Etikett: Bokförlaget Polaris

Publicerat

Frukostintervjun: Sara Blaedel

Häromkvällen firade vi Sara Blaedel och hennes nya bok om Louise Rick som just publicerats på svenska. Maggan har läst flera av Rick-deckarna och gillar skarpt. Ann-Sofie har läst trilogin om Ilka vars farsa lämnar efter sig en begravningsbyrå i USA och en lång rad hemligheter. Spännande läsning i intressant miljö!

Kvällsfester till trots, vi är ju alltid mest intresserade av morgonvanorna så vi frågar:

Hej Sara! Vad äter du till frukost?
Ah, morgenmad – te är viktigt, ett glas med god färskpressad juice och ett löskokt ägg. 

Vad läser du helst till frukost, tidning eller bok?
Tidning! 

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Jag älskar deckare, så för mig skulle en bra morgonbok vara en härlig deckare med ett bra mysterium. 

Vad läser du just nu?
Just nu läser jag Nick Hornby ”Nobody Like You” Det är något helt annat än krim, men jag älskar hans böcker. Och så lyssnar jag på Emelie Schepps ”Nio liv”. Jag har verkligen blivit förtjust i ljudböcker, jag lyssnar när jag går promenader och kör bil.

Och så funderar vi över vad du använder du som bokmärke?
Oftast blir det en hopvikt postit lapp – eller något annat bra som finns nära till hands! 

Skriver på något nytt?
Just nu skriver jag på den kommande Louise Rick-boken! Den ges ut i Danmark senare i höst 🙂 

Den ser vi framemot! Vi gillar ju bokklubbar, är du med i någon?
Jag är inte med i någon bokklubb, men älskar bokklubbar! Jag tycker det är jättebra att få rekommenderade böcker som man inte nödvändigtvis själv skulle ha hittat.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Mina egna böcker är sorterade efter språk de givits ut på, andras böcker sorterar jag på namn. 

Tusen tack för intervjun och den trevliga sommarfesten!

Foto: Les Kaner

Publicerat

Bokfrukost om Sockerormen av Karin Smirnoff

Det är tidigt 80-tal i Södertälje när underbarnet Agnes kommer till världen. Flickan som är genommusikalisk och har en medveten tankeförmåga redan som spädbarn. Hennes liv kommer inte att bli lätt, hennes mor är en grym kvinna, (grym i ordets ursprungliga betydelse), som efter att ha berövats sin ungdom genom graviditeten förvägrar sin flicka ett anständigt liv. Agnes lär sig navigera och söka sig till barn som är som hon, ensamma och musikaliska. Det är mörkt, horribelt och drastiskt, det är omöjligt att sluta läsa trots det förfärande skeendet.

Smirnoff debuterade sent som författare precis som Tessa Hadley och Nina Lykke. Alla tre var fullfjädrade vid debuten, det är således aldrig för sent att debutera som författare.

 Några röster från morgonens diskussion:

  • Golvad av romanen från sida 1!
  • Inte läst hennes omtalade janakippo-trilogi, men blev väldigt förtjust i hennes sätt att skildra barnens verklighet
  • Jag har bott i Södertälje, kul med miljöerna
  • Sugs in i denna värld som är  så vidrig, ändå är det njutbart att läsa
  • Älskar Smirnoffs språk!  
  • Den magiska realismen ger Garcia-Marquez vibbar
  • Dyster läsning med annorlunda grepp
  • Boken har en slags Noren-anda, skulle utan tvekan passa bra på scen
  • Läste 6 kapitel men fick sluta sen, blev för hemskt
  • Har svårt att läsa när det bara är huvudsatser
  • Lyssnade, bra inläsning och jag  gillar verkligen hennes språk
  • En trend just nu med elaka mammor eller?
  • Susanna, vem var hon egentligen? Skulle vilja veta mer. Läst att det kommer en fortsättning kanske det blir mer Susanna då?
  • Barnen är betraktare av en obegriplig vuxenvärld som de inte kan värja sig mot. De ser varandra eftersom de instinktivt vet att de har det gemensamt att ”deras”vuxna är opålitliga
  • Jag älskade elefantscenen på Skansen när Agnes samtalar med elefanten
  • Vad världsvana barnen var vid resan till Paris, kanske blev den detaljer mer konstig än magisk

Utgiven på Bokförlaget Polaris 2021.

Publicerat

Övergivenheten

Jag får svårt att bestämma mig: läsa eller lyssna. Jag vill läsa för att se varje välformulerad mening framför ögonen och njuta. Jag vill lyssna för att att Elisabeth Åsbrinks läsning av den egna texten gör den ännu större. Så jag tar den till mig två gånger.

Det är Övergivenheten. En familjehistoria om mamma och pappa och familjen som gick i kras. Men också om släktets historia och hur allt bara raderades, utrotades ur Europas historia. Om och om igen.

Det var på en solvarm brygga i Lofoten jag först läste en bok av Åsbrink, Och i Wienarwald står träden kvar där i trettiotalets Wien då två föräldrar bestämmer att sonen, den älskade trettonårige Otto, måste lämna Österrike. Det blir till sist det lugna, trygga, säkra Sverige och bara för en kortare tid. Så klart! Men halvåret blir ett år, ett år blir två, tre blir fyra. Alla brev hans föräldrar skriver till honom, de är genom dem vi lär känna Otto. I den ensidiga kommunikationen. För hans brev är borta. Här fyller Åsbrink igen många av de hål som finns i brevväxlingen. Hur den svenska flyktingpolitiken såg ut. Hur klimatet var. Om de som klarade sig. Och de som inte gjorde det. Jag minns att jag slog igen boken och la mig på bryggan för att hämta mig. Måsarna skrek oavbrutet och cirklade beskyddande över sina häckande honor. Sen reste jag mig och hämtade min cykel och trampade fort iväg. Glad över livet.

I 1947 är utgångspunkten just det årtalet och Åsbrink berättar och förklarar hur vi genom att betrakta det som hände då kan förstå det som händer nu. Orden som formade Sverige består av sextio historiska nedslag, sextio texter om utvalda ord och uttryck som på olika sätt ger bilder av vad svenska värderingar och svenskhet kan vara. Det är en subjektivt urval och hon skriver: ”Jag ser dem som pixlar i svensk självbild”.

Som alltid blir man hänförd, lärd och förkrossad av att läsa Åsbrinks böcker. Än mera nu. Övergivenheten är skoningslös.

Övergivenheten. Elisabeth Åsbrink, Utgiven av bokförlaget Polaris 2020.

Publicerat

Jag väntar i snön av Daniel Dencik

Alexander får plötsligt inte längre träffa sina barn. Enligt barnens mamma har ett av barnen sagt att hon är rädd för sin pappa. Alexander är bestört, förstår helt enkelt ingenting. Skola och socialtjänst står på mammans sida och en förtvivlad kamp tar sin början. Vårdnadstvisten avgörs i domstol till Alexanders fördel men mardrömmen är inte över. Jag väntar i snön är en intensiv och rasande text från en människa vars inre är ett enda stort ”Varför?” En förälders mardröm och frågan man som läsare ställer sig är hur dylikt kan ske? En friande dom är väl en friande dom? Det är välskrivet och ursinnigt med ett enormt driv.

Att jag blev intresserad av att läsa Jag väntar i snön var att jag uppfattade romanen som just en roman om en vårdnadstvist där en mor falskt anklagar en far.  Jag visste inte att boken var djupt självbiografisk och endast skildras helt och hållet utifrån Alexanders perspektiv. Därmed blir läsningen problematisk, stundtals blir även jag ett ”varför?”. Jag vill ha mer fakta till att barnens mammas anklagelser kan få en sådan signifikans trots en friande dom. Förstå mig rätt här, det är en veritabel mardröm som drabbar Alexander och jag vet att osanna allvarliga anklagelser i vårdnadstvister förekommer,( det var ju därför jag ville läsa), men frågorna hopar sig i mitt huvud.

Nåväl, objektivt sett är romanen välskriven, det är omöjligt att inte bli gripen och förtvivlad över Alexanders tragedi, även om jag stundtals befarar att läsaren förvillas bort från det rent objektiva. Så läs vetja, ni kan ju alltid beställa hem författarens domslut från rätten.

Utgiven på Bokförlaget Polaris 2019, översatt av M. Andersson.