London 6 december 2015 – Bell&Crown
– Vill du ha lite mer glögg, Maggan? Eller glögg är det ju inte, varmt vin kanske. Gud vad du fick bråka för att få in det. Engelsmännen kanske tycker det är äckligt. Eller konstigt.
– Britterna behöver varmt vin i sin råkalla kyla, de vet bara inte om det än!
– Det är ett ett mycket fint ställe, roligt att vi kan prata om Sista brevet från min älskade här i London. On location så att säga. Men faktum är att jag läste boken i Paris. Sträckläste. Det var min första Jojo Moyes. En intressant och verkligen välberättad historia.
– Jag är ytterst svag för bitterljuva kärlekshistorier och här levererar Jojo Moyes alltid! Sedan gillar jag hennes manliga hjältar, lite Jane Austen-rekorderliga och detta är enligt mig ett mycket högt betyg!
– Ja! Vi får väl säga att det handlar om Jennifer som är gift (med en träbock, om du frågar mig) men träffar sin love of her life. Genom en serie förvecklingar skiljs de åt men de underbara brev de hann skicka dyker upp många år senare. Och Anthony, han är en riktig underbar människa. Lite bufflig, lite känslig, mycket charmig.
– Jag gillar att upprinnelsen till dramat är nedläggningen av en ”gammaldags” tidningsredaktion där den unga journalisten Ellie hittar kärleksbreven när man städar ur arkivet. Anthony var en gammaldags tidningsmurvel, så naturligtvis återfinns hans gamla kärleksbrev i ett tidningsarkiv. Jag gillar Ellie! Jag slås också av hur annorlunda det var för en ung kvinna i början av 60-talet mot hur det är idag. Men jag gillar skildringen från 60 talet, jag tänker på Elisabeth Draper i tv-serien Mad men, att Jennifer måste sett ut ungefär så, skörstark liksom
– Ellie, jo jag gillar henne också och framförallt hur hon och Jennifer kontrasteras. Det blir som du säger tydligt vilken utveckling som har skett. Att vi sitter så här, i den här miljön, det skulle inte varit aktuellt på 60-talet. Jag är glad att det är 2015. Tycker du att London kommer till sin rätt
– Nja, London finns mer i bakgrunden än som huvudperson. Fast det är en väldigt brittisk roman, jag tycker alltid Jojo Moyes är väldigt brittisk i det hon skriver även när hon skriver om Frankrike under kriget som hon gör i Sophies historiaFast vad som är brittiskt eller Londonskt är kanske mer en känsla som säger mer om mig än om Jojo Moyes böcker.
– Jag har ingen Londonkänsla alls, men det beror helt och hållet på min miljö för själva läsningen. Kanske skulle vi gå och titta på någon adress?
– Vi kanske ska uppsöka Fleet Street denna ärevördiga tidningsgata? Fast jag har fina bilder i ”my minds eye” vill nog ha kvar dessa precis som de är. Men du, vad jag gillar bra skrivna bladvändarkärleksromaner! Mycket mer än bladvändardeckare!
– Men jag håller med dig! Jag blir lika förvånad varje gång jag upptäcker det. En bladvändarkärleksroman. Underbart ord. Så skål då, för det och för Jojo Moyes.
– – –
Julkalenderbloggstafetten kommer från Sofies bokblogg. Vi fick pinnen av Bokdivisionen och efter oss kommer vår vän Den läsande Kaninen.
Åldersnonchalant läsning, skriver läsambassadör Johanna Lindbäck, från någon av sina utposter. Åldersnonchalant läsning som betyder att skitsamma vad förlaget har kategoriserat in en bok i för åldersfålla – man läser ändå. Det är längesen jag sa att jag inte läste ungdomsböcker. .(Just nu läser jag den till Augustpriset nominerade