Efter drömboktips plöjde jag Augustiresan i en vilstol idag. Det är ett härligt sätt att läsa koncentrerat och utan andra pauser än för mat. Dessutom tror jag att det för min del gjorde att jag läste klart boken.
Här har vi Jenny och hennes tre barndomsvänner som ska ut på en cykelsemester i slutet av augusti. Det var verkligen längesedan de träffades. Eller rättare sagt: det var verkligen längesedan som Jenny träffade de andra. För de har hållit kontakten med varandra och försökt och försökt att inkludera Jenny i det också. Men hon har bara jobbat jobbat jobbat på sitt nya chefsjobb. När Jenny blivit lämnad av sin man Johan hör hon äntligen – äntligen! – av sig till vännerna vill de göra något trevligt tillsammans för att göra henne glad. Cykelsemester på Österlen. Semesterns samtal och konflikter varvas med året som gått. Året då Jenny fick bli HR-chef på företaget och året då det gick åt helvete att vara det.
Pluspoäng för romanens detaljrikedom, att allt berättas fullt ut och för dramaturgin.
Det jag gillar mest med boken är cykelresan. Det är detaljer och närvaro och helt klart kan författaren sitt Österlen. Chefsgrejen – nja, den delen läste jag med alltmer höjt ögonbryn. Skitchefer som Erik, som sparkar neråt och slickar uppåt etc etc har alla träffat. Och jag vet säkert att det finns Duktiga Personer av alla kön som ständigt säger det fixar jag och somliga av dem gör det för att de är så mesiga och inte kan säga nej. I kombination, som här i romanen, blir det förödande. Jag vill bara säga till Jenny att va fan skärp dig. Måste du vara så oklar i vad du vill så att du inte klarar att säga ifrån eller säga upp sdg? Och dessutom inte prata med någon människa för att du ska klara allt själv? Hennes personalen är samtliga skittaskiga. Alla går bakom ryggen på henne och nja, här tappar jag intresset, det blir för mycket. Men jag längtar till Österlen. Med eller utan cykel.
Augustiresan. Anna Fredriksson. Utgiven på Forum 2013.
– — –
Andra som bloggat om boken är Enligt O och …och dagarna går
