Brombergs – Sida 6 – Breakfast Book Club

2015/07/212015/12/29

Himlakroppar – del 2

>Marie på enochannanbok.se och jag har som bekant en minibokcirkel där vi läser Himlakroppar

Ann-Sofie: Nu har vi läst till sidan 424 och det är som att öppna dörr efter dörr men ändå inte begripa. Så mycket folk och historier.

Marie: Mycket folk att hålla reda på …

Ann-Sofie: Det sista som händer är att Crosby Wells änka säger att hon kan tolka kalendern och att nästa månad (februari) är en månad utan måne och att det är något som bara inträffar vart 20:e år. Och att det förutsäger något. Undrar vad?

Marie: Kan man ju undra. Efter drygt 400 sidor vet vi att Crosby Wells är död, Frank Carver en skum typ, Emery Staines försvunnen och att horan, Anna Wetherell, har guld insytt i sömmarna på sina klänningar. Och att allt kretsar kring guld. Men när det gäller de himmelska och deras ”agenda” har vi ju i princip bara blivit presenterade för dem. Jag tycker vi läser ut hela den första delen, ”En sfär inom en sfär”, till och med sidan 504. Förhoppningsvis har vi blivit lite klokare.

Ann-Sofie: Vi kör på ditt förslag och läser ut den här delen, sen får vi prata ordentligt.

2015/04/302015/04/28

En eller annan väg

Jag stod på gården. Min syster stod lite längre bort och log vänligt mot mig. Hon hade varit borta under sommaren, en resa till Nice, jag minns inte. Men jag minns att jag kände ett sådant avstånd. Visst var det min syster, men hon såg så vuxen ut, annorlunda, nästan främmande. Jag såg ner i marken. Petade bland stenarna med spetsen av skon. Jag som aldrig var blyg var det nu och väntade på att hon skulle göra något. Säga något. Komma fram.

Det där minnet kommer tillbaka när jag läser Sara Paborns En eller annan väg. För en dag – en het sommardag – dyker en annan storasyster upp på gårdsplanen. Fridas storasyster har varit utomlands i åratal och kommer hem nu, intar sitt gamla rum med självklarhet trots att Frida tagit över det sen länge. Det finns ett avstånd, men också systerskapet, den där särskilda känslan som inte liknar någonting annat på jorden.

När Marissa föreslår att de ska åka ner till Paris blir Frida både lockad och rädd. Visst kan man väl bara lita på sin syster? Men ändå … vad ska mamma säga? Men de drar iväg och språket flyter lätt och enkelt över boksidorna hela vägen ner till Paris. Och därnere försvinner avståndet mellan dem. De givna rollerna luckras upp lite och relationen tar andra vägar.

575_PressImage1 Jag sticker inte under stol med att jag tyckte bättre om Sara Paborns förra bok, Tuppen och havet, men jag tycker om den här romanen också. Författaren har ett sätt att skriva om relation och allvar men samtidigt strössla med humor och rent knäppa saker. Marissas italienske pojkvän blir närmast en parodi på just italiensk pojkvän och jag skrattar ofta när jag läser hans repliker.

Bokens omslag har en snygg illustration gjord av Marcus Jansson. Frida – antar jag– som lutar sig ut genom det öppna bilfönstret och låter vinden blåsa genom håret. Där nere, i Paris, andas hon en annan sorts luft, längtar något nytt och när hon får nyckeln till sin systers lägenhet i Rom blir allt med ens klart. Livet – en eller annan väg tar det ju alltid.

En eller annan väg. Sara Paborn. Utgiven av Brombergs 2015.

Visste du förresten att Sara Paborns favoritfrukost är en hel kanna kaffe och croissanter med Nutella? Läs själv.

2015/04/052015/04/04

Litteraturklubbar, bokcirklar och andra fina sällskap

Att Breakfast Book Club i grunden är en bokklubb som träffas i ”verkliga livet” är väl allmänt bekant? Klubben kom först och bloggen därefter. Den 23 april firar bokklubben 5årsjubileum. Underbart! I år gör vi det i Helsingfors där vi har nästa bokfrukost.

Jag älskar bokklubbar av hela mitt hjärta. Breakfast Book Club är ju rolig och speciell på så sätt att deltagarna växlar. Även om vi har en kärntrupp som kommer till de flesta av våra Vetekattsmorgnar, dyker det upp nya ansikten med jämna mellanrum med nya synpunkter på böckerna. Att höra allas röster är som att lägga till lager på lager av perspektiv till min egen läsning.

Det tänker jag på när jag läser om det där litteratursällskapet på Guernsey. Nu bildades inte den bokklubben av kärlek till litteraturen utan för att undkomma ockupanternas vrede under andra världskriget. ”Vi träffas och pratar böcker”, blir en rimlig förklaring när utegångsförbudet överträds. Romanen är en brevroman, där författaren Juliet en dag får ett brev från Guernsey där brevskrivaren kommit över en bok som Juliet en gång ägt. En intensiv brevväxling börjar och snart åker Juliet dit för att träffa och intervjua medlemmarna i sällskapet.

Hela andra världskriget fasor ligger som en underton i brevväxlingen men balanseras upp av ett käckt tilltal, om man säger så. En stil som jag inte orkat med utan svärtan. Även om inte ”allt ordnar sig på slutet”, boken handlar som sagt om krig, så blir det ändå en happy-ending. Fin liten bok med gott om litterära referenser blir min sammanfattning.

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap. Mary Ann Shaffer. Utgiven 2008. På svenska av Brombergs samma år i översättning av Helena Ridelberg.

2015/03/292015/03/29

Under en vandring i Berlin kom jag plötsligt förbi romernas minnesplats.

Där vid en liten parkväg mellan riksdagshuset och Brandenburger Tor låg denna stilla plats. Jag tänkte förstås, som jag så ofta gör, på Miriam från Majgull Axelssons fantastiska roman. En lågmäld ton ljöd runt dammen och de omgivande träden var vinterkala. Jag tänkte på Miriam som egentligen hette Malika, på hennes älskade lillebror Didi som var en av de som mördades och jag tänkte på Else som räddade Malika-Miriam. Jag tänkte också på den gåva av medmänsklighet som skönlitteratur kan skapa. Majgull erhöll mycket välförtjänt Bokbloggarnas litteraturpris 2014 för Jag heter inte Miriam.