Etikett: Bokcillen

Publicerat

Infinite Country av Patricia Engel

Cecilia Agemark alias @bokcillen gör oss äran med att vikariera som recensent.

De senaste åren har det kommit flera skildringar av migrantöden i USA. Antagligen mest uppmärksammad och omdiskuterad är den otroligt spännande American Dirt (Amerikansk jord) av Jeanine Cummins. I USA har boken fått väldigt mycket kritik för att den inte skrivits av en författare med latinamerikansk bakgrund. Romanen Infinite Country är jämförelsevis en mer lågmäld, men trots det spännande, berättelse om latinamerikanska migranter. Den här gången kommer de från Colombia och tar sig in via ett giltigt visum. Författaren är själv dotter till colombianska migranter och har dubbelt medborgarskap.

Romanen öppnar med att 15-åriga Talia rymmer från en ungdomsvårdsskola i bergen som drivs av nunnor. Hon måste ta sig till huvudstaden där en flygbiljett väntar så att hon kan återvända till födelselandet USA där hennes mamma och syskon befinner sig. Genom boken får vi följa hennes farliga äventyr mot Bogotá. Samtidigt som vi färdas med Talia, får vi genom föräldrarnas berättelser veta mer om familjen och den situation de nu befinner sig i där tre familjemedlemmar är fast i USA och två i Colombia. Vi möter ett våldsamt Colombia kring millennieskiftet där droger och våld har samhället i fast ett grepp och där korrumperade poliser inte gör något åt situationen. Tillsammans med sin nyfödda dotter lämnar Elena och Mauro dessa omständigheter för att bege sig till USA och en bättre framtid. Men det blir sällan som man tänkt sig…

Patricia Engel skildrar migrantupplevelsen på ett mycket trovärdigt sätt, både på sociologisk makro- och mikronivå; hela berättelsen känns som om den kunnat vara sann. Här har vi föräldrar som ger sig av från hemlandet för att kunna ge sina barn ett bättre liv, denna allmänmänskliga önskan. Men vi får samtidigt veta att det är vanligt att man skickar barnen till släktingar i hemländerna efter att de fötts i USA då de fått automatiskt medborgarskap, eller att en förälder åker till ett annat land för att arbeta och sedan aldrig mer syns till.  

På ett väldigt åskådligt sätt får vi sätta oss in i vad det innebär att leva som papperslös i USA; att inte ha några rättigheter och vara helt utelämnad. Gör man något fel kan man deporteras direkt även om man har jobb och barnen är födda i landet och de har bott där i hela sina liv och således kan stanna. Man kan inte lita på någon och därav infinner sig paranoian lätt.

På ett mer personligt plan följer vi var och en av familjemedlemmarna och ser deras känslor för både USA och Colombia. Hos flera av dem är det motsägelsefulla känslor. Framför allt Elena lider av skuldkänslor och har riktiga kval för att hennes åldrande och allt dementare mamma befinner sig i Colombia. Hon kan omöjligt återvända för att ta hand om henne. Hon har hamnat i ett moment 22. Elena tycker att hon själv dragit på sig en separationsdom.

Det här ett elegant verk, med ett vackert och poetiskt språk där Patricia Engel dessutom väver in myter från muiscafolket. Att allt detta får plats på mindre än 200 sidor utan att det känns krystat är imponerande! Romanen har gjort starkt intryck och jag kommer att bära med mig dess öden länge. Vi får väl se om något svenskt förlag får upp ögonen för den. Jag hoppas verkligen det för detta är en roman som borde få stor läsekrets! Den hamnar helt klart bland årets bästa läsupplevelser för min del!

Hos förlaget Simon & Schuster finns mer information.

Publicerat

En försvinnande värld av Julia Phillips

Som så ofta var @bokcillen först på bollen och läste redan förra sommaren denna fantastiska roman som nu kommit på svenska. ”Försvinnande värld” utspelas på Kamtjatkahalvön i östra Ryssland ett landområde som nog de flesta knappast har en aning om existerar.

I somras då jag läste Ett jävla solsken av Fatima Bremmer förundrades jag av Ester Blenda Nordströms långväga resor, inte minst den till Kamtjatkahalvön. När Disappearing Earth, som också utspelar sig där, dök upp på olika boklistor blev jag sugen på den eftersom jag inte kan minnas att jag någonsin läst något skönlitterärt som utspelar sig på den ryska halvön; en del av världen långt, långt bort som jag vet mycket lite om.

Och det visade sig bli fascinerande läsning av flera skäl. Dels på grund av den för mig exotiska geografiska platsen men också för att man som läsare får ta del av de olika ursprungsbefolkningarnas kulturer och hur den sovjetiska/ryska politiken har påverkat dessa. Mycket påminner om det som hänt i andra delar av världen, bland annat har barn skickats till internatskolor för att lära sig av med sitt språk och sin kultur.

I det inledande kapitlet blir två unga flickor bortrövade av en man när de är ute och leker i staden Petropavlovsk-Kamtjatskij. Varje kapitel i boken utspelar sig sedan en månad under det följande året. Upplägget liknar snarare en novellsamling där novellerna är kopplade till varandra både genom persongalleriet och att händelsen med flickorna ligger och skaver i bakgrunden. Detta är kvinnornas berättelser, kvinnor från olika samhällsklasser och med olika etnisk bakgrund. Vi får lära känna deras farhågor, sårbarheter och relationer. Männen finns där men är inte i fokus, dessutom har många av dem försvunnit på olika sätt eller befinner sig långt borta.

Detta är en komplex roman och jag är förvånad och imponerad över att det är en debutant som skrivit den. Phillips skildrar skickligt det mänskliga psyket och interaktioner människor och grupper emellan. Där finns en misstänksamhet mellan ryssarna och ursprungsbefolkningen men också mot det moderna samhället och en vurm för forna tiders sovjetpolitik. I kontrast till detta vill vissa så långt därifrån som möjligt, gärna till Europa.

Jag gillar böcker som öppnar vyer och jag fick googla en hel del under läsningens gång, framför allt på folken från Kamtjatka: korjaker och evener/lamuter. Den unga amerikanska författaren har tillbringat flera år på plats vilket gör att allt känns så väldigt trovärdigt. Romanen är både lärorikt och spännande. Eftersom händelserna utspelar sig på en halvö som är svår att ta sig till och från genomsyras romanen av en viss klaustrofobisk känsla. Det ryska samhället med ojämn maktfördelning, främlingsfientlighet och stora ekonomiska skillnader tecknas också skickligt.

Att det är en deckare/thriller som biblioteket kategoriserade den håller jag dock inte med om. Det är ett mångfacetterat litterärt verk som bara har bortförandet av flickorna som en sammanhållande tråd; det är faktiskt ingen i den ganska likgiltiga och korrumperade poliskåren som försöker lösa brottet…

Utgiven på Norstedts 2021. Översättning av Amanda Svensson.

Publicerat

The First Woman (utgiven i Nordamerika som A Girl Is a Body of Water) av Jennifer Nansubuga Makumbi

Cecilia Agemark alias @bokcillen vikarierar och recenserar en bok från Uganda. Varsågoda!


The First Woman utspelar sig i Uganda och börjar 1975 under Idi Amins skräckvälde. 12-åriga Kirabo bor med sina farföräldrar ute på landet. Jämfört med många andra har de det gott ställt. Det här är en uppväxtskildring och en roman om vad det innebar att vara flicka och kvinna i Uganda på den tiden samtidigt som det är en skapelseberättelse av den moderna kvinnan.

Kirabo vet som barn inte vem som är hennes mamma eller var hon finns, vilket påverkar henne mycket. För att ta reda på mer om mamman bestämmer hon sig för att ta hjälp av den blinda häxan Nsuuta som bor längre ned på gatan. Detta är inledningen på en mycket komplex roman med starkt feministiskt budskap. Vi får i boken följa flickan genom tonåren, hennes utbildning på privatskolan St. Theresa’s och hennes första, ganska komplicerade, kärleksaffär med Sio, en pojke uppvuxen i England.

Kirabos farfar är väldigt mån om att ge flickor möjlighet till utbildning och tiden är en skärningspunkt mellan en möjlig självständighet för kvinnor och den traditionella rollen som hustru och mor. Samtidigt som Kirabo har moderna och framsynta farföräldrar lever de i ett starkt klansamhälle där överhuvuden ändå bestämmer flickors öde. Då romanen till viss del utspelar sig på 30-talet får vi som läsare även en inblick i kolonialmaktens inflytande, även om påverkan inte var lika stark på landsbygden som i städerna. Det är alltså flera omvälvningar som tas upp.

Det är en ambitiös roman Makumbi skrivit, kanske lite för ambitiös, i alla fall för min smak. Romanen är fullproppad av teman och det är svårt att intressera sig för och hålla reda på allt. Könsroller, stad och land, klass och hierarkier, kolonialism, gamla traditioner gentemot nya och ordens makt är sådant som behandlas. Vissa delar är långsamma, andra riktigt spännande. Mytologi och skapelseberättelser vävs ihop med moderna teman. För mig var de intressantaste delarna just att få en inblick i hur samhället och bylivet fungerade och se hur de gamla traditionerna påverkades av att kristendomen gjorde sitt inträde.

Kanske hade jag för höga förväntningar när jag började läsa boken eftersom den fått en del uppmärksamhet i engelskspråkig press och dessutom många höga betyg på Goodreads. Jag tror verkligen att Makumbi vill öppna ögon men för mig blev budskapet övertydligt; detta är en veritabel stridsskrift för flickors utbildning och för kvinnors rättigheter som i mina ögon vunnit på att vara lite subtilare.

Just från Uganda har jag inte läst särskilt många böcker och vet ganska lite om landet så det var spännande att vidga mina vyer. Tyvärr rankas inte romanen bland mina bästa läsupplevelser från den afrikanska kontinenten under de senaste åren. Men jag ska absolut försöka hitta lite fler böcker att läsa från Uganda.

Mer om boken finns att läsa hos förlaget.

Publicerat

The Pull of Stars av Emma Donoghue

Cecilia Agemark alias @bokcillen vikarierar och recenserar en bok som jag absolut ska läsa och som jag till min förtjusning upptäckte fanns som ljudbok på Storytel!

Så här i pandemins år 2020 kan det tyckas märkligt att läsa en bok om en annan pandemi, men eftersom Emma Donoghue fått mycket positiv respons för sin roman The Pull of Stars, som handlar om pandemin 1918, bestämde jag mig ändå för att läsa. Och det ångrar jag verkligen inte! Boken är skriven före coronaviruset ska tilläggas.

Skådeplatsen är Dublin 1918; första världskriget rasar, suffragetterna kämpar för kvinnlig rösträtt och Irland för att bli självständigt. Spanska sjukan slår då hårt mot en redan försvagad befolkning. Fattigdomen är utspridd och det är fuktigt och trångbott i bostäderna. Många av männen har dessutom återvänt från kriget med svåra fysiska och psykiska skador. Döden lurat överallt.

Huvudpersonen Julia Power arbetar på en influensaavdelning för höggravida kvinnor. Till sin hjälp har hon dels Bridie Sweeney, en ung fattig kvinna som blivit uppfostrad av nunnor, dels en av de första kvinnliga läkarna i Irland, Kathleen Lynn (som funnits på riktigt). De tar tillsammans hand om kvinnor från olika samhällsskikt. Det hade visat sig att gravida kvinnor och nyfödda i högre utsträckning än befolkningen i stort dog av spanska sjukan. Även före influensan var spädbarnsdödligheten väldigt hög i Irland. Donoghue lyckas väldigt väl bygga upp atmosfären på sjukhuset.

Jag tycker det är fascinerande att läsa om 1918-års pandemi. Enligt Donoghues efterord tros mellan tre och sex procent av världens befolkning ha dött i spanska sjukan. Den gången var det framförallt unga som råkade riktigt illa ut till skillnad från i årets pandemi. Självfallet var det en annan tid med torftigare behandlingsmetoder men samtidigt påminner en del av dåtida myndigheters agerande om dagens. Lika fascinerande är att läsa om mödravården på den tiden. Även där var många behandlingsmetoder annorlunda samtidigt som Julia Powers och Kathleen Lynns tankar och metoder känns riktigt moderna.

Vi har här en väldigt avgränsad roman, både till plats och människor och det är imponerande hur mycket berättelse det blir, och hur spännande det är. Hela romanen utspelar sig i ett rum under tre dagar med bara några få personer. Jag hade aldrig trott att en flera sidor lång skildring av hur det kommer gå med en efterbörd skulle fånga mitt intresse som det gjorde. Jag satt som på nålar!

Detta är en roman med flera bottnar; det är en roman om klass och hierarkier men också om vänskap och vad man kan lära av varandra över klassgränserna. Och här finns en del kritik både mot vad den katolska kyrkan och engelsmännen gjort mot fattiga irländare genom århundraden.

Att se paralleller med årets pandemi är lätt; liksom den gången har ju hela världen på något sätt stannat av i år. Godtyckligheten i vem som dör och vem som överlever finns ju också idag… Boken känns väldigt aktuell och relevant och det är otroligt att den var färdigskriven före coronautbrottet.

Det här är ju inte första gången Emma Donoghue fångat mitt intresse. Jag tyckte hennes Room var väldigt fängslande (ursäkta ordvitsen), även det en begränsad roman till plats och personer. Donoghue är alltså en oerhört skicklig historieberättare som i det lilla lyckas beskriva det stora. Särskilt många toppnoteringar har det inte blivit bland mina lästa böcker 2020, men The Pull of Stars hamnar bland de allra bästa. Detta trots att jag inte brukar vara så förtjust i historiska romaner. Jag rekommenderar den verkligen om man vill läsa något riktigt fascinerande, lärorikt och spännande nu under julledigheten.

Läs mer om boken hos förlaget: The Pull of the Stars by Emma Donoghue – Pan Macmillan