På högstadiet hade jag en fantastiskt lärare som verkligen såg mina kvaliteter bakom allt rastlöst tjatter. Hon gav mig uppgifter som hon visste att jag skulle lära mig mer av än de traditionella, och då och då kom hon med böcker hon trodde att jag skulle gilla. En av dem var en reportagebok av världsreportern Barbro ”Bang” Alving.
Jag minns faktiskt inte vad den hette, men jag minns tydligt hur pirrig och inspirerad jag blev när jag läste den.
När jag nu, sexton år senare, snubblade över Ruffa Alvings bok om sin mamma Barbro, kunde jag inte låta bli att köpa den. Och precis som den jag en gång läste, ger denna mig en ny knuff i baken att ta tag i saker jag bara snackar om.
Ruffa inleder med att ge läsaren en personlig och för mig ny bild av människan Barbro Alving. Hon låter oss ta del av Bangs dagboksanteckningar från då hon ännu inte var Bang, utan Barbro nitton år och nybliven student 1928. Vi får följa henne brevledes under problematiska resor till bland annat Nordpolen, Kina och Ryssland, besöka OS i Berlin och uppleva hur det kändes att vara den enda nordiska personen att rapportera från Hiroshima. Hur hon tänkte, kände och kämpade mot orättvisor och respektlöshet i världen är starkt påtaglig i såväl brev, dagboksanteckningar och i de kommentarer Ruffa Alving har skrivit i anslutning till de personliga material vi får ta del av.
Visste ni till exempel att hon satt i fängelse för sin samhällskamps skull? Jo, så var det, och många är de strider hon tog, väldigt många.
För alla som är en gnutta intresserade av journalistik, äventyr, samhällskamp eller människoöden utöver de vanliga, unna er lite Bang om Bang.