Etikett: Brombergs

Publicerat

Frukostintervjun: Katarina Gospic

Härommorgonen var jag på Klara frukost på Stockholms stadsteater. Med frukosten kom ett intressant samtal med hjärnforskaren Katarina Gospic. Hon har nyligen kommit med sin bok Välj rätt som handlar om hur man fattar bra beslut. Jag måste fråga om hennes frukostvanor, tänkte jag. Sagt och gjort!

Godmorgon Katarina! Vad äter du till frukost?
Bär&banan-smoothie och nötter.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Morgon-”tidningen” på iPad.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Tja roman vet jag inte om jag skulle kalla det men jag går alltid igång på en bra sammanfattnings-artikel från Trends in Cogntive Science – morgon som kväll!

Okej! Vad läser du just nu?
Eftersom jag är forskarfantast ända in i själen så är det alla spännande forskningsartiklar som jag kommer över. Om jag fick önska mig en vanlig bok att läsa just nu skulle det vara uppföljaren till Shantaram. Längtar tills den kommer ut! =)

Vad använder du som bokmärke?
Jag läser mest på paddan så jag får väl säga flärp. I pappersböcker gör jag hundöron eller använder en flygbiljett.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Först efter längd och sedan efter tjocklek. Jag är dock sugen på att införa färgvariabeln. Jag gillar när bokhyllor ser ut som regnbågar!

Fint! Jag önskar dig en fortsatt bra dag och kastar mig över Trends in Cogntive Science för vidgade vyer.

Publicerat

Edward the Hamster

Chico och jag

Har jag berättat om Chico? Min albinovita hamster jag hade som barn.  Som jag älskade det djuret! Så fort han vaknade på kvällarna ville jag gosa och leka med honom. Jag hade en stor vid pyjamasjacka där han kröp in i ena ärmen och så sprang han över ryggen och ut genom den andra. Chico och jag. Det var något utöver det vanliga. Dryga två år fick vi tillsammans. Hamsterliv är korta.

Efter Chico kom Victor. Men det blev aldrig vi två. Jag var lite rädd för hamsterns vassa tänder och något spring över ryggar var det aldrig tal om.  Någon tredje hamster blev det inte. Pälsdjursallergin satte in och man kan troligen inte räkna det batteridrivna djuret jag köpte på Hamleys.

Men jag har alltid haft en särskild känsla för hamstrar. Känt att vi delat samma intresse för det existentiella. Vilka frågor ägnar de sina små hamsterhjärnor åt? Hamstern ställer de frågor vi alla brottas med. Varifrån kommer vi? Vart ska vi? Och finns det någon mening med livet egentligen?

Det kommer äntligen en dagbok från hamstern nu.

Monday, May 5th

Why exist?

Det är Edward som skriver. Kanske ger han röst åt många av sina instängda medhamstrar där från sin bur. Jag hoppas ändå inte det. För Edward har en ganska svartsynt röst faktiskt. Hans dagar glider fram tillsammans med vattnet, fröna och springhjulet. Det är tur att han har sin dagbok att formulera sina tankar i.

En dag kommer katten och bryter vardagen. Men kommunikationen brister då språkförbistringen är ett faktum. Meningslösheten är där igen.

Death is the final cage.

None shall escape

Till sist möter han Camilla och kärleken slår till. Dagar och nätter av lycka. Om det ändå kunde förbli så.

Missa inte denna lilla underbara bok som kommer ut efter sommaren. Svåra livsfrågor blir så fruktansvärt roliga när de betraktas från en hamsters perspektiv, det har jag alltid sagt. Jag läste boken på tunnelbanan, skrattade högt och ville visa killen som stod bredvid mig teckningarna som Miriam Elia illustrerat dagbokstexterna med. Men han stirrade ner i marken och jag tänkte att alla kanske inte går igång på hamstrar. Eller existentiella frågor.

I höst kommer Edwards dagbok ut på svenska hos Brombergs. Jag skulle gärna vilja vara översättaren. I mitt huvud hör jag exakt Edwards ord och tonfall. För hamstern och jag – du vet, vi är liksom ett.

Publicerat

Little bee

Det var ett halvår då vi inte läste en rad. Ingen dikt, ingen novell, ingen roman. Inget. Vi fick bara inte plats med en enda historia förutom de som vi fick oss berättade. Alla upprörande historier om dödande, våldtäkt, slakt och förtryck. Men också om kärlek,  trädgårdar och vardagsliv. Det var flyktingar som berättade. Människor som lämnat sina länder och på olika sätt kommit till Sverige för att … tja, för att. I väntan på uppehållstillstånd skulle de lära sig svenska. Oavsett. Ibland dök en person inte upp till morgonens lektion. Sjuk, utvisad? Vi fick aldrig veta.

Med det i tankarna börjar jag läsa Little Bee, romanen om en ung kvinna som flyr från Nigeria till England. Med sig har hon något slags hopp om en bättre framtid. Hon får stanna i två år på en sluten flyktinganläggning. Hon stryker kring väggarna, undviker männen och jobbar hårt för att lära sig om kulturen och Drottningens Engelska. Hennes ansträngningar står i skarp kontrast till vakten som ska ha uppsyn över kvinnorna, samtidigt som han helt öppet läser halvporriga blaskor. Äckligt. Kvar på stranden i Nigeria finns det avhuggna finger som räddade Little Bee från att bli mördad den där gången strax innan hon flydde. Fingret som tillhörde en engelsk turistkvinna som var där med sin man Andrew. Den kvinnan, Sarah,  blir den andra berättarrösten i romanen för vem ska Little Bee söka upp när hon äntligen får lämna anläggningen.  Hon känner ju ingen annan än Sarah och Andrew. Men händelsen på stranden kunde aldrig lämna Andrew och strax efter att Litte Bee hör av sig tar han sitt liv.

Länge läser jag boken med en inre bild i huvudet där romanen åker allt högre på min Årets-Bästa-Lista. Det är förstås den intressanta historien och jag blir upprörd av hur människor behandlas sämre än smutsen under skorna. Det är också Little Bees sätt att betrakta världen och hennes du-tilltal till oss. Det är Sarahs kärlek till sin son Charlie. Det välskrivna. Det sorgliga. Det humoristiska. Bra, bättre, bäst! Men det kommer ett men nu. Ett spoiler-men så hoppa ner till nästa stycke om du vill. Avslutningen på boken, vad är det? Åter-till-Nigeria-delen, alltså. Det känns bara som kladd och kliché och skapat för att kunna bli ett fantastisk filmavslut med lille Charlie springande på stranden i slow motion typ.

Men det är det. Helheten är ändå störst och trots mitt spoiler– men: Det här är en riktigt bra läsning som jag inte kommer att glömma på ett bra tag. Må flyktingorganisationen i Europa bli något annat.

Little Bee. Chris Cleave. Utgiven 2009, på svenska av Brombergs 2012.

Andra om boken. Fiktiviteter gillar också med något litet förbehåll. Bokmoster berättar om att filmatisering är aktuell. Calliope  håller inte med mig om mitt men.