Etikett: Cecilia Agemark

Publicerat

Rainbow Milk av Paul Mendez

Vi välkomnar, @bokcillen alias Cecilia Agemark, tillbaka till oss som vikarie!

I augusti pågick under två veckor Edinburgh International Book Festival och i år kunde man följa programmet från hemmadatorn. I ett av de intressantaste samtalen jag lyssnade på samtalade John Willams från The New York Times Book Review med Douglas Stuart, Paul Mendez och Maaza Mengiste om deras aktuella böcker, vilka samtliga lät mycket intressanta (det går fortfarande att ta del av samtalet) . Jag började med Paul Mendez delvis självbiografiska debutroman Rainbow Milk. Boken bygger dels på författarens eget liv, dels på de erfarenheter han föreställer sig att farföräldrar hade när de kom till England på 50-talet.

I första delen av romanen kommer ett gift par från Jamaica till kol- och järndistriktet The Black Country i Midlands. Flytten liknas i boken som att flytta från Edens lustgård till Sodom och Gomorra. Allt är smutsigt och mörkt där hemlandet var ljust och färgrikt. Det blir inte alls som de tänkt sig; för även om de formellt räknas som brittiska medborgare tillåts de aldrig känna sig som sådana. De får inte de jobben de är kvalificerade för utan får nöja sig med det som erbjuds. Den här delen av boken är väldigt kärleksfullt berättad och man förstår verkligen hur uppgivet det kändes.

I den andra och längsta delen av romanen blir Jessie, bokens huvudperson, precis som Mendez själv, utesluten ur Jehovas vittnen när det uppdagas att han är homosexuell. Delarna om hur det är att lämna Jehovas vittne känns mycket trovärdiga. Som 19-åring flyr Jessie till London och livnär sig som sexarbetare. Denna del utspelar i början av millenniet och handlar till stor del om hur det är att lämna den religiösa gemenskapen och bli del av det sekulära samhället utan att egentligen ha några verktyg eller kontakter. Det blir mycket sex, alkohol och droger. Musiken tar stor plats genom hela romanen och ännu en gång önskar jag mig en playlist (som hade varit väldigt lång!).

Sista delen utspelar sig 2016. Jessie har lämnat prostitutionen bakom sig och lever mer stadgat med en partner som är etablerad poet. Mycket har förändrats för Jessie men attityderna gentemot honom som svart man har inte gjort det. Upplevelsen av att vara svart man i ett vitt samhälle står i fokus i romanen. Det handlar om den svarte mannens självbild; en bild som genom historien kanske framför allt påverkats av den vite mannens bild av honom.

Mendez påpekade vid flera tillfällen under samtalet på Edinburgh International Book Festival att det är en intersektionell roman. Jag var tvungen att kolla upp begreppet för att till fullo förstå vad han menade. Så här står det på Wikipedia:

”Intersektionalitet är ett analytiskt perspektiv som vill uppmärksamma hur relationer av överordning och underordning skapas och upprätthålls i samspel mellan bl.a. ras/etnicitet, kön/genus, funktionsvariationer, klass, ålder, sexualitet och religion. Intersektionalitet avser studiet av diskriminering och förtryck i snittet eller skärningen (engelska intersection) mellan maktrelationer.”

Rainbow Milk är en väldigt intressant idéburen utvecklingsroman samtidigt som det är en drabbande historia, särskilt med tanke på att den till stor del är självupplevd. Först tänkte jag att det skulle vara svårt att få in så många teman i en och samma bok men Mendez lyckas väl. Är man intresserad av maktstrukturer tycket jag detta är måsteläsning.

Jag uppskattade också London-miljöerna mycket. Mot slutet blir romanen blir det riktigt spännande när Jessie försöker finna en pusselbit i sin identitet och Mendez knyter ihop allt på ett fint sätt. Romanen är kort sagt en imponerande debut!

Läs mer om boken hos förlaget: https://www.hachette.co.uk/titles/paul-mendez-2/rainbow-milk/9780349700571/

Vill man ta del av samtalen på Edinburgh International Book Festival kan man göra det här: https://www.edbookfest.co.uk/

Publicerat

My Sister the Serial Killer av Oyinkan Braithwaite

Vikarie i dag är allas vår @bokcillen, Cecilia Agemark!

Tänk dig att du för tredje gången på relativt kort tid får ett samtal från din syster där hon desperat berättar att hon dödat ytterligare en man som hon har ett förhållande med. Precis detta händer huvudpersonen i My Sister the Serial Killer. Korede är en ordentlig och ansvarstagande sjuksköterska som än en gång får reda upp systerns röra. Ayoola är det vackra och populära syskonet som kan göra vad som helst utan påföljd. Men i det fördolda är hon en självupptagen, samvetslös och impulsstyrd sociopat.

Förhållandet mellan syskonen ställs på sin spets när Ayoola börjar intressera sig för en av läkarna på kliniken där systern arbetar. Det är en kollega som Korende själv är mycket förtjust i och skulle vilja inleda ett förhållande med. Så var ligger nu hennes lojalitet? Ska hon skydda kollegan och i så fall blotta sin systers tidigare brott? Eller ska hon riskera ännu ett mord? Är blod tjockare än vatten? Och finns det människor utan samvete? Detta är några av de frågor som ställs i boken.

Romanen marknadsförs som en satir. Det kan jag till viss del köpa, särskilt över dagens uppkopplade samhälle och de personlighetstyper som medier göder och förstärker. Men gestaltningen av de två kvinnorna blir tyvärr för stereotyp. Det är säkert ett medvetet grepp från författarens sida men det känns alltför förenklat med konsekvensen att trovärdigheten offras. Braithwaite gör det lätt för sig när hon ger den ena systern alla positiva drag och den andra utmålas som osympatisk, ytlig och osjälvständig. Syskondynamik är sällan så monokromatisk som den skildras här.

Det är likväl alltid spännande att läsa böcker som utspelar sig i andra delar av världen, den här gången befinner vi oss i Lagos. Det är slående hur liten världen har blivit. Medelklassen lever ungefär likadant där som här och de sociala medierna har intagit en väldigt stor roll i systrarnas liv (särskilt i Ayoolas som tjänar sitt levebröd genom att sälja sina produkter på olika sociala plattformar). I bakgrunden syns dock fortfarande mer traditionella företeelser som ett starkt patriarkat och tron på det övernaturliga. Det nigerianska samhället framstår i ganska dålig dager: korrumperat med ett orubbligt klassväsende och en polisverksamhet som inte fungerar som det ska. En utbildad kvinna som Korende ses som ett hot, medan en vacker kvinna som vet sin plats är det som uppskattas.

I början är boken riktigt rolig, eller snarare tragikomisk. De samhällskritiska delarna höjer omdömet och skildringen av livet i Lagos uppskattade jag verkligen. Men det som börjar som ett riktigt innovativt grepp blir till slut så långrandigt att jag till sist tappade intresset. Det är inte en särskilt lång berättelse men Braithwaite hade kunnat korta ned den ytterligare och fått ett slagkraftigare resultat. Sammantaget är jag kluven till romanen med den fantastiska titeln och det innovativa anslaget.

Mer information om boken finns här.