När Helen Fieldings Bridget Jones dagbok kom 1996 läste jag den med stor skepsis. Överallt pratades det om boken och Bridget tycktes slå an något hos alla sina läsare. Hon satte ord på den eviga bantningen, hur man kunde bli uppslukad av män, hur livet inte var särskilt glamouröst utan tvärtom vardagligt och vanligt. Och så det humoristiska. Bridget-boken var ju så rolig! Det var något nytt.
Själv hade jag under 80-talet slukat böcker som Princess Daisy och Lace, FLN-romaner (FlärdLidelseNjutning) om framgångsrika men sårbara kvinnor, vilka precis som Bridget, hade problem med att hitta den rätta. Jag gillade det glamorösa livet som skildrades i de böckerna, det blev något sagolikt och långt från vardagen. Med Bridget Jones kom något annat in. En annan sorts värld som låg betydligt närmare sin läsare och som man därför kunde känna igen sig i. En hjältinna som var mer vardaglig, med mer självförtroende och en ironisk ton. Och jag gillade det inte, det ska sägas. Bridget Jones gav mig inte den verklighetsflykt som 80-talsromanerna gjorde.
Nu mer än tjugo år senare läser jag om Bridget Jones dagbok och konstaterar att Bridget är en kvinna som vem som helst. Även om hon berättar ganska skruvat om sig själv så skulle det kunna vara du eller jag. Hon har krav på sig från omgivningen, som att hitta en man och där mamman har ständiga förhoppningar: I sina dagboksanteckningar rapporterar hon ju sina resultat kring vikt och alkoholintag. Men samtidigt som hon ironiserar över sig själv visar hon självständighet och vilja till kontroll. När det krisar hanterar hon det. Det är något annat än de stundtals sårbara 80-tals-damerna som jag minns.
Jag tycker nu, efter tjugo år, att Bridget Jones dagbok står sig rätt så bra. Kroppsideal, ältande om hur man ska göra och inte göra i relationer, om hur man jobbar med sig själv och också accepterar sig själv är ju eviga frågor. Den humoristiska och ironiska tonen som jag inte tyckte om 1996, uppskattar jag betydligt mer idag och tycker den både lockar till skratt och är skarpsynt. Och framförallt: det är skärpa och självständighet hos Bridget, hon vill ta kontroll. Det har ju kommit efterföljare men jag är inte alls intresserad av att läsa. Helena Dahlgren skriver träffsäkert om Mad about the boy som kom 2013, och önskar därmed att Bridget-berättelsen får vila i frid. Så då säger vi så.
Hejdå Bridget!
– – – ––
Det här inlägget är triggat av att Kulturkollo den här veckan skriver om chicklitt.