Det här är ett svar till Ann-Sofies inlägg Lite hästar, lite kärlek och lite sjukhus.
Bästa Ann-Sofie, vad roligt att du gillade mina gamla ungdomsböcker. Liksom för dig så ligger Britta och Silver mig varmt om hjärtat just för att de var så realistiska och ödmjuka. Det var ingen överdrivet fattig flicka som sopade skit i stallgången och endast fick titta på de fina hästarna som de rika hade och när en av de rika plötsligt blev väldigt sjuk fick ta över och sköta en av hästarna och dessutom tävla i den stora hopptävlingen och vann och FICK hästen hon skött. Nej, dom där hästböckerna tröttnade man snabbt på. Britta var en vanlig hästtjej som red på ridskola, var varken busbra eller busdålig och som fick jobba sig till sin drömponny Silver. Jag har läst alla tretton böcker så många gånger att jag en gång ville söka till tävlingen ”Kvitt eller dubbelt” i ämnet men jag var för ung för att få vara med.
Jag har läst någonstans att Lisbeth Pankhe slutade skriva på serien när hennes älskade Silver dog. Han hette egentligen Sävstaholms Sam och jag var så omåttligt stolt över att min favorit welsch på min ridskola var undan Sävstaholms Heda och både Higgins som min welsch hette och Silver hade Tan-y-bwlch Berwyn och Coed Cosh-hingstar långt bak i stamtavlan. Det här skriver Lisbeth Pankhe om i någon av böckerna när Britta har börjat jobba på Dalens ridskola och de sitter och skriver namnskyltar till alla hästarna.
Visst var det sen synd att hon aldrig skrev fler böcker om Sandra på Norrlövsta. Det kunde ju ha blivit minst lika bra och lika många böcker.
Jag tyckte också väldigt mycket om Nan Ingers böcker. De var också realistiska på ett nästan plågsamt sätt. Hästarna och stallet var ramen i hennes böcker men de handlade också ofta om något annat. Som den där tonårsförälskelsen i böckerna om Buttan och Mankan eller Natt med häst. Eller om rivaliteten och hårdheten tonårstjejer emellan i böckerna om Piglet Ek. I boken Var god rid förföljer ett elakt otäckt skavsår Piglet genom hela tävlingsdagen och lite social misär i form av alkoholistföräldrar skönjas i familjen där hon ska sova över.
Appropå sjukhusböcker så är jag glad att du gillade Min vän Angie, den är fantatiskt fin och sorglig. Jag minns faktiskt inte så mycket av den mer än att jag gillade den och att Angie var väldigt sjuk. Jag måste nog läsa om den.
Om du vill får du gärna låna mig några av dina sjukhusromaner som utspelar sig på sjuksköterskeexpeditionen. Jag läste inte alls något sådant som barn men provar gärna nu.
Hoppas du får en skön långhelg med mycket läsning!
Med vänlig hälsning Petra
