”Läste ni Kulla-Gulla när ni var barn”, frågade jag Alla Mina Barn. Själv gjorde jag det då rakt inte. Visst har jag typ alltid hört talas om barnhemsflickan som kommer till Kulla, hur flera böcker berättar om hennes liv och leverne. Att det så småningom visar sig att hon egentligen är en herrskapsfröken. Men läst dem har jag inte. Hittills.
För nu, när böckerna firar 75 år, tar jag mig an de tre nyutgivna böckerna. De börjar med att Gulla kommer till den fattiga familjen Karlberg, som har fem barn, och hon får slita hårt för sitt uppehälle. När mamman i familjen blir sjuk lovar Gulla henne att alltid ta hand om barnen. Via en rad hinder och bekymmer löser det sig väldigt väl på slutet av tredje boken där Gulla och hennes barnaskara flyttar in på herrgården.
Första boken läser jag, de andra två lyssnar jag till. I ett svep faktiskt för jag ville gärna veta hur de går. Nog gillar man Kulla-Gulla, att hon bryr sig om människor, tar itu med problem och att hon står på sig med ödmjukhet. Jag tycker allt att böckerna står sig idag, framförallt de två första . De är fint inlästa av Sofia Pekkari.Till vintern sätts berättelsen upp som pjäs på Stadsteatern Det låter spännande och jag ser fram emot se föreställningen. Tills dess får jag grubbla lite om jag vill ta itu med fler berättelser om Kulla-Gulla eller bara nöja mig.
Martha Sandwall–Bergström. Kulla-Gulla. Kulla-Gulla håller sitt löfte. Kulla-Gulla vinner en seger. I nyutgåva av Bonnier Carlsen 2020
