När jag för många år sedan ställde den klassiska frågan om den bästa boken till en person jag skarpt gillade blev svaret Terra Nostra av Carlos Fuentes. Jag tänkte: ”Vem är det?” Men jag ville ju imponera och inte verka korkad och hummade därför bara fram ett ”jaha, den” och låtsades veta exakt vem författaren var.
Ganska snart gav jag mig på Terra Nostra , som då bara fanns på engelska, men jag tog mig aldrig igenom den 800 sidor långa romanen. Jag minns att jag mer ville visa att jag läste den, på ett så där avspänt och ”jaha, du undrar vad jag läser”-vis. Ja, jag var ung 😊.
Men idén om Fuentes stannade kvar i mig och så småningom läste jag mindre mastiga stycken av honom, till exempel Aura och så här hänförd skriver jag om den:
”Tänk dig att du får en tunn bok i handen och bestämmer dig för att läsa den. Den inleds så lockande med ett du-tilltal där romanens huvudperson Felipe Montero hittar en platsannons om att få redigera en biografi.
Du förstår redan av de första raderna att du kommer att tycka om den här romanen. Du läser vidare och märker hur Montero inbjuds att bo hos den gamla änkan vars makes liv han ska sammanställa och hur den unga niecen Aura aldrig ser honom i ögonen. Du förstår att Montero blir förälskad.
Snart är också du förlorad i den värld där gränsen mellan då och nu är vag och oskarp och du tänker på hur Fuentes är en skicklig författare och att grön alltid ska vara den färg du binder samman med Aura.”
Så Fuentes är fantastisk att läsa. Men jag har fortfarande inte läst Terra Nostra. Den engelska utgåvan har för länge sedan försvunnit i någon flytt. Men nu, minsann, raggade jag upp romanen på Bokbörsen. På svenska i översättning av Annika Erntson. Vi får se hur det går. Wish me luck.
