Nu är det vår tur i julkalenderbloggstafetten

London 6 december 2015 – Bell&Crown

– Vill du ha lite mer glögg, Maggan? Eller glögg är det ju inte, varmt vin kanske. Gud vad du fick bråka för att få in det. Engelsmännen kanske tycker det är äckligt. Eller konstigt.
– Britterna behöver varmt vin i sin råkalla kyla, de vet bara inte om det än!
– Det är ett ett mycket fint ställe, roligt att vi kan prata om Sista brevet från min älskade här i London. On location så att säga. Men faktum är att jag läste boken i Paris. Sträckläste. Det var min första Jojo Moyes. En intressant och verkligen välberättad historia.
– Jag är ytterst svag för bitterljuva kärlekshistorier och här levererar Jojo Moyes alltid! Sedan gillar jag hennes manliga hjältar, lite Jane Austen-rekorderliga och detta är enligt mig ett mycket högt betyg!
– Ja! Vi får väl säga att det handlar om Jennifer som är gift (med en träbock, om du frågar mig) men träffar sin love of her life. Genom en serie förvecklingar skiljs de åt men de underbara brev de hann skicka dyker upp många år senare. Och Anthony, han är en riktig underbar människa. Lite bufflig, lite känslig, mycket charmig.
– Jag gillar att upprinnelsen till dramat är nedläggningen av en ”gammaldags” tidningsredaktion där den unga journalisten Ellie hittar kärleksbreven när man städar ur arkivet. Anthony var en gammaldags tidningsmurvel, så naturligtvis återfinns hans gamla kärleksbrev i ett tidningsarkiv. Jag gillar Ellie! Jag slås också av hur annorlunda det var för en ung kvinna i början av 60-talet mot hur det är idag. Men jag gillar skildringen från 60 talet, jag tänker på Elisabeth Draper i tv-serien Mad men, att Jennifer måste sett ut ungefär så, skörstark liksom
– Ellie, jo jag gillar henne också och framförallt hur hon och Jennifer kontrasteras. Det blir som du säger tydligt vilken utveckling som har skett. Att vi sitter så här, i den här miljön, det skulle inte varit aktuellt på 60-talet. Jag är glad att det är 2015. Tycker du att London kommer till sin rätt
– Nja, London finns mer i bakgrunden än som huvudperson. Fast det är en väldigt brittisk roman, jag tycker alltid Jojo Moyes är väldigt brittisk i det hon skriver även när hon skriver om Frankrike under kriget som hon gör i Sophies historiaFast vad som är brittiskt eller Londonskt är kanske mer en känsla som säger mer om mig än om Jojo Moyes böcker.
– Jag har ingen Londonkänsla alls, men det beror helt och hållet på min miljö för själva läsningen. Kanske skulle vi gå och titta på någon adress?
– Vi kanske ska  uppsöka Fleet Street denna ärevördiga tidningsgata? Fast jag har fina bilder i ”my minds eye” vill nog ha kvar dessa precis som de är. Men du, vad jag gillar bra skrivna bladvändarkärleksromaner! Mycket mer än bladvändardeckare!
– Men jag håller med dig! Jag blir lika förvånad varje gång jag upptäcker det. En bladvändarkärleksroman. Underbart ord. Så skål då, för det och för  Jojo Moyes.

– – –

Julkalenderbloggstafetten kommer från Sofies bokblogg. Vi fick pinnen av Bokdivisionen och efter oss kommer vår vän Den läsande Kaninen.

 

Bloggstafett – bästa sommarboken

Sofies bokblogg har arrangerat en tipsrunda i form av en bloggstafett där vår uppgift helt enkelt är att ge boktips inför sommaren. Vilken är den bästa sommarboken?  Jag kan inte bestämma mig. Trots att sommaren började den 1 juni och jag vanligtvis gör en sommarlovsläsningshög, så är det inte så i år. Men jag ska ta hjälp av några av Breakfast Book Clubs medlemmar och backa tillbaka till förra året. Då samlades vi nämligen för att samla ihop en sommarläsningshög. ”Jag ska läsa dem alla!” sa jag entusiastiskt. Riktigt så blev det inte. Men bra tips är det. Blå text är de jag har läst. Och du?

Why be happy when you could be normal. (Varför vara lycklig när du kan vara normal). Jeanette Wintersson.

Norrlands svårmod. Therése Söderlind

En storm kom från paradiset. Johannes Anyuru

Delhis vackraste händer.Mikael Bergstrand.

Jag ska egentligen inte jobba här. Sarah Beischer

Steglitsan. Donna Tartt

Öster om Eden. John Steinbeck

In i labyrinten. Sigge Eklund

Oceanen vid vägens slut. Neil Gaiman

Ordinary Grace. William Kent Krueger

Lidandets konung.Siddhartha Mukherjee

Veterinären. Gertrud Hellbrand

Treachery (eller Heresy, Prophecy, Sacriledge). S.J. Paris

Morgon i Jenin. Susan Abulhawal

En del av mitt hjärta lämnar jag kvar. Diana Janse.

Barnmorskan. Katja Kettu

Än klappar hjärtan. Helena von Zweigbergk

Innan floden tar oss. Helena Thorfinn

Porslinsfasaderna. Sven Olof Karlsson

Hotellet på hörnet av bitter och ljuv. Jamie Ford

När kejsaren var gudomlig. Julie Otsuka

Nymfens tid/Näckrosens barn.Susanne Axmacher

En mörderska bland oss. (Burial Rites). Hannah Kent

Hägring 38. Kjell Westö

Spelets konst. (The Art of Fielding). Chad Harbach

The woman Upstairs. (Kvinnan på övervåningen). Claire Messud

Alla dessa vackra nederlag. (Beautiful Ruins). Jess Walter

Ghostman. Roger Hobbs.

Herr Isakowitz skatt. Danny Wattin

Mördaren i folkhemmet. Ebervall & Samuelsson

Sommaren utan regn. Maggie O’Farrell

Hustrun. A.S.A: Harrison

Skrivandets sinne. Elisabeth Rynell

Övertalning. Jane Austen

Huset Longbourn.Jo Baker.

Det förkrympta kvinnoidealet. Barbro Backberger

Ner med allt? Essäer. Johan Svedjedal

Kvinnorummet. Marilyn French

Sommarboken. Emylia Hall

Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte. Margaretha Strömstedt.

—–

Efter mig i stafetten kommer  Lady Library,

Pappersstäder

Swooosch säger det när jag sugs in i romanen Pappersstäder. Quentin, Q, var bästis med Margo när de var små, men även om hon fortsatte att bo granne med honom slutade de hänga. Tills nu. Tills inatt. När Margo står utanför hans fönster och ber honom vara chaufför för en rad äventyr och uppdrag som måste utföras. Till exempel att avslöja Margos pojkväns otrohet. Det går undan, det är bladvändning, det är sträckläsning.

Trots denna aktiva natt med sitt swooosch, försöker jag ändå sätta ner foten. Pappersstad, vad tusan är det? Inledningsvis Margos uppfattning om Orlando.

För att allt är falskt och bräckligt.

Men nu är natten är över. Och Margo är borta. Hennes föräldrar: ”Hon gör så där. Vi tänker inte stressa runt och leta efter henne när hon är så besvärligt”. Polisen: ”Hon är 18 år, och vår erfarenhet är att hon snart dyker upp igen”. Ok. I en bisats får Q veta att när Margo försvinner ger hon ledtrådar för att bli hittad. Hon vill bli hittad! Och ! ska hitta henne. Knäcka de där diffusa ledtrådar. Som att försöka förstå vad understrykningarna i Walt Whitmans dikt kan innebära.

Och jag. AHA!  I dikten Leaves of Grass står det hela tiden Vill du träffa mig igen, titta då under dina skosulor och jag tänker: men Q, kolla under skorna, kolla under skorna! Det gör han inte, och det var väl bra eftersom det inte spelar någon roll (alternativt så fattar jag inte budskapet). Jakten (eller det något i  tiden utdragna letandet) efter Margo, är också spännande som gåtor kan vara. Vem är Margo och vad betyder alla de där spåren efter henne?  Pappersstäder blir nu något helt annat.

Jag gillar Q mycket. En sån där vanlig kille. Hans föräldrar är engagerade och intresserade. Psykologer är de, väldigt rolig detalj förresten. Till sist kommer stunden då Q begriper var Margo kan vara. Det är den sista och lysande förklaringen till vad pappersstäder kan vara. Under några (många!) extremt sega boksidor beskrivs det sista letandet. Jag spoilar inte upplösningen här. Läser runt på bloggarna och ser attt nästan alla gillar slutet. Men inte jag. Säger bara att: eeeh, jaha? Sammanfattningsvis: Stora delar bra bok. Men letar man en lika berörande som The fault in our stars, som ju fick bokbloggarnas litteraturpris,  då ska man nog läsa något annat.

Pappersstäder. John Green. Utgiven 2008. På svenska av Bonnier Carlsen 2014.

– – – –

Bloggyn är en del av bloggstafetten hos Bonnier Carlsen. Nästa blogg i raden är kattugglan.

9-12

ljus14Åldersnonchalant läsning, skriver läsambassadör Johanna Lindbäck, från någon av sina utposter. Åldersnonchalant läsning som betyder att skitsamma vad förlaget har kategoriserat in en bok i för åldersfålla – man läser ändå. Det är längesen jag sa att jag inte läste ungdomsböcker. .(Just nu läser jag den till Augustpriset nominerade Lex bok. )

Läser böcker som förlagen fållar in i 12 – 15 eller 15+,  gör jag stundtals och ofta med god behållning. Men 9 – 12-kategorin har visat sig vara en intressant kategori också. Här är huvudpersonerna på väg in i tonårsbubblan, men har ännu inte blivit tonåringar. Vägen in dit gick via en bokhora-podd där (om jag inte minns fel) Clarisa Rolandi-Ronge  från Flaskposten rekommenderade En nyckel, en gåta och fyra brev av Rebecca Stead. Nu i fin pocketutgåva (Jag själv lånade den på Kulturhusets barnbibblo och gick till allas fasa in där med S-K-O-R, jamen förlåt!) En spännande bok med olika tidsplan och 70-talets New York. Huvudpersonen Miranda är i 12-årsåldern om jag inte minns fel och med ett ben in i tonåren, men inte tonåring.

En annan spännande bok är Tredje tecknet av Ingelin Angerborn där Olivia märker att någon osynligt är inne i hennes rum. Vem är det? Magisk realism och spänning.

Utan mystik men full av vardagens dramatik är Lite ihop av Johanna Lindbäck. Majken plötsligt känner att hon och bästisen inte längre klickar som förr? När kompisen börjar intressera sig för killar försöker sig Majken på samma sak, genom att köra projektet lite ihop tillsammans med den nyinflyttade Ivan. Med driv och träffsäkra dialoger, på Lindbäckst vis, och jag sträckläser boken.

Så dagens (vidarebefordrade) tips alltså: Läs åldersnonchalant!

_ _ _ _

Det här är mitt inlägg i julkalenderbloggstafett arrangerad av Sofies bokblogg. Nästa blogg att skriva är Book Twin