På mötet pågår diskussionen högt. Den ena falangen – de är få– vill att vi ska tydligt avgränsa våra hus och vår trädgård från omgivningen. Staket. Skyltar med Privat område. Den andra falangen – min – svarar: Kanske vi helt enkelt skulle flytta våra hus någon annanstans? Någonstans långt från Stockholm. Dit man måste ha bil för att komma och där vi kan omringa vårt hus med höga murar för att markera att vi är något annat än det som finns utanför? Mötet avslutas. Ingen konsensus uppnås.
Utanför Buenos Aires ligger ett sådant muromgärdat område. Inga likheter i övrigt med mina bostadshus. Här, i La Cascada som området i Argentina heter, bor de mer lyckade, de mer exklusiva, de som har behov av att skydda sig mot fattigdom och våld. I husen lever kanske inte de lyckligaste familjerna, de sliter med sina problem som alla andra. Men det är i alla fall skönt att bo ombonat och tryggt. Eller som vakten säger när det är bråk utanför staden.
Ni behöver inte oroa er, vi är rustade, i La Cascada kommer de inte in.
Om torsdagarna träffas några av männen för en middag med kortspel hos Tano Scaglia. Den här torsdagen är som vilken torsdag som helst. Bortsett från att tre av dem kommer att hittas döda i botten av Scaglias pool.
Det är inte dödandet som är centralt i den här berättelsen. Det är det som pågår bakom de stängda dörrarna i husen. Det välordnade samhället: Enade vi stå, söndrade vi falla. Högst intressant och spännande. Romanen har dessutom det där språket jag tycker om. Detaljrikt utan att bli bildspråkligt och pladdrigt. Exakthet utan att bli torftigt och fattigt. Om Claudia Piñeiro kan jag läsa att hon har skrivit många böcker på spanska. Jag är glad över översättningen. Hon kommer till bokmässan, förresten och jag ska försöka komma förbi och lyssna. Jag tror att hon är lika intressant som sin bok.
Torsdagsänkorna. Claudia Piñeiro. Utgiven 2005. På svenska av Leopard förlag 2012.