Etikett: Berlin

Publicerat

Och sommaren flyter fram i sakta mak

Man kunde tro att sommaren var över ett tag då när temperaturen dalade. Jag bryr mig dock inte om sådant då jag följer tidtabellen från Tivoli i Köpenhamn.

tivoli

 

 

 

 

Nu är det alltså sensommar, kanske den bästa delen om du frågar mig. Julidagarna blir lätt slit- och slängdagar där det alltid kommer en sommarmorgon igen. Men i sensommardagarna finns ett slags memento mori, ett ”minns vintern” och varje dag blir värdefull.

image-1Det var längesedan jag bloggade. Ur högsommarläsningen föser jag fram min Berlin-läsning Book of Clouds om den något vilsna, ja vad heter hon? Nå en ung kvinna som är i Berlin några år för att … vara i Berlin. Hon bor uppåt Prenzlauer Berg och får så småningom ett jobb hos en äldre historiker. ”Renskriv mitt inlästa manus”, ber han och det gör hon tre dagar i veckan. Det jag tycker om med boken, förutom hennes vilsenhet, är det loja berättandet men framförallt hur hon rör sig i staden. Det är roligt att följa hennes fotspår. Jag läser om nätterna och om dagarna får Siv, som kan staden innan och utan, ta mig till alla platser.

Jag föser också fram Nu jävlar! av Heidi Linde, en norsk författare som kom som ett utmärkt tips från Bokhore-Johanna när det som bäst behövdes ett tips på en norsk författare. Den är så välberättad om några människor i en norsk småstad. Vanliga människor och vanliga och därför så sorgliga och gripande bekymmer och omedelbart vill jag att det bara ska ordna sig. Det gör det ju alltid. På sitt sätt.

Men sensommar som sagt i flera veckor till. Solstolsläsning och reseläsning och jag-måste-väl-förfan-hinna-läsa-läsning om vartannat. Helst utomhus. För minns vintern.

Publicerat

Bokbrunch i Berlin

berlin2Bokbrunch i Berlin, det kan ju bara blir roligt!  Vilken bra idé tyckte Marie och jag när vi bestämde oss för att sammanstråla där. Och så många ville hänga med! Tjugo personer samlades för en brunch på Gugelhof för att prata om:

En klassiker: Farväl till Berlin av Christopher Isherwood som bodde i staden under 30-talet.
En ny: Adams arv av Astrid Rosenfeld. Den utspelar sig också under 30-talet men också efter murens fall.

Det här tecknades nogsamt ned:

Adams arv:
En stark berättelse om kärlek, vänskap och familj.
Man måste bara älska dessa starka judiska kvinnor som ser till att småpojkar blir män.
Ömsint, rolig, sorglig med ett djupt tidsperspektiv. Mycket njutbar.
Kände att det snarare var en ungdomsroman i och med hur den skildrar historia.
Tyckte mycket om att läsa en berättelse från Polen, tyckte om människorna.
Adams berättelse är välkomponerad och drabbande.
Första delen onödigt lång men ändå bra och lite rolig, vilket kändes konstigt då ämnet är så allvarligt.

Farväl till Berlin:
En förkrigsstämning som är obehaglig.
Känns väldigt modern.
Jag gillar språket.
Förvånad över Ottos personlighetsförändring från badorten till hemmet. Lite besviken på miljöbeskrivningarna men tyckte om Christophers möte med den judiska affärsfamiljen.

Och  avslutningsvis menade Camilla (och jag tror vi skriver under):

Citatet ”The trams are going up and down the Kleiststrrasse. just as usual” påminner om att stora städer omfattar så många eror och många liv–  från Isherwood till Iggy Pop . I Berlin finns rum för alla.

Fortsättning följer ..

Publicerat

Sorry, mr President

Sakta går jag runt i de vita rummen. Följer familjen Kennedys liv i fotografierna på väggarna. Mamma Rose och pappa Joseph med  småbarnen runt sig. Ynglingar och unga kvinnor. Valen och framgångarna. Motgångarna och döden. Allt finns samlat i de svartvita bilderna i det eleganta Kennedy-museet i Berlin. Många av bilderna är välkända, närmast familjära. De ger en känsla av att jag är så bekant med allt som handlar om familjen Kennedy.

Men jag är inte det. Min bekantskap sträcker sig till de där återkommande bilderna som figurerat i böcker och tidningar,  historier som upprepas. Det andra vet jag nästan ingenting om.

Här hemma läser jag Vi tolererar inga förlorare som är berättelsen om familjen Kennedy i romanform. Romanen är intressant att läsa därför att författaren är så kunnig i ämnet. Den blir trovärdig när hårdfakta blandas med dialoger och tankar som egentligen bara kan gissas till. Jag får veta mycket. Luckorna mellan de bekanta bilderna fylls ut, det är sant, även om jag vet att det finns fiktiva inslag i romanen.

Ändå hade jag hellre läst en dokumentär. Boken är så full av information och ibland blir romanformen bara tvungen.

– Pappa säger att snöstormen kanske innebär att föreställningen måste ställas in, meddelade Jack.
– Så tråkigt, sade Jackie.

Det var trist om galatillställningen kvällen före installationen inte kunde genomföras. Det var Frank Sinatra som dragit ihop sina berömda vänner till en extravagans konsert.

Att göra fiktion av fakta kan bli spännande läsning. Helga Henschen är ett enastående exempel . Vi tolererar inga förlorare  blir mer ett slags informationsspäckat reportage kring Kennedy-klanen och jag hade önskat att författaren hade skippat romanidén, rensat upp och stannat  i det dokumentära.

Vi tål inga förlorare. Britt-Marie Mattsson. Utgiven av Piratförlaget 2011.

_____

The Kennedys – museet i Berlin. I år finns också en särskild utställning om Jackie.

 

Publicerat

Noveller

I Berlin läser vi mest guideböcker och annonser och innehållsförteckningar av de korta slagen. Men så en kväll grabbar vi tag i varsin lagom tjock bok. Den skänkta timmen av Juli Zeh. Lära sig av Cilla Naumann. Vi planerar att byta när vi är klara. Men vi hinner aldrig.

Våra fina böcker är noveller från Novellix, delikat förpackade i bra format och snygg design. Och innehållet? Det är jag som läser Naumann, en författare jag skarpt gillar och har läst allt av. Den här novellen är en mycket obehaglig historia. Skolvärlden en av mina världar, lärarrollen en av mina roller och det kryper i mig när skådeplatsen målas upp som nattsvart och omöjlig. Till klassen kommer en dag Ingrid. Hon är alltid där i tid. Gör vad hon ska. Sticker inte ut. Egentligen. Ändå upprörs läraren så mycket av henne att han bara måste få henne att reagera.

Det gör hon.

Jag som inte riktigt vet hur man läser novellsamlingar utan ramberättelse känner starkt för de här små novellböckerna.* Man läser dem ju som en roman men snabbare.  De är som pixi-böcker för vuxna och jag vill gärna läsa flera. De kommer i en kvartett, fyra gånger om året meddelar Novellix på sin webbsida. Lagom till bokmässan presenterades en omgång tyska noveller, där Zeh ingår.

_______

* Utredning om novell-läsning: Jag läser mycket gärna noveller. Men jag har haft svårt att läsa en novellsamling eftersom jag  spontant läser från pärm till pärm. Är inte den första novellen bra tappar jag lusten på samma sätt som jag oftast lägger undan en roman efter 30 sidor om den inte verkar intressant. Men jag har lärt mig en taktik av Gun Ekroth. När hon tar sig an en novellsamling läser hon aldrig från pärm till pärm utan här och där. ”Novellen är som en dikt” säger hon. Och en diktsamling läser man ju just så. Här och där.