Etikett: Bokcillen

Publicerat

The Gifted School av Bruce Holsinger

Fyra mammor träffas på babysim och familjerna blir vänner och umgås intensivt under ett decennium. De bor i Crystal, en ganska fashionabel del av en fiktiv stad i Colorado. Vid flera tillfällen i boken påpekas det att det är en av de mest progressiva och liberala delarna av USA. Drygt tio år efter att de lärt känna varandra ska staden öppna en skola för begåvade barn. Av de ca hundratusen barnen i skoldistriktet (alltså ett betydligt större upptagningsområde än bara Crystal) ska 1000 ges plats. Självklart är dessa platser oerhört eftertraktade och samtliga familjer anmäler intresse för att deras barn ska göra testet som är första delen av antagningsprocessen. För vem vill inte ha ett begåvat barn? Därmed höjs den redan existerande tävlingsinstinkten avsevärt, framför allt bland mammorna …

Skolsystemet i Sverige ser självklart annorlunda ut och i ytterst få fall finns antagningstester i mellanstadiet, men Holsinger visar ändå på något väldigt universellt och igenkännligt. Det här är den ultimata skildringen av curling- och tigerföräldrar – sådana finns ju överallt i olika skepnader. Och visst vill föräldrar ge sina barn de bästa förutsättningarna oavsett var de bor? Men vad gör den här typen av tävlande med ens psyke? Och hur långt är man villig att gå som förälder (och barn) för att uppnå det man tävlar om? Romanen är oerhört intressant både psykologiskt och sociologiskt. Den känns också väldigt aktuell för en svensk publik med tanke på de skriverier som varit de senaste veckorna i pressen om intagningsprov till mellanstadieskola och uppstart av förskola för särbegåvade barn.

Huvudpersonerna lär vi känna både genom de kapitel betitlade med respektive förnamn, men även genom de andras ögon. De olika perspektiven och den moderna berättartekniken funkar väldigt bra. De tillhör en priviligierad grupp men kommer ändå från olika förhållanden från början och har därför också olika bevekelsegrunder och motiv för sitt handlande. Och det finns faktiskt krafter som försöker bromsa utvecklingen. Men när saker och ting väl satts i rullning är det svårt att få stopp på dem…

Det är många tankar som far runt i huvudet när jag läser den här boken: Vad innebär begåvning? Och vad betyder att vara annorlunda på det här sättet för barnens tillvaro? Tänk om det i testerna framkommer att bästa kompisen är begåvad men inte man själv? Hur mår man då?

Oj,oj,oj, detta är rysligt smaskig läsning! Från först sidan var jag fast! Holsinger bygger upp spänningen på ett fenomenalt sätt; underhållningslitteratur på hög nivå! Det blir som en samhällskritisk psykologisk thriller som känns väldigt fräsch tematiskt sett. Dessutom ligger den helt rätt i tiden, även om författaren tydligen arbetat på den i femton år. Inte nog med att boken är välskriven, den är också ögonöppnande och tankeväckande med perspektiv som jag inte hade funderat på. Till exempel hur en sådan skola faktiskt kan vara en social utjämnare i ett segregerat samhälle.

Det här var onekligen en riktigt bra start på höstläsningen. Kan det kanske vara så att jag redan läst säsongens mest underhållande och fängslande bok? Och kommer något svenskt förlag att få upp ögonen för den?

Läs mer om boken hos förlaget:

Publicerat

Bokcillen har besökt Helsinki Lit 2019!

Text av: Cecilia Brodelius Agemark

Förra helgen gick Helsinki Lit av stapeln för femte gången. Min vän Eva-Lotta och jag var på plats. Helsingfors visade sig från sin allra bästa sida med riktigt fint sommarväder och uppsluppen stämning. Parkerna och uteserveringarna fylldes av folk och på lördagen fanns food trucks parkerade längs hela Esplanaden. En riktig folkfest även utanför litteraturfestivalen! Med ett lite annorlunda upplägg och mindre format kändes evenemanget ganska intimt. Fredag kväll och lördag eftermiddag vallfärdade litteraturintresserade till Savoyteatern, majoriteten var självklart kvinnor.

De flesta av författarna kom från Norden men den anglosaxiska världen var också representerad. Tyvärr hade Sally Rooney ställt in sin medverkan, vilket jag tyckte var väldigt tråkigt efter att ha läst Normal People tidigare i år. Engelska var genomgående samtalsspråket men med några undantag för svenska och finska. De senare fick jag skippa eftersom min finska är obefintlig.

På fredagskvällen välkomnades vi av konferenciern Jani Toivola, skådespelare och riksdagsledamot och festivaldirektör Philip Teir. Enligt min granne i publiken hade de festivalsansvariga varit väldigt noga när de valt samtalspartner till författarna. För mig var det inte några bekanta namn, förutom Teir. Som tur var gav det tryckta programmet i alla fall lite vägledning för att förstå kopplingarna.

Först ut var Pascal Engman i samtal med Li Andersson, även hon riksdagsledamot. Ett samtal som kom att handla bland annat om hotbilden mot kvinnliga journalister och andra i offentligenheten, något Andersson själv varit utsatt för. Därefter blev fredagens program en ganska uppsluppen historia med bland annat Kim Thúy, Nina Lykke och André Aciman. De två första väldigt sprudlande och roliga; Thúy intog scenen som en ståuppkomiker i en författares kropp. Publiken fick sig riktigt många skratt. Lykke bjöd på sig själv och ett antal dräpande betraktelser över den medelklass hon själv tillhör medan Aciman var mycket charmerande och flirtade med publiken. Det samtalet berörde både boken och filmen Call Me by Your Name. En publikfriande toppkväll! Jag tror alla gick därifrån med ett leende på läpparna. Kvällen avslutades sedan med en konsert med Astrid Swan, men vi valde att gå och äta en god middag istället.

Lördagens samtal kändes något allvarligare. Det började med Joakim Zander som pratade med journalisten Sato Vasantola. De uppehöll sig framför allt kring immigration. Därefter pratade Malin Lindroth om Nuckan, både boken och konceptet. Följde gjorde sedan publikmagneten Rachel Cusk med ett tämligen teoretiskt samtal tillsammans med Philip Teir om Brexit, narrativ och vad som egentligen är verklighet. Men absolut bäst på lördagen, enligt mig, var den något pillemarisk Sjón, som jag nu verkligen vill läsa. Hans Codex 1962 låter spännande, men den finns inte översatt till svenska än. Får kanske börja med någon av hans andra böcker så länge.

Genomgående var det ganska politiska samtal, kanske mer än vad vi brukar ha i Sverige med många intressanta och tankeväckande betraktelser. Jag tänker också att de i Finland höjer kulturens status genom att ha medverkande politiker.

Sammanfattningsvis var höjdpunkterna för mig Thúy, Lykke, Aciman och Sjón som alla verkligen bjöd på sig. Det korta och intima formatet på festivalen med lagom långa samtal tilltalade mig. Ett extra plus var att tiderna hölls perfekt. Nöjd lämnade jag Helsingfors med både laddat D-vitaminförråd och inspiration till sommarläsning. Jag kan absolut tänka mig att åka till Helsingfors fler gånger, både till Helsinki Lit och som turist.

För mer information om Helsinki Lit och titta på inspelningar av samtalen gå till https://helsinki-lit.fi/sv/framsida

Publicerat

The Library Book av Susan Orlean

Idag vikarierar @bokcillen som precis som vi älskar bibliotek. Varsågod Cecilia Agemark!

Som inbiten biblioteksbesökare kunde jag inte motstå den här boken när den dök upp på diverse listor. En hel bok om bibliotek, kan det bli bättre?! Det är med stor igenkänning jag tar in de första sidorna där författaren berättar om sin barndoms besök på det lokala biblioteket med sin mamma. Denna förtrollande värld som hon sedan återupptäcker tillsammans med sin son. Utan denna erfarenhet hade aldrig The Library Book blivit skriven. Boken är en blandning av kärleksförklaring till bibliotek, samhällsskildring, historie- och geografilektion, true crime och spänning.

Huvudfokus ligger på den stora brand som härjade i Los Angeles stadsbibliotek den 29 april 1986 och som förstörde 400 000 böcker och skadade ytterligare 700 000. Vem är ansvarig för branden och hur ska man lyckas rädda alla de skadade böckerna? Journalisten Orlean har verkligen gjort ett gediget researcharbete med många intervjuer både av de som var med när det hände och de som arbetar där idag. Det blir aldrig tråkigt. Emellanåt är det faktiskt till och med småroligt och jag märker hur jag drar på smilbanden åt författarens formuleringar. Ni kanske undrar varför detta inte är en särskilt känd händelse? Det beror med största sannolikhet på att Tjernobylolyckan hände tre dagar tidigare och uppdagades den 28 april. Det blev inga stora rubriker i västmedierna om branden i Los Angeles; i Pravda däremot fick den stort utrymme…

Och det var inte bara böcker som brann upp: folkbokföring sedan 1700-talet, foton, filmer, mikrofilm och mycket annat försvann i lågorna. Det är en hel del jag inte tänkt på tidigare när det gäller bibliotekets viktiga roll i samhället. En annan sak jag lärde mig är att vatten är ännu sämre för böcker än eld. Hur får man då slut på bränder i bibliotek? Böcker som är vattenskadade måste frysas mer eller minde omedelbart för att inte bli mögelangripna och hur och var fryser man 700 000 böcker? Spännande och lärorikt på en gång.

Det är också intressant att läsa om hur bibliotek i att annat land fungerar. Mycket påminner naturligtvis om vartannat men sedan finns det saker i samhället som skiljer sig åt. Särskilt den ambulerande biblioburron i Colombia gjorde intryck på mig. Helt underbar! Att bibliotek välkomnar alla är ju något som gäller globalt. Just i Los Angeles är det många hemlösa som uppehåller sig på biblioteken för att använda datorer och internet. Och bibliotekarierna blir vuxna förebilder för ungdomar som har svåra hemförhållanden. Jag tänker att boken faktiskt skulle vara intressant läsning för både kulturpolitiker och bibliotekarier i Sverige. Det finns faktiskt en del aktiviteter som vi i Sverige skulle kunna få inspiration av.

30 år efter branden har man fortfarande inget svar på hur den började, och så kommer det antagligen förbli. Jag känner en oerhörd vördnad inför bibliotek och bibliotekarier (vilka kämpar!) när jag lägger ifrån mig denna hyllning till inrättningen. Det var oerhört lärorik och ögonöppnande läsning, för att inte tala om spännande och läsvärd. På många sätt också aktuell i det samhällsklimat som idag råder i omvärlden. Jag tänkte därför avsluta med ett citat av Heinrich Heine som går att finna i boken: ”Där man bränner böcker bränner man till slut även människor.” Heinrich Heine

Mer om The Library Book finns på förlagets hemsida följ länk.

Publicerat

Bombträdgården av Mia Franck

Vikarie i dag är Cecilia Brodelius Agemark eller Bokcillen som hennes konto på Instagram heter.

Ett av seminarierna jag besökte under Bokmässan var Att fånga historisk tid där Ida Jessen, Marie Hermansson och Mia Franck under ledning av Kerstin Wixe diskuterade sina senaste böcker. Det var ett mycket intressant samtal och boken som Franck berättade om lockade till läsning, inte minst för att jag har en viss fäbless för finlandssvensk litteratur. Bombträdgården baseras på det Mia Francks egen mamma var med om under andra världskriget när hon som treåring skickades till Sverige.

Boken handlar om Lissu, eller Liselott som hon egentligen heter, som ensam skickas till Sverige när hon är åtta år. Vi får följa hennes resa över havet och med tåg till en liten ort utanför Kalmar där hon sedan under nästan fem år bor i en prästfamilj. Det är en helt ny värld som öppnar sig, inte bara all den mat som finns tillgänglig i Sverige men också ett liv på landet i en strängt religiös samvaro. På många sätt är det faktiskt en mer ålderdomlig tillvaro än den hon varit van vid i Helsingfors.

Franck har tidigare skrivit fantasy och det märks. I den här boken skulle jag snarare säga att det finns inslag av magisk realism. Det exceptionella med Lissu är att hon kan se människors sanna ansikten. Under krigstid är det många väldigt obehagliga och skrämmande bilder som framträder runt omkring henne både hos människor som annars verkar snälla och sådana som inte är det. Alla bär på rädsla och masker.

Från sidan ett var jag hel fast; historien grep tag om mig redan då Lissus mamma lämnar henne vid tåget på stationen i Åbo. Genom hela boken har jag ett molande i magen av den förfärliga situationen att ensam behöva bege sig till ett annat land när man är så liten. Franck berättade under seminariet att hon bestämt att Lissu ändå skulle vara åtta år eftersom ett så litet barn som hennes mamma var då hon skickades hade varit för förfärligt att skildra.

Ångesten som både Lissu och hennes mamma bär på skildrar Mia Franck väldigt starkt och överförs till läsaren. Jag sitter på helspänn hela tiden. Människoporträtten är oerhört skickligt målade. Det är komplexa människor med både positiva och negativa sidor och vi får inte veta allt från början.

Den alienering som sker mellan Lissu och hennes mamma över åren är också fint berättad. Fem år ifrån varandra i den åldern sätter djupa spår och Lissu formulerar det så här själv ”Hem? Magen knyter sig när jag tänker på vad hem betyder”.  Man kan bara föreställa sig de barn som hade finska som modersmål och inte kunde tala med sin familj när de kom tillbaka till Finland. Lissu kan i alla fall göra sig förstådd både i Sverige och när hon återvänder till Helsingfors.

Nu tror jag att jag ska läsa lite mer om de finska krigsbarnen för det här var oerhört gripande. Det är slående hur Finlands och Sveriges nutidshistoria skiljer sig åt trots att avståndet är så litet. Varje gång jag läser författare från Finland blir detta uppenbart, inte minst i den här boken.

Utgiven på Förlaget   2018.