas vänner och annat som räddat mitt liv. Loka Kanarp. Utgiven hos Lilla Piratförlaget 2024.