Sådana där blixtresor, jo de kan vara bra, men när man är hemma igen är det nästan som om de aldrig har hänt. Men jag var verkligen i Bryssel, i Gent och i Göteborg. Tjopp tjopp.
I Bryssel kunde jag mest tänka på att flygplatsen bara ett par månader tidigare varit utsatt för attentat. Jag hatar att jag fått de tankarna. Närvaron av militärer och vaktpersonal var påfallande. Och jag läser för att ta mig någonannanstans.
Sanning med modifikation, om Kouplan, en flykting som försörjer sig på att ta detektivuppdrag. Med ett skärpt sinne och lågmäld logik kan iakttagelser göras och gåtor lösas. Här är det ett barn som försvinner och att det inte visar sig vara som man kunde tro gör den här berättelsen så hemsk och sorglig. Kouplan var en bra bekantskap att göra och jag kan knappt vänta på att få läsa mer.
I Gent åker vi ut på landsbygden och tittar på slott och äter god glass. Jag kan inte nog understryka att Gent är en sådan bra plats att vara på. Åk dit! På kvällarna läser jag Det nionde brevet och vilken överraskning! Jag hade ärligt talat ingen annan aning om vad den handlade om, bara hört att den är läsvärd.
Det är Lea, den allra rikaste markägaren på Gräsö som dör och till begravningen dyker det upp en mystisk man och bådar olycka. Och visst är det familjehemligheter som rullas upp här i nutid och tillbakablickar till då när resandefolket kom med sitt tivoli. Men det jag tycker mest om är berättelsen om Gräsö och förändringen från en blomstrande landsbygd med kor och mjölkproduktion, till dagens läge när den sista mjölkbonden, Leas son Walter, bestämmer sig för att sälja korna. Det är också Walter som jag tycker så himla mycket om. Sonen som blev kvar på gården, trots att mötet med en romsk flicka på tivolit skulle kunna ha förändrat så mycket. Till sin dotter Julia som kommit hem för sin farmors begravning säger han:
Men jag ska inte klaga. Jag har haft det bättre än många andra. Det har varit hårt arbete förstås och jag har ingen bildning att tala om och inte har jag sett världen, som du. Men jag vet vem jag är och varför jag stiger upp om morgnarna.
Värt att tänka på. Romanens upplösningen blir sådär, helt enkelt för att det är för många trådar som ska klaras ut på kort tid. Men i övrigt är det är sannerligen en fin roman att vara i.
Upplösningen i den här bloggyn är Göteborg, min bästa stad, som omfattas av det absolut blixtsnabbaste blixtbesöket. Tåg, taxi, göromål, taxi och tåg igen. Jag vevar ner fönstret och lyssnar till Hellström-repetition och känner doften av sommarblommor. Så kan det också vara.
Sanning med modifikation. Sara Lövestam. Utgiven 2014 av Piratförlaget.
Det nionde brevet. Catrin Ormestad. Utgiven 2016 av Wahlström & Widstrand.
En av de roligare saker att göra när man kommer till en ny stad är att gå på biblioteket. I Gent finns flera, inte minst universitetets höga boktorn. Jag blev guidad i huvudbiblioteket, ett hus som ligger snygg och prydligt i staden, men som är alldeles för trång för sina böcker. Så nu är ett nytt hus på gång – efter en lång tid av bråk. Hur ska det smälta in? har motståndarna skrikit. Hur bra som helst, säger jag!
Jag fortsätter med Jenny Colgans 
Livet är hektiskt så här års. Men ibland uppstår en lucka där tiden på något sätt går långsamt, när det svårlösta kan lämnas på en flygplats i Sverige och caféläsning i sommarvärme blir möjlig.