Etikett: Brombergs

Publicerat

Himlakroppar – slutläsningen!

Nu ska vi – äntligen! – gå i mål med Himlakroppar. Vår sommarläsning blev höstläsning och avslutas som nyårsläsning. Vi spoilervarnar också, för nu diskuteras slutet.

Ann-Sofie: Att läsa 1100 sidor över ett halvår är inte min melodi. När vi efter #bbclon återupptog de sista 400 sidorna typ var det som att börja på en ny roman. Tack och lov för personregistret, det säger jag bara! När jag skriver det här har jag fortfarande hundra sidor kvar, men jag läser klart medan vi diskuterar. De blir kortare de olika kapitlen, och förklarar vad som har hänt tidigare.

Marie: Nog inte min melodi heller. Jag gillar tjocka böcker men de gör sig bäst i en läsplatta så man kan bära med dem överallt. Jag tror vi kom av oss när vi åkte till Crimetime Gotland i augusti. Och sen kom ju Louisiana Literature emellan och så var boken nästan bortglömd. Vi får väl tacka Londons alla boklådor för att vi är banan igen, det var väl inte en enda som inte hade boken i sitt sortiment, och dessutom väl skyltad?

Ann-Sofie: Hahaha! Ja, jag såg Himlakroppar även där det inte var boken själv. Överallt läser jag om att boken liknar 1800-talets viktorianska romaner, men brukar det inte vara mer kärlek där? Här finns knappt några kvinnor med. Det är Lydia, Anna och kanske några till. Det är mer en magnifik pusseldeckare och jag ser hur bit för bit trillar på – oväntad – plats nu. Ingen är snäll. Alla bär skuld. Utom en. Jag ska säga dig att jag trodde länge att Moody själv skulle vara den gode, den som skulle ordna allt från kaos till ordning

Marie: Jag tänker hela tiden ”cowboyhistoria”, måste vara persongalleriet, horor, whisky och vapen och nybyggarliv som gör det. Jag håller med om att det mer en pusseldeckare, bitar som faller på plats som personernas förhållande till varandra, att de faktiskt kände till varandra mer än man kunde tro till en början. Jag trodde också länge att Moody var en nyckelfigur i romanen men det är han ju inte. Men jag är grymt imponerad över hur hon knyter ihop det, att den slutar där den börjar. Allt går runt, precis som himlakropparna.

Ann-Sofie: Ja, konstruktionen kan man bli djupt imponerad av. På sitt sätt förstår jag att 1100 sidor behövs men samtidigt är det onödigt att med så många. Så jävla bra är den inte. Så det leder över till språket. Man kan kalla det rikt, man kan kalla det detaljerat och utförligt, man kan kalla det ”måste alla dessa ord skrivas”.

Marie: Många ord är det och detaljerat och utförligt men med fina person- och miljöbeskrivningar. Men jag tycker inte att det är för många ord, jo, på slutet när allt ska få sin förklaring blir det mycket och ibland svårt att hålla kolla på allt. Det går så fort här, i början gick det ju riktigt långsamt.

 Ann-Sofie:  Ja, och då tar vi slutet då. Ibland kan jag få lust att läsa om en bok för att se hur den hänger ihop redan från början. Så är det på sätt och vis med Himlakroppar. Eller snarare att backa tillbaka till början, eftersom det är dit man till sist återvänder.  En cirkelkomposition!

Marie: Den här boken skulle absolut vinna på att läsas om, med ett papper för att rita in alla himlakroppar (karaktärer) och hur deras förhållande till varandra förändras. Jag tror jag ska läsa om lite i början men sen väntar ju nya böcker. Och nästa sommar, en ny tjockis, säg ja! Men först en litterär helg i Amsterdam.

Ann-Sofie: Hm, jag säger nja till tjockis. Men jag är så himla glömsk så snart har jag glömt bort det jobbiga i 1100 sidor. Så räkna med mig!

Publicerat

Hausfrau av Jill Alexander Essbaum

589[1]Så är jag där igen, under skinnet på en fiktiv karaktär. Annas personlighet ligger så väldigt långt från min egen att jag är ordentligt svårflörtad under bokens inledande del. Så tar hon stryptag på mig, jag är förlorad och kan inte längre värja mig.

Anna är amerikanska men bor i Schweiz tillsammans med man och tre barn.
Trots att hon levt i landet under ett decennium har hon lärt sig ytterst lite av det språk som är hennes barns modersmål.

Hon lever sitt liv som fast i ett gungfly oförmögen till initiativ och är sorgligt passiv till det mesta utom sex. Förmodligen är detta hennes räddning men otrohetsaffärerna ger konsekvenser vilka hon är oförmögen att förstå vidden av då resten av hennes liv pågår utan hennes medverkan.

Hon tycks vara en god mor, men den delen av hennes personlighet lämnas åt läsaren att tolka. Det som är så väldigt frustrerande med Anna det är att hon har möjligheterna. Förvisso är hon hemmafru men hon är inte förtryckt av vare sig make, barnpassning eller ekonomi. Jag får heller inte intrycket av att hon är deprimerad.
Vi kommer in i handlingen det år då hennes man propsar på att hon måste lära sig schweitzertyska och skickar iväg henne på kurs där hon träffar Mary som blir en ”vän” och Annas liv ställs på sin spets.

Styrkan i Jill Alexander Essbaums text är det outsagda, att texten väcker mer frågor än den ger svar. Allt skildras utifrån Annas perspektiv och efter avslutad läsning är jag full av frågor bl.a. skulle jag gärna vilja veta mer om Bruno, Annas man. Jag är också djupt berörd av det starka slutet som för mig inte alls var självklart. Hausfrau är  en lysande bokcirkelbok, man kan prata om Anna och de övriga karaktärerna i timmar.

Hausfrau är utgiven på Brombergs förlag 2015, översättningen är gjord av Inger Johansson.

 

Publicerat

Himlakroppar del 4

Marie  jag har som bekant en minibokcirkel där vi läser Himlakroppar. Sakta men säkert tar vi oss framåt och har nu nått drygt 700 sidor.

Ann-Sofie: Jag stressläser och det gör att berättelsen inte fäster på mig. Det är välskrivet, välberättat men alla orden. Stjärnorna kommer att straffa mig…  En annan sak jag tänker på är att jag sa ungefär samma sak när vi läste Blonde. Nästa gång vi har minibokcirkel kör vi en superkort roman. Men du gillar den här.

Marie: Ja, jag gör verkligen det. Men jag tror vi får läsa på helt enkelt. Inte så mycket vi kan säga just nu. Det händer ju inte så mycket. Två saker jag tänkte på: Är det verkligen Lydia som är änkan, hennes namn nämns ju aldrig i breven. Eller så är jag bara skeptisk eftersom hon verkar ha något att dölja. Och så den andra mannen med namnet Shephard som dök upp, han måste väl ha något att göra med fängelsedirektör Shephard. Spekulationer, spekulationer.

Ann-Sofie. Ja, de där gåtorna som dyker upp. Det är tur.  Jag hoppas att något helt oväntat händer snart.

Marie: Det tror jag det gör. Vi kommer nog att få veta mer om Walter Moody snart. Även han verkar dölja något. Fascinerande att författaren lyckas hållas oss, eller mig, i sitt grepp.

Nu åker vi på bokmässa. Men sen läser vi ut boken, eller hur!

Publicerat

Himlakroppar – del 3

Marie  jag har som bekant en minibokcirkel där vi läser Himlakroppar.Vi har läst ut del 1 vilket är knappt halva den långa boken.

Marie: Vi skulle kunna prata lite om Walter Moody, han (eller om det nu är författaren) sammanfattar verkligen världens längsta inledning på 500 sidor strålande bra för oss. Allting blev mycket klarare om än inte glasklart. Jag hade t.ex. inte tänkt på att det var änkan, om hon nu är änka, som hade sytt in allt guld i klänningarna.

Ann-Sofie: Jag måste säga att jag var helt förvirrad (eller nästan helt…) länge i läsningen. Men då när Walter sammanfattar det hela så bra så trillade det på plats. Jag är en läsare som inte gillar att så mycket känns oklart i så många sidor. Men i och med att varje person berättar en version av det hela blir det lite som lager på lager. Jag bara ”just det, just det” , när Walter berättar. Men nu öppnar sig ju en lång räcka frågor. Hur hänger allt ihop? Varför har allt hänt? Hur ska det gå? Varför är Walter där egentligen? Talar han sanning?

Marie: Den som läser får se. Jag tror allt kommer att klarna långsamt nu, och om ytterligare 700 sidor återstår inte ett enda frågetecken … Spännande är det i alla fall. Men hur ska man se på Himlakropparnas förhållande till varandra? I början trodde jag att det var himlakropparna som var centrala men nu inser jag att det är de jordiska som är de intressanta och som himlakropparna cirklar runt. Och givetvis himlakropparnas förhållande till varandra. Nu står det ju ganska klart att de inte känner varandra särskilt väl, i alla fall inte alla som jag trodde. De vaktar snarare på varandra.

Ann-Sofie: Spännande, spännande. Det går osedvanligt lätt att läsa denna tjockis till bok. Nu tar vi hela del 2 till nästa gång. Till sidan 719.

Hur går det för er andra, läser ni?