47 – Projekt Rosie

Den inledande föreläsningen i genetik som Don Tillman håller visar att han är en skarp kniv i lådan och med klara ”brister i den sociala kompetensen”. Han, som många andra, vill hitta någon att gifta sig med, men hur han än bär sig åt går det inte. Två vänner: kollegan Gene och hans fru försöker hjälpa honom. Som den strukturerade, logiske akademiker Don är tänker han gå grundligt och vetenskapligt tillväga. Projekt fru. Så träffar han Rosie, som naturligtvis inte passar in i mallen alls men är rätt ändå.

Det jag gillar:

  • det konsekvent vetenskapligt hållna språket och sättet att betrakta världen. Tänk Sheldon Cooper i Big Bang Theory i något äldre  förpackning. Så låter det.
  • Don Tillman, love him. Han är välvillig och god trots att han krockar med omvärlden.

Det jag tröttnar på

  • det blir lite för mycket av det goda med missförstånd och skruvade samtal. Vill hellre se boken som film.

Projekt Rosie. Graeme Simsion. Utgiven 2013. På svenska av Forum förlag samma år. Min pocketutgåva kom 2014.

 

Omslagsdesign

Jag pratade bokomslag häromkvällen när Bonnierpocket och Månpocket hade höstfest.  Apropå Bonnierpockets tjusiga omslag till de senaste klassikerna.  Som många är jag svag för snygga omslag, köper gärna böcker bara på det. Jag har dessutom  ett mycket glamouriserande och ljusrosa förhållande till yrket Formgivare av böcker. Jag drömmer om att de arbetar hårt och mycket, men att när de i viss konstnärlig vånda har formgivit böckerna ändå tar regelbundna promenader på boklådorna med beundrare i skara runt sig.

– Den här har jag gjort, och den här och den här. När jag kom på idén till den här boken hade jag nästan hunnit till slutet i min läsning och hade närmast givit upp. Men då dök den intressanta nyckeln upp och lösningen uppenbarade sig.
Formgivaren puffar på sin cigarr och nickar mot boken.
– Ja, och med den här var det tvärtom kan man säga. På sidan två kom den starka karaktären in i handlingen och jag förstod att här har jag min bild. Sedan ägnade jag några nätter att först skissa, sedan måla en akvarell innan jag insåg exakt hur hon skulle gestaltas.
Det susas beundrande i skaran runt Formgivaren.
– Den här då, piper en liten Beundrare och håller fram en bok med en gränd, en lampa och ett kyligt sken. Hur gjorde du den?
– Den har jag inte gjort, svarar formgivaren buttert.
– Men, insisterar Beundraren, det står ju ditt namn här.
Beundraren tystas ner med några hyschanden från skaran. De går vidare bland hyllorna.

Nej, så där är det säkert inte. Det är mer handfast arbete och mindre glamour. Men det är roligt med omslag och att fantisera hur de kom till. Som med de här tre som jag gillar. Hur kom idén?

Man läser boken, man tänker dagbok? Med en vacker handstil och gul är ju inte fult. Mircea Cartarescus Dagbok – fantastisk i sin enkelhet.  Panache har alltid alltid mycket snygga böcker.  Jag tar ett till som är ett av mina absoluta favoritomslag. Rodrigo Fresán, Kensington Gardens, Inte lika självklar men ursnygg.

Ett tredje omslag som är snyggt är Kristina Sandbergs Att föda ett barn. Hemmet i centrum men ändå en viss grå/rosa distanserad dimma och tomheten. Ingen människa finns i bilden för att visa tomhet.

Är jag ute och cyklar? Hursomhelst. Snygga omslag gillar vi. Och att spekulera tillkomst.