Etikett: Bokfrukost

Publicerat

Breakfast Book Club – vad är det?

I år fyller frukostbokklubben fjorton år! Frukost 07.30 på Vetekatten i Stockholm, en gång in månaden. Hittills har vi haft drygt hundrafemtio frukostar och lika många böcker har dissekerats och diskuterats. Gillats och inte gillats. Vem som helst får komma. Ibland har vi varit fem personer, ibland tjugofem. Men vanligast verkar vara tolv morgonpigga.

Världsbokdagen 2010 hölls den första bokfrukosten på Vetekatten. Samtalet handlade om Susanna Alakoskis bok Håpas du trifs bra i fengelset. Petra Jankov som drog i gång det hela sa: ”Idén är enkel. Tidsbrist och familjeliv gjorde att jag inte känner att jag hinner eller har möjlighet att bokcirkla på kvällar och helger men en frukost är enkelt att klämma in innan jobbet. ” Vi var många som tyckte samma sak. Petra klev åt sidan efter ett tag och jag tog över som spindel i nätet. Först tillsammans med Marie och numera i armkrok med Maggan, både på frukostar och skrivandet.

Maggan och jag väljer vilken bok som ska avhandlas. Det är luststyrt men vi försöker, åtminstone oftast, tänka på bredd när det gäller författarens bakgrund eller utgivande förlag. Numera brukar vi sätta ett tema för säsongens läsning. Det är kul och utmanande att ha sådana utgångspunkter. Genom åren har vi haft teman som Herrhöst, gult omslag eller Allt utom Europa. Hellre yvigt och stort, än begränsande är mottot. I vår tänker vi små förlag.

När det utbröt corona-pandemi flyttade vi till zoom. Här gick det bra att prata bok i morgonrock om man ville (jag gjorde aldrig det, så synd) och på så vis höll vi klubben vid liv tills vi kunde ses live igen.

Ibland bjuds vi in eller rent av bjuder in oss till förlagen för att träffa författare och förläggare. Lite mer artig är kanske tonen när författaren är med, men så kul att diskutera bok och skrivande. Bilden här är från Crime Time Gotland när vi bjöd in oss till Elisabeth Hand.

Så så är det med frukostbokklubben, nu vet du det. Fjorton år alltså. Vad som än händer, fortsätt bara.

Publicerat

Bokfrukost om Lykttändaren

Staden – det är vårterminens tema i bokklubben. Vi gräver där vi står och börjar med Stockholm. Vi har läst Pontus Ljunghills Lykttändaren.

”Stockholm 1923, under midsommaraftonen invigs det nya vackra stadshuset. Bland besökarna på invigningen befinner sig Julia Ekengren, några timmar senare mördas hon i sin lägenhet på Tegnérgatan. Mordet framstår som en gåta och polisen börja nysta i Julias förflutna och ett tragiskt livsöde blottläggs. ”

Vi pratar om staden Stockholm som verkligen tar plats i boken. Visst är det fantastiska, detaljrika miljöskildringar av ett svunnet Stockholm och nog får vi oss en rejäl dos polishistoria till livs; en samtida roman hade inte nödvändigtvis beskrivit självklara fakta eller aspekter i miljön. Men vi pratar inte minst om att personskildringarna är träffsäkra och trovärdiga. Att historien är sinnrik sammanflätad. Och att romanen beskriver den alltid sorgliga tragedin med ett mord så inlevelsefullt.

Läs gärna vår frukostintervjun med Pontus Ljunghill. Och Maggans bloggy om Lykttändaren och om första boken En osynlig. Bilderna har Anne-Sofie Eriksson knäppt.

Publicerat

Klassikerläsning: Frukost på Tiffanys

I dagarna tre blir det nu tjusiga frukostar på lokal. Inte flashigt som Tiffanys, men elegant ändå. Så jag bjuder på en återblick och påminnelse om en väldigt bra bok:

”En sak som jag tycker om med klassiker – här i betydelsen gamla böcker som fortfarande är populära – är känslan av att dela läsningen med så väldigt många andra.  Jag har just avslutat  Truman Capotes Frukost på Tiffanys. Den gavs ut 1958 och på svenska ett par år senare och jag ser framför mig rader av kvinnor och män som läst romanen sedan dess.  Jag tror det blev en stor snackis när den kom. Huvudpersonen Holly Golightly är den unga småstadskvinnan som flyttar till New York. Hon lever ett liv där kvällarna är fyllda av restaurangbesök, shower och cocktails. Och män. Som kan ge henne smycken eller lite pengar som tack för att hon förgyllde deras kväll.

I samma hus som Holly flyttar en författare in och genom att studera hennes sopor ser han att hon läser

Reader’s Digest, resebroschyrer och horoskop, att hon rökte en esoterisk cigarett vid namn Picayune och livnärde sig på mjukost och kex

Det var inte längesedan jag såg filmen – den berömda med Audrey Hepburn som Holly – och jag undrade om jag skulle kunna läsa romanen utan att ha Hepburn på näthinnan och Moon River klingande i bakhuvudet. Men jag måste säga att boken är någonting annat. Grundhistorien är förstås densamma med Holly och berättaren som blir goda vänner och Hollys besök på fängelset och utredning om narkotikaaffärer. Festerna och utsvävningarna, jo allt är där.

Men den här romanens dryga 100 sidor är så välskrivna att filmbilderna snabbt singlar iväg någonannanstans. Det är New York under andra världskriget och en känsla av framtidstro och dekadens då

först drack vi några Manhattans hos Joe Bell, och när han fick höra om min framgång, blev det champagnecocktails på husets bekostnad. […] Jag tänkte på framtiden och talade om det förgångna.

Holly känns mer sårbar och utsatt i romanen och riktigt samma glamourkänsla får jag inte. Mer en ung kvinnas sökande efter efter sig själv och hur platt och klyschigt den formuleringen än låter så är boken sannerligen inte det.  Min stora behållning är att den fångar tidsandan och miljöerna så bra och är så precist och elegant skriven. Med bara några ord skapar Capote en person eller en miljö.”

Frukost på Tiffanys. Truman Capote. Utgiven 1958. På svenska 1960. Min underbart vackra utgåva kommer från Albert Bonniers klassikerserie .

Publicerat

Crimetime Gotland 2016

Det är Visby som gör det, om du frågar mig. Alltså skapar den här bra atmosfären kring Crimetime Gotland. Och som gör att jag åker. För till saken hör att (denna breda spretiga) krim-genre inte är min bästa och största på något sätt. Jag har inte stenkoll och dessutom är jag en ganska rädd och lättskrämd läsare. En läskig filmbild kan jag sanera bort rätt snabbt ur hjärnan, men det skrivna och som jag därmed blir medskapare till – oh, i evighet finns den i huvudet och kommer fram vid mest olämpliga tillfällen.

Men Visby drar, och möten med krimförfattarna gör att jag lockas in i att läsa ännu bredare. Mest intressant är förstås de långväga, de som jag så sällan (läs aldrig) kan lyssna till. Sharon Bolton, Elizabeth Hand och Peter Robinson. Och det är de långväga som jag hoppas festival-ledningen kommer att lägga mycket fokus på. I år hade vi en frukost med just Elizabeth Hand, som du kan läsa om här. Och vi hoppas förstås på bokfrukost nästa år också!

Även de nordiska författarna vill jag lyssna mer till. Island har flera författare, Norge likaså. Tror det finns finska krim-författare också, jag vet inte. Hursomhelst – fler utländska författare önskas, tack! Det skulle också vara roligt att ha mer seminarier om äldre deckarförfattare. I år var det en afternoon tea om Agatha Christie. Men varför inte diskussioner och samtal om H K Rönnblom eller Vic Sunesson!

Jag önskar mig också ett ballare band runt handleden än det rätt trista plastbandet jag nu fick. Det måste finnas en rad festivaler att inspireras av. Jag är verkligen FÖR band, i stället för ett snöre runt halsen. Men lite roligare, tack så mycket.

Till sist måste jag säga att jag nyupptäckte Tove Alsterdal. Jag läste hennes första roman, Kvinnorna på stranden med stor behållning, men sen kom andra böcker i rad. Efter att ha lyssnat till denna smarta människa under festivalen har jag nu läst läst I tystnaden begravd och Låt mig ta din hand med samma beundran. Så funkar en bra festival!